Charlie Söderberg, inte visste jag det om dig!

Lyssnade till Statsminister för en dag, för första gången på länge. Lite sugen på nya röster i öronen kollade jag om det kommit något nytt roligt och överst låg ett avsnitt med Charlie Söderberg. Eftersom jag verkligen tycker om På riktigt med Charlie & Mathias, så klickade jag raskt igång avsnittet, och inte blev jag besviken inte.

För det första har Charlie något av det bästa i ”radioröst” jag hört på länge, hans röst gör sig verkligen bra i mina lurar. Och så tycker jag ju att han verkar vara en klok individ, som lyckas väl med att föra fram sina åsikter och tankar med både humor, tydlighet och visdom. Så ock i detta podavsnitt, som börjar med att Charlie på sätt och vis vänder helt upp och ned på själva konceptet som Statsminister för en dag bygger på.

I takt med att jag lyssnade blev jag gladare och gladare, för inte visste jag att Charlie var en sådan #skolvårare inte! Lyssna från 21:17 och ett par minuter fram när Charlie i princip ställer frågan #VarförSkola som är #skolvåren:s signum:
Skolan – jag tycker vi behöver gå tillbaka till ritbordet och ställa oss frågan vad ska skolan vara till för? För det ser ut för mig som att vi försöker att förändra ett uppdrag som var att skapa lydiga tjänstemän som kan jobba på kontor och fabriker. Sen har vi en helt annan arbetsmarknad idag, vi har helt andra förväntningar och krav idag, men vi har inte gett skolan ett rejält stöd i att, på en högre nivå, prata om vad det ska vara då? Utan vi ställer nya krav på hur de ska göra det, […] men ingen har på allvar vågat säga så här:
Nu tar vi ett djupt andetag här, och så samlar vi kloka människor från alla möjliga håll, och ställer [frågan]: Vad menar vi egentligen med skola? Var vill vi vara i den frågan om 50 år? Vad fyller det för funktion? Varför ska folk gå dit nio år av sitt liv? Vad är det tänkt att det ska ge dem?

Det där var ju precis vad #skolvåren gjorde. Vi samlade en massa kloka människor från alla möjliga håll och ställde just den typen av frågor på våra #afk:er. För egen del så är det ju de där stora penseldragen som var min ingång i #skolvåren, och än en gång gör Charlie mig stolt, när han, i sitt tal till nationen lyfter frågan varför, om och om igen, som en sann #skolvårare: Det börjar med att vi tillsammans ställer oss frågan, vart ska vi någonstans?
Vad är det för samhälle vi vill bygga? Vad är det för värld vi vill vara del av? 

Skogens salt (bok 8 av 26)

Skogens salt, en novellsamling av Nguyên Huy Thiêp, som enligt Bokförlaget Tranans författarporträtt i boken, klassas som ”sin generations främste författare, omstridd, tidvis förföljd, men beundrad för sin nyskapande litterära stil och respekterad för sin orädda kompromisslöshet”.

Under läsningen skrev jag upp tre sidangivelser. Sidan 35, 116 och 124. På sidan 35 fångades jag av följande fras:
‘Mitt barn, förstår du då inte att godtrogenheten hjälper oss att leva?’ sade far med en röst som kvävdes av rörelse.”

”Den som har hjärta är naiv
Är det inte naiviteten som ger oss vingar
att flyga med till himlen?”

Jag blir lika förvånad varje gång jag söker på min blogg efter ett inlägg jag bestämt vet mig ha författat, på tema naivitet, eftersom jag aldrig hittar det. Troligen för att jag aldrig skrivit det (kanske det kommer endera dagen). Jag minns så väl den gången jag verkligen landade i en stolthet över min naiva syn på världen, i samband med #skolvåren:s #afkUmeå, där jag deltog i en workshop som Johline höll i, med rubriken:
Dum eller visionär? Naiv nog att våga förändra.

