Bloggtorka

10 dagar i maj då jag inte bloggade, varken på svenska eller engelska sidan. 15 dagar i juni, och månaden är inte ens slut. Om jag varit upptagen? Jo. Visst har jag det. Studentfirande och födelsedag och Ringar på vattnet 2.0 i Skurup och och och… fast egentligen är det inte skälet till bloggtorkan. Har haft lika mycket att göra vid tidigare tillfällen, mer till och med, och ändå bloggat. Så nått annat är det.

Inte egentligen något jag kan sätta fingret på dock. Och faktiskt, inte något jag känner ett behov att sätta fingret på heller. Det är ok att jag bloggat sporadiskt under snart två månader. Ingen går under, och jag själv mår bra, fast jag har en grundläggande intention om dagligt bloggande. Bankar inte på mig själv för att jag inte lever upp till den, det har jag slutat med (gagnar inte en kotte, varken mig eller dig, helt meningslöst slöseri med energi).

Mycket har hänt dock som jag reflekterar kring. Och jag saknar skrivandet, det är skönt för mig att få ut tankar som snurrar vändor i skallen, ut därifrån, ned på pränt. Har nämligen inte skrivit heller. Ibland gör jag det, skriver och skriver och skriver, fast jag inte publicerar det. Men det har jag inte heller gjort under maj och juni.Kanske är det nu det vänder?
Kanske fortsätter det sporadiska bloggandet?
Jag vet inte.

Fast jag vet två saker:
* Jag vet att jag tycker om att skriva. Att jag behöver det till och med. Det hjälper mig att bli en bättre människa, någon som känner sig själv mer och mer ju fler gånger fingrarna sätts till tangentbordet. Jag finner mig själv i orden.
* Jag vet också att jag fortsätter hålla fast vid min intention om dagligt bloggande. Helt enkelt för att det hjälper mig att sätta fingrarna till tangentbordet. Krasst.

Kanske vet jag en tredje sak också?
Jo. Det gör jag.
* Jag vet att jag kommer fortsätta vara varsam med mig själv, om det är så att bloggtorkan fortgår. Fast jag egentligen vill blogga, varje dag. Att omfamna dessa två motstridiga behov inom mig, att låta dem båda få ta plats, utan att den ena eller den andre behöver vinna striden. Det är nämligen ingen strid. Det är bara är. Och det är ok.

Tankar. Vid vatten.

Sitter och tittar på när en familj leker i vattnet. Bollen kastas fram och tillbaka. Vilda skratt. Bollen far. Vatten stänker.poolen

Sen.
Plötsligt.

Något går galet, enligt en av de lekande. Orättvist. Ändrade regler. Surt. Riktigt syns fysiskt vilken skillnad det blev av tanken som kom – som därefter togs på allvar. Tanken kanske följdes av ännu ett par tankar som gjorde det än svårare att bara fortsätta leken. Genansen.

Leken fortsätter en kort stund till, fast den nu så tydligt haltar. En av spelarna har dragit sig ur leken, i sinnet, men inte tagit konsekvensen av det och sagt att hen inte vill mer.

Ser hur tankarna – och efterföljande känslor – växer, snurrar runt, det inre kaoset som ökar.

Jag sitter och iakttar och reflekterar kring det jag ser. Det som syntes utåt är ju kanske något helt annat än det som skedde på insidan, men å andra sidan… Resultatet antyder att jag inte är helt snett på det åtminstone.

Igenkänningen i mig är stor. Och som allra störst i insikten att jag ibland – om än mer sällan idag än tidigare – tar mig själv på allt för stort allvar.

I en annan sinnesstämning hade kanske lekkamraten bara skrattat av sig den upplevda oförrätten, utan att tanken överhuvudtaget hade kommit i närheten av en oförrätt.

Så snabbt det där förändras. I ena stunden på topp – i andra i bott. Är det helt enkelt så att vi i varje stund bombarderas av en oändlig mängd möjliga tankar – men en slinker genom nätet och blir sedd, resulterar i en känsla, och där. Just där. Där finns möjligheten att släppa taget om tanken som slank in och se vad nästa för med sig.

Ibland lyckas jag. Ibland inte. Men det är faktiskt en ganska cool upplevelse att iaktta mina tankar och låta dem komma och gå, utan att lägga så stor vikt vid dem. Att känna. Men inte förlora mig i känslan, framför allt när det inte är en känsla jag mår bra i.

Mmm.

Tankar. Vid vatten.

Med en IPhone i närheten så möjligheten att skriva ner mina funderingar i stunden, finns. Vilken ynnest!

Flashback från sommarsemester i Frankrike, juli 2015.

Livet är ett eko

En dag av samkväm. Fiff och don, stora släkt- och vänkalaset, och sedan en improviserad middag med några av gästerna som, glädjande nog, stannade och åt med oss.

En dag fylld av skratt och allvar, minnen och framtid. Huller om buller i nuet.

Sitter allena i soffan, resten av familjen har dragit sig tillbaka till respektive sovrum på ovanvåningen. Ordningen är återställd. Minnesbanken påfylld.

Andas in. Landar i en stund av stillhet. Reflekterar. Andas ut.

Tacksalivetettekom för det jag har, det jag är, och inte minst de sammanhang jag ingår i. Påminns om citatet som Wivan hade på köksbordet då vi sågs för säsongsavslutning med Mastermind-gruppen i juni.

Zig Ziglar, om livet som ett eko:

Det du sänder ut – kommer tillbaka. 
Det du sår – skördar du. 
Det du ger – får du. 
Det du ser i andra – finns i dig.

Tror du på det? Att det vi skickar ut i världen också är det vi får tillbaka?
Det gör jag. Och det får mig att fundera.

Vad skickar jag egentligen ut till världen?

Trotjänaren och brytpunkten

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag har tipsat om #100procentpodden#vågapratapodden och Ledarkanalen hittills, alla tre är nya poddar skapade av vänner till mig. Men nu så går jag på en gammal trotjänare. För det kan inte vara många svenskar som missat Värvet med Kristoffer Triumf. Jag skulle säkert kunna hitta något annat svenskt podprogram att tipsa om, men så lyssnade jag till avsnittet med Seinabo Sey och blev så förtjust. Inte minst pga hennes rekommendation i slutet. Stämmer på pricken in på hur min personliga utvecklingsresa kunnat ta fart, när jag började göra som Seinabo rekommenderar dig att göra – då du! Då fick min personliga utvecklingsprofil en närmast exponentiell profil.

inre dialog

Ju mer jag reflekterar kring detta, ju tydligare framgår det för mig just vilken enorm brytpunkt det var för mig, den gången jag för första gången förstod att jag inte måste vara hård mot mig själv. Att det fanns ett val. Att jag kunde välja att vara varsam i min inre dialog. Därmed fick mitt liv en helt annan inriktning och en väldigt annorlunda ton.

Har du upplevt något liknande i ditt liv?