Vad håller jag inom mig själv?
Och varför?

Vad delar jag, med vem, och varför?

Har du tänkt på det någon gång?
Jag har. Mången gång.

Och jag har verkligen pendlat mellan ytterligheter. Från att ha hållit allt inombord, mer eller mindre, under större delen av min uppväxt (snälla, gör inte det. Det är inget framgångsrecept.), till att dela allt med alla i samband med min skilsmässa och födseln av mitt äldsta barn (de där händelserna sammanföll i tid, inte direkt ett framgångsrecept det heller.), till att dela allt med min make, och sedan… allt mindre även med honom. Men så började jag dela med mig igen, till ett litet antal särskilt utvalda individer i olika konstellationer, sammanhang som verkligen gav mig luft under vingarna, tills jag insåg att jag också ville börja dela mer med min make igen.

Det gick som det gick (idag är vi lyckligt skilda), men jag har fortsatt på inslagen väg: att dela med mig till människor jag verkligen känner mig stå nära. Och medvetet delar jag allt mer med dem.

Varför?

För jag får syn på mig i mitt delande, likväl som i speglingen jag får av de jag delar med mig av mig till.

Men också för att jag genom att dela det jag känner, upplever, brottas och gläds med, både ger men framför allt får tankespjärn i retur. Det är det bästa jag vet – även om det kan vara grymt obekvämt i stunden, nått annat kan jag inte påstå utan att ljuga – för det är så jag växer, expanderar, vågar släppa allt mer på förlåten och verkligen kliva fram i kraft av mitt fulla Jag. Det där mitt bästa Jag som gagnar inte bara mig utan även allt och alla runtikring. Och jodå, jag kan vara grymt obekväm i mitt Jag, det vet jag. Det är ju det som gör att Jag gagnar även min omgivning.

Att ge och få tankespjärn – det kräver en stor själ. Och den finns inom oss alla.
Men låter vi den ta plats på jorden? Gör du? Om ja, vad har du gjort för att nå dit att du (till stor del) vandrar på jorden som ditt bästa Jag? Om nej, vad kan du ta för första steg för att närma dig ditt bästa Jag?