Att inte hålla inne. Av rädsla.

Jag skriver för att få syn på mig själv.
Visst publicerar jag. Annat hamnar i träda, i väntan på dagen då det är läge att publicera. Om den dagen någonsin kommer…

När jag publicerar det jag skriver för att få bekräftelse, sympati och uppmärksamhet, då går jag snett. Jag skriver inte för att skapa drama, även om skrifter om drama ofta lockar och drar mer än mina mer reflektiva texter och vardagliga betraktelser.

Det är verkligen så att mitt skrivande hjälper mig att få syn på mig själv. Jag blir varse mig, mina känslor, tankar, farhågor, rädslor, likväl som mina glädjeämnen, insikter och behov.

Så – kanske du tänker – då har du skrivit hela livet?

Jag har ju inte det.
Dagbok har jag aldrig lyckats med.
Skrev journal under något år strax innan jag började blogga, och även under ett år av coaching med Carla.

Fast… det är något med själva publicerandet som har gjort att jag på de 6,5 år som gått sedan jag började blogga, har publicerat snart 2200 inlägg. Fler texter än jag någonsin skrivit för mig under hela mitt liv. Och det paradoxala är, att jag verkligen skriver för mig, nu. