Vad delar jag, med vem, och varför?

Vad håller jag inom mig själv?
Och varför?

Vad delar jag, med vem, och varför?

Har du tänkt på det någon gång?
Jag har. Mången gång.

Och jag har verkligen pendlat mellan ytterligheter. Från att ha hållit allt inombord, mer eller mindre, under större delen av min uppväxt (snälla, gör inte det. Det är inget framgångsrecept.), till att dela allt med alla i samband med min skilsmässa och födseln av mitt äldsta barn (de där händelserna sammanföll i tid, inte direkt ett framgångsrecept det heller.), till att dela allt med min make, och sedan… allt mindre även med honom. Men så började jag dela med mig igen, till ett litet antal särskilt utvalda individer i olika konstellationer, sammanhang som verkligen gav mig luft under vingarna, tills jag insåg att jag också ville börja dela mer med min make igen.

Det gick som det gick (idag är vi lyckligt skilda), men jag har fortsatt på inslagen väg: att dela med mig till människor jag verkligen känner mig stå nära. Och medvetet delar jag allt mer med dem.

Varför?

För jag får syn på mig i mitt delande, likväl som i speglingen jag får av de jag delar med mig av mig till.

Men också för att jag genom att dela det jag känner, upplever, brottas och gläds med, både ger men framför allt får tankespjärn i retur. Det är det bästa jag vet – även om det kan vara grymt obekvämt i stunden, nått annat kan jag inte påstå utan att ljuga – för det är så jag växer, expanderar, vågar släppa allt mer på förlåten och verkligen kliva fram i kraft av mitt fulla Jag. Det där mitt bästa Jag som gagnar inte bara mig utan även allt och alla runtikring. Och jodå, jag kan vara grymt obekväm i mitt Jag, det vet jag. Det är ju det som gör att Jag gagnar även min omgivning.

Att ge och få tankespjärn – det kräver en stor själ. Och den finns inom oss alla.
Men låter vi den ta plats på jorden? Gör du? Om ja, vad har du gjort för att nå dit att du (till stor del) vandrar på jorden som ditt bästa Jag? Om nej, vad kan du ta för första steg för att närma dig ditt bästa Jag?

Bottnar av medvetenhet

sus om bottnar

Det där skrev Susanne Granat Ahlstrand, min innerligt goda vän, i en tråd häromdagen. Vi hade, tillsammans med ytterligare ett par fina vänner, ett sånt där samtal (ja, jag ser det absolut som ett samtal, även när det sker via tangentbord) som går på djupet, som gör att jag växer, lär mig, expanderar.

Samtal där vi delar med oss, av tankar, erfarenheter, funderingar. Bollar vidare på andras tankar, tar kliv framåt, utåt, utvecklar resonemang, backar emellanåt för att ta ett omtag, förtydligar eller förkastar.

Samtal när de är som allra bäst.

Att vilja vara en människa innebär så många bottnar av medvetenhet.

När Susanne skrev den där meningen så frågade jag bums om jag fick citera henne. Skrev citatet, skapade den omgivande rutan och insåg att något saknades. Frågade därför om hon kunde rita en av sina härliga kvinnofigurer till den, och det gjorde hon. (Heja fiftythree, paper och mix säger jag bara!)

Så nu skickar jag meningen vidare ut i rymden, till dig, att reflektera kring, eller inte. Ditt val fullt ut. Jag tilltalas verkligen av Sus ord, och undrar om den talar till dig?

Lyssna efter det du inte redan vet

Som ett direkt resultat av utmaningen att få 100 coaching-konversationer inbokade har jag numera samtal i parti och minut. Långa samtal blir det då jag sätter av två timmar till varje konversation. Allt som oftast håller jag dem som CoachWalks på Bulltofta, men viss andel blir CoachTalks via SKYPE.

Vissa samtal blir helt magiska, de lyfter och flyger högt, i tanke och känsla. Det sker något påtagligt, och oftast kommer den där fantastiska tystnaden fram. Andra är helt ok, blir goda samtal, men utan den där känslan av att något riktigt stort inträffar. Och några få känns närmast som platt fall, de tar inte fart för fem öre.

Har funderat lite på det där, och tänker för det första att jag ju inte vet vad som sker i min klient under och efter vårt samtal. Bara för att jag inte upplever att samtalet verkligen gör intryck, så vet ju inte jag vad klienten upplever. Och för det andra så visar det också på det som är vår mänskliga upplevelse, nämligen att det går upp och ned och det är livet. Ibland går det bra, ibland mindre bra, ofta är jag klarsynt men inte alltid och detsamma gäller ju klienten. Så är det helt enkelt, och det är jag numera ok med, vilket onekligen frigjort en massa energi som jag kan använda på saker/tankar som gagnar mig mer.

Men givetvis är det inte min avsikt att samtalen ska falla platt. I ett samtal mellan två människor har ju dock båda ett ansvar för det som utspelar sig. Och idag kom jag på en av bitarna som kanske leder till de där samtalen som aldrig lyfter, nämligen huruvida klienten eller jag, enkom lyssnar efter det som vi redan vet, eller om vi lyssnar efter det vi inte vet.

Lyssna efter det du inte vet

Det gör enormt stor skillnad när jag lyssnar efter det jag inte vet, i mötet med en annan människa (eller för den delen i mötet med mig själv). Större delen av mitt liv har jag febrilt försökt ignorera det faktum att jag inte vet allt… orden Jag vet inte har skrämt mig, eftersom jag trott att det betytt att jag varit utan värde, fel, ointressant, oduglig.

Så upplever jag inte längre situationer när jag inte vet något, och numera förekommer också Jag vet inte mer och mer i min vokabulär. Tanken att jag kan försöka lyssna efter det jag inte vet hjälper mig definitivt. Den finns där som en påminnelse att inte söka bekräftelsen i det jag redan vet – för hur växer jag av det? Det är ju när jag tar klivet in i för mig okända områden/tankar/sfärer, som jag och min förståelse expanderar.

Vad händer när du lyssnar efter det du inte redan vet?