Som det kan bli

Det har varit ett par fascinerande dagar som inleddes i lördags med ännu en fantastisk terapisession med D, den unike D. Hur en terapisession kan vara fantastisk? Tja. Jag har försökt sätta ord på tidigare upplevelser, och bara det faktum att de fortfarande är med mig i hur livet mitt levs, är bevis nog, tänker jag.

Efter sessionen gav jag mig själv lite egentid innan jag tog ett plurr nere på Ribban, och sen löpte helgen på. Vaknade i måndags till insikten att jag glömt att göra min meditativa Wim Hof-djupandning dagen innan. 171 dagars djupandning och 310 dagars meditation på raken blev inte 172 respektive 311 dagar, utan nollställdes. 

Som det kan bli.

Sen gick jag till kören i måndagskväll och insåg att jag helt glömt bort att få ”minst en mil i kroppen”. Och med körövning till åtta, följt av en 40-minuters gitarrlektion (som blev 70 minuter) med start halv nio, så fanns det inte minsta lilla uns av vilja att ge mig den där milen. 90 dagar av ”minst en mil i kroppen” blev inte 91, utan nollställdes.

Som det kan bli.

Väl hemkommen från gitarrlektionen valde jag dessutom att inte blogga, trots att jag med glädje bloggat varje dag sedan förste advent. Gick och la mig istället, och läste bok en stund innan jag släckte sänglampan.

Som det kan bli.

Och vet du?
I det stora hela, så spelar det inte den minsta roll.
Jag mår inte sämre, du påverkas inte alls, och resten av världen löper på precis lika bra oaktat att ett par av mina nummerserier nollställts. Fantastiskt, eller hur?

Jag kan ge mig själv dessa mina dagar-på-raken av det ena och det andra, för att det gagnar mig. Inte för att banka på mig om jag inte genomför vad-det-nu-än.månde-vara en dag eller två. Inte för att fortsätta in absurdum heller, utan bara precis så länge som jag gagnas av vanan/aktiviteten.

På det viset gifter jag mitt görande med mitt varande. Jag gör, det jag vill, sprunget ur hjärta och själ. Jag vill! Jag vill vara en som gör x och y, och ger jag mig själv precis det. Inte ålagt av någon annan, inget av detta jag loggar kommer utifrån. Utan inifrån.

Tror jag. Läser boken Trick Mirror av Jia Tolentino, en bok med undertiteln Reflections on Self-Delusion och inte för inte så funderar jag. Jag t r o r att jag gör, det jag gör, för att det kommer från mitt varande. Från mitt Jag. Men tankespjärn som det Jia ger i boken tas tacksamt emot, och vem vet… kanske blir det flera nollställningar? Kanske jag slutar logga dagar-på-raken? Kanske jag börjar logga än mer? Vem vet vad och hur det kan bli?

Fascinerande dagar var ordet! Som jag älskar denna min förmåga att uppleva saker, att reflektera, att vara. Inte tvinga fram. Utan låta komma, det som komma vill.

Att etablera, bibehålla och ifrågasätta vanor

Jag är en hejare på att etablera och bibehålla vanor. Jag har varit mindre bra på att också avveckla vanor som inte längre gagnar mig, men det har jag övat på under året som gått och är därför bra även på det numera.

För ett halvår sedan eller så trillade jag över en app vid namn Way of life, som jag började använda på riktigt när jag avvecklade min Headspace-app som meditationshjälpmedel. I Headspace kunde jag lätt hålla koll på hur många dagar i rad jag mediterat, och fast Headspace inte längre kändes rätt för mig, höll jag fast vid den ett tag just på grund av räkneverket. Till dess jag upptäckte Way of life, vill säga.

Jag började med att logga tre saker: Wim Hof-djupandning, meditation och gitarrplinkeplonk. Sen la jag till kallbad/dusch, bara för att ett tag senare lägga till ”en mil i kroppen” och Better Globe-action. Alla dessa har jag en daglig intention att genomföra, bortsett från kallbad/dusch, där jag bara vill ha koll på antalet plurr jag tagit (31 plurr, oftast kallbad, med några få undantag, sedan första veckan i september).

Ända sedan lillejulafton då vi drog upp till min mamma i Vejbystrand, har jag lyckats få till ett dagligt kallbad och har därför lyckats med bedriften att få ”full pott”, alla sex saker genomförda varje dag i en hel veckas tid. 

Vad det ger mig att logga dessa mina handlingar kanske du undrar? Jo, men alltså, jag får en underlig form av tillfredsställelse av att se dag läggas till dag och successivt bygga upp ganska imponerande ”runstreaks” som det heter på engelska. Den längsta av alla runstreaks jag har koll på är min dagliga sjua (som jag inte loggar här, utan i appen Seven av perigee) där dagens morgonsjua var nummer 1961 på raken. 

Och detta är snarast något jag låter mig själv glädjas av igen, snarare än något jag lutherskt ålägger mig själv, för det var sånt här jag ägnade mig åt som barn. Jag räknade lästa böcker och sidor, förde bok på ingående och utgående korrespondens, samlade på travhästars namn (klippte ut trav-resultaten ur tidningen och skrev noggrant in i anteckningsböcker) och bilars registreringsnummer, och allsköns påfund. Så det här är något jag plockat upp igen i vuxen ålder (ja, sedan den där dagen för 1961 dagar sedan då jag gjorde min första sjua!) och låter mig själv få leva ut till fullo.

Fast… egentligen var det än längre sedan, när jag tänker efter. Dagens andra cykeltur idag var den 7019:e loggade aktiviteten enligt min Runkeeper-app, sedan jag började använda den 15 september 2009. Jag sätter vanemässigt igång Runkeeper närhelst jag ska ut och traska eller cykla, så det kräver liksom ingenting av mig, men ger mig desto mer. Bra kombo!

Har du någon grej som du gjorde som barn, som du kanske innerst inne skulle vilja hitta ett sätt att föra in i ditt liv igen, nu när du är vuxen? Vad ägnade du dina dagar åt när du var barn? Vad fick dig att ”förlora dig” i den där tidlösheten som flow-stadier innebär?

Här skulle jag kunna stanna länge

Sommarfest med kören i Simremarken, ett stenkast från havet. Mellan middagen och efterrätten drog halva gänget ner till bryggan rakt nedanför huset. Jag med lånad handduk. Skönt väder efter en höstruskig dag… efterdyningarna av dagens blåst märktes rejält ute på bryggan.

Men vad tusan!
Har jag lånat med en handduk så har jag.
Klart jag ska kallbada!

Nöjd och uppfriskad efter kvällens kallbad!

Så jag börjar strippa, tar mig naken nedför stegen, ner i vattnet. Skönt! Ligger i en 30-40 sekunder, sen kliver jag upp. Mest för att inte mina fina körkollegor som stod och huttrade på bryggan skulle lida alltför länge. Känslan av här skulle jag kunna stanna länge, länge följer mig.Inte bara har jag vant mig vid det kalla badet (eller den kalla duschen), utan jag har kommit att njuta av det. På riktigt. Det ä r skönt, och framför allt, det är något helt annat att plurra i 10-gradigt vatten (det börjar bli väl varmt! Frågan är var gränsen för kallbad går? Vet du?) eller +20-gradigt dito, det går inte att jämföra mer än att du blir blöt.

Nyckel till njutningsfullt kallbad: andningen. Djupandas (gärna en vända Wim Hof-andning före, men framför allt under tiden) och låt dig slappna av. Där finns Zonen, och bäst av allt: den tar inte slut när jag kliver ur vattnet utan stannar kvar i mig en lång stund efteråt.
Ljuvligt!