Letade lite i gömmorna och hittade följande foto, som jag lagt upp på Instagram i samband med workshopen. Bildtexten löd: Johline leker med ordet NAIV – hur tänker du kring det ordet?

När jag så satte mig för att skriva detta inlägg, och såg godtrogenhet på första nedslaget och naivitet på andra, så gläds jag. För sedan, slutligen, på sidan 124, kommer följande samtal som knyter ihop säcken:
”- Är ni samlare?
– Nej, jag är poet, svarade den okände och lyfte blicken. Den enda han tycktes se var den unga flickan. Det gjorde modern orolig.
– Så ni skriver dikter? sade den unga flickan beundrande.
Modern lade armarna runt axlarna på sina barn och drog dem till sig, som ville hon skydda dem från fara.
– Med all respekt, sade den gamle trotjänaren blygt, det är allt ett bra farligt yrke det ni utövar.
Den okände log. […]
– Ni borde inte säga så där! sade modern förebrående till den gamle.
– Jag har upplysningen från själve poliskommissarien, frun. Han har förklarat att i händelse av oroligheter är det alltid poeterna som man arresterar först.
Alla satt tysta. […]”

Kanske är det så, att poeterna arresteras först, helt enkelt för att det är de som är naiva nog att våga förändra, eller åtminstone, de som är naiva nog att våga förändring?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Sajvva – dröm-värdigt!

Sajvva alltså, vilket ställe. Dagens upplevelse var dröm-värdig, både i bemötande, drinkar som förrätt, huvudrätt… och så desserten. Oh herre gud, desserten! Aldrig ätit godare chokladbaserad efterrätt, verkligen a l d r i g. Och när jag sa det till servitrisen sa hon ”Ska jag fråga om du kan få receptet?”. Då dog jag nästan…. fast trillade av pinn gjorde jag först tre minuter senare då hon kom. Med receptet. Nedskrivet på en liten lapp. Där dog jag lyckodöden! (Eller är det bara jag och Sara som tycker att det faktiskt sticker ut? Brukar restaurangkockar vara så generösa med sina recept?)

Dip n’ flip till förrätt Tropical Taco och Jamaican Jerk Skewers till huvudrätt

Varför Sajvva just ikväll? Jo, jag var bjuden på middag av och med söstra mi, Sara, som är nere på jobb i Skåneland – så vi passade på! Djupa, innerliga, öppna och nyfikna snirkelisnurklar under kvällens samtal (ja, Caspian, klart snirkelisnurklar är ett ord! Det ser du väl?) som löpte över allsköns ämnen, allt mellan Astrologi till Övergångsåldern.

Fylld av tacksamhet över att min och Saras vägar korsades för nästan exakt fem år sedan, i samband med #skolvåren:s födelse på Twitter 2013, fascineras jag över så mycket som hänt sedan dess. För oss båda. Vilken lycka det är att ha så fint stöd som finns där i livets alla upp- och nedgångar!

 

 

Vilka farledsmärken styr du efter?

Vännen Sara skriver om sådant som är viktigt och riktigt, och jag som följt hennes resa i fem års tid, blir tårögd när jag läser. Det är stort att bevittna hur människor växer, expanderar, blir mer av sina bästa jag; särskilt när jag ser hur individen i fråga själv ser och bevittnar sin egen expansion, och använder återkopplingen för att fortsätta att medvetet skapa det liv, de sammanhang, där det bästa jaget får optimal grogrund.

Hon avslutar med en rad frågor, som tarvar ett alldeles eget bloggsvar:
Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad?Sitter på tåget till Helsingborg, för en rekreationsdag med bästa parhästen Pernilla, och stirrar ut genom fönstret. Frågan ljuder klangrikt inom mig: Vilka farledsmärken styr jag egentligen efter? Hur ska jag kunna förmedla dem, när de, inom mig, snarast känns än har benämningar?

I grunden ligger ”meningen med mitt liv”, som sedan knappa tio år tydligt varit formulerat som ”att göra ett positivt avtryck”. Vill, på alla sätt jag kan och förmår, lämna denna värld bättre än den varit utan mig. På många vis ligger det där som en underström, en moralisk kompass, som jag navigerar i livet utifrån.

Hur gör jag det då?

Tja… genom att vara observant och lyhörd, reflekterande med en så hög grad av medvetenhet (om mig själv så väl som om min omgivning) som jag förmår, men framför allt, genom att känna efter: känns det bra eller inte? Känslan jag har inom mig är i mångt ett mått på hur väl jag är i synk med mitt välmående, mina värderingar, med meningen i mitt liv. Känslorna varnar mig för att jag är på väg att köra i diket, om jag lyssnar till dem och agerar därefter. Lite som moderna bilar och varningssystemet som piper till när bilen körs för nära vägrenens väglinje. ”Fara å färde, det är dags att säkerställa att du håller rätt kurs!”

Är dessa farledsmärken samma som jag levt efter hela livet? Oh no, långt ifrån! De har verkligen förändrats; en förändring som inleddes innan min förstfödda tog plats på jorden, och sedan accelererade för tio-elva år sedan, med ytterligare ett ryck de senaste fem åren. Tidpunkterna sammanfaller med stora personliga händelser (vad annars?).
1999 föddes hon, min förstfödda, i samband med att ett tioårigt förhållande kraschade. Då tog jag tillfället i akt att fråga mig – och svara mig! – om jag tyckte om den jag var. (Svaret var nej, och på den vägen är det.)

Runt 2006/2007 började jag gå i terapi, för jag förmådde inte vara den förälder jag ville vara. Det föranledde det enormt avgörande skiftet från en grundläggande syn att jag är inte ok till jag är ok. Började resan att sluta banka på mig själv där och då.

2013 började jag blogga dagligen (reflektionen! Ovärderligt!), #skolvåren föddes, min Mastermind-grupp drog igång och jag började se annorlunda på typen av arbete jag utförde/typen av uppdrag jag tog i mitt företag. Jag började medvetet skapa sammanhang där min expansion som människa uppmuntrades. Här började jag – på riktigt – vara varsam med mig själv, något som jag hjälpt mig själv på traven med genom att sluta ta mig själv och mina tankar på så blodigt allvar.Ser fram emot att återbesöka dessa frågor om en tio-tjugo år eller så, för att se hur farledsmärkena fortsätter utvecklas, för det hoppas – och vet! – jag verkligen att de gör. Utvecklas, fördjupas, förtydligas, i takt med att jag fortsätter expandera som människa.

I hopp om att även du inspireras att sätta dig med dessa frågor, så avslutar jag med att ställa dig samma frågor som Sara ställde: Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad? 

Podcast: Ett samtal

I höstas tjoade vännen Caspian Almerud och bad om tips på personer att föra ett samtal med, i podcast-form, om olika väl valda ämnen/tema. Jag tipsade om ett antal, inklusive mig själv, inte minst för att Caspian är en spännande person att samtala med.

Ett par veckor senare låg det en propå i Messenger, där Caspian frågade Jag ska starta en samtalspodd, som jag skrev om för jättelängesedan. Skulle du vilja vara med? Föga förvånande sa jag Ohhhh, så spännande, och ja! Klart jag vill! 

Vi hade två möjliga samtalsämnen, skrivande och ansvar, och på vår första pod-inspelningsdate samtalade vi långt om länge på tema ansvar. Dock var inte tekniken välvilligt inställd så enkom de första tjugo minutrarna fastnade. Så jag fick helt enkelt komma tillbaka till Caspian för ännu ett spännande samtal, denna gången om skrivande.

Nu är vårt samtal släppt; det är premiäravsnittet av Caspians pod Ett samtal. Jag upptäckte det lite av en slump i veckan då jag satt mig på bussen till Sjöbo, på väg till en heldag ute hos kund. Så jag fick sällskap av mig själv, och Caspian, på bussen ut.

Och vet du… det är ett jättefint samtal. Jag blir glad av att lyssna, och gläds åt att så många av mina favoritsaker lyckades ta plats under vår konversation. Som #blogg100, som var kicken som gjorde att jag verkligen kom igång med att blogga 2013; Letters to a young poet, denna fantastiskt fina bok av Rainer Maria Rilke som jag verkligen rekommenderar; hur både #skolvåren och Lou Rossling är ett så tydligt exempel på en för-kraft för mig; om värdet i att uppnå oenighet, detta favoritavsnitt från On Being med Krista Tippett; hur jag tack vare Alan Seale dansar DiSCO och ställer mig själv frågan Gagnar detta mig?; när vännen Dominic Venter fick mig att inse skillnaden mellan att vara anti- respektive icke-rasist; så fantastiskt kul det är att DanceWalk:a (som gumman i lådan!); hur fantastiskt skicklig jag varit på att banka på mig själv mentalt och sist men inte minst, hur mycket jag tycker om uttrycket Slow down to the speed of Life. Tänk så mycket – och mycket mer än detta – som kan rymmas i ett samtal!

Men kanske är det bara jag som tycker det är ett jättefint samtal, som snirkelisnurklar runt temat skrivande, med ganska rejäla avstickningar både här och där?! Jag är nyfiken på vad som väcks i dig när du lyssnar till Ett samtal, och skulle bli jätteglad om du…
lyssnar
– delar vidare
– skriver en rad till mig och/eller till Caspian med dina tankar och reflektioner.

Tillägg 14FEB2018:
Lyssna till podcasten i…
ITunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/ett-samtal/id1344488109?mt=2
Acast: https://www.acast.com/ettsamtal
Soundcloud: https://soundcloud.com/ettsamtal
RSS-feed: http://feeds.soundcloud.com/users/soundcloud:users:394349817/sounds.rss

6 frågor om webben

Webbtanten Anna bloggar om sex frågor om webben och jag blir nyfiken på mina egna svar. Så jag kör, helt enkelt:

Vem är du på och utanför webben?
I stora delar samma person, på samma sätt som jag i stort är densamma oavsett om du träffar mig i jobb eller privat. Med ett tydligt undantag, sedan jag blivit allt mer synlig på webben så har jag blivit snålare med privata bilder på mina nära och kära. Det märker jag själv främst genom Facebooks minnes-funktion ”Det här hände för x år sedan” som ger mig bilder från det förflutna att jämföra med de jag lägger upp nu.

Så vem är jag då? Tja du, den frågan kan jag orda mycket och länge om. Fast det ska jag inte. Jag nöjer mig med att säga att jag i görligaste mån försöker förankra allt jag gör i meningen med mitt liv: Att göra ett positivt avtryck.

Vad är dina favorittjänster/webbplatser på webben, och varför?
Just nu har jag följande bästa vänner på webben, i ingen särskild ordning:
Trello – för att-göra-listor (som jag älskar!)
Goodreads – för att ha koll på böcker jag läst, läser och vill läsa
Facebook och Instagram – för inspiration och KASAM
Messenger och SMS – för kontakt
Basecamp – för arbete i team
Harvest – för tidredovisning (tack Anna för tipset!)
Netflix och SVT Play – för förströelse så väl som tankespjärn
ChattyMeals – för alla nya möten och insikter
Podcaster – för skratt och gråt, för reflektion och aha-upplevelser, för igenkänning såväl som nya perspektiv
WordPress – för det ger mig en plats (eller två i mitt fall) att skriva, reflektera, fundera, upptäcka och förmedla det jag tycker och tänker kring

Vad är det absolut bästa du gjort/sagt på webben?
Hm. Vilken intrikat fråga. Hur ska jag veta det, är första tanken som slår mig. Den andra tanken kommer snabbt därefter: #skolvåren så klart! Denna livsomvälvande rörelse som startade på Twitter 2013 och på alla sätt och vis påverkat mitt liv något oerhört; som nu har uppnått sitt syfte – när det finns icke-#skolvåren-organiserade Almedalsevenemang med en titel som lyder ”Varför skola? Vilken skola? Vem leder den?” med bland annat Svenska Skolledarförbundets vice ordförande i panelen, tja, då känns det som vi frågat #VarförSkola tillräckligt högt, ofta och mycket!

Vilka personer har du inte träffat annat än digitalt men skulle vilja äta middag med och varför?
Jag är ju så lyckligt lottad att jag faktiskt har träffat väldigt många av mina digitala vänner även i köttvärlden. Och det ställer till det, för just nu är det bara den kategorin jag kommer på.

Fast… när jag tänker efter lite så skulle jag väldigt gärna äta middag med Krista Tippett, journalist och värdinna för min absoluta favorit-podcast On Being; så mycket jag skulle vilja fråga henne om allt hon upplevt i samtal under åren!

Och Sara Bäckmo från Skillnadens Trädgård skulle jag mer än gärna sitta ner med över en gemensamt tillagad (och skördad!) middag, tänk så mycket jag skulle kunna lära mig om odling av henne!

Gunnar Fägersten Novik. Har träffats via Bloggare som hjälper varandra-gruppen på Facebook, honom skulle jag också vilja äta middag med. Vi skulle tala om språket, och fotograferande, och om barn och skolgång och att tvingas strida för det som man rimligtvis inte ska behöva strida för.

Vad brinner du mest för på webben?
Hm. Ja. Vad brinner jag mest för…. alltså, egentligen kan jag nog inte svara annat än: dessa oändliga möjligheter till samhörighet, till samskapande, till kreativitet och påhittigheter som webben ger plats för, om jag (vi) låter det. Att ställa frågan. Att ta kontakt. Att våga knacka på, såväl som släppa in. Då kan a l l t hända och för egen del är #skolvåren ett av de finaste exemplen som jag har tagit del av att kreera.


Och där tog det slut. Fast… det var ju bara fem frågor, tänker du nu. För det gjorde jag. Räknade flera gånger, om och om igen, och insåg att jag måste googla lite. Fann då, så klart, svaret på gåtan då jag hittade #6frågoromwebben. Frågorna var inledningsvis del av en intervju-serie som Webbtanten gjorde, där sista frågan helt enkelt var:
Vem skulle du vilja besvarade dessa frågor?
Och svaret på den frågan är ju enkel. Jag vill att du besvarar dem!

Dagens tips: Frågepodden

Victor och Helena på båten över till Almedalen 2014.

Började lyssna till ett par avsnitt av Frågepodden, med #skolvåren-vännen Victor Ganguly och hans bästa vän Patrick de Meijere. Ett tu tre så har jag lyssnat igenom nästan alla avsnitt, och har hittat ett par riktiga guldpärlor.

Absoluta favoriten är avsnittet med Björn Natthiko Lindeblad, som jag också träffat ett par gånger i olika sammanhang, och vars egen podd Björn & Navid är en av mina svenska favoritpoddar.

Fast Ashkan Fardost-avsnitten (Victor och Patrick experimenterar med podformatet och har senaste tiden delat upp en intervju i flera kortare avsnitt – kanske funkar för dig, men för egen del, som extremt van poddare med 60-90-minuter långa podcasts som mina favoriter, så föredrar jag ”en intervju/ett samtal” per avsnitt. Men lyssnar vidare gör jag i alla fall!) är också riktigt intressanta och kastar bland annat lite bränsle på min något falnande #VarförSkola-glöd.

Staffan Taylor bjuder på härliga tips om att göra folks dag, och jag kommer osökt att tänka på min vän och kollega Pernilla Tillander som brukar fråga hur roligt jag är villig att ha det i varje stund – och varför skulle svaret på den frågan egentligen vara nått annat än ”Så mycket jag bara förmår!”, med insikten att det just hänger på mig själv?

Så ta rygg på Victor och Patrick, som asgarvar mycket och gärna, och samtidigt inte bangar från både allvarliga och stora ämnen i Frågepodden.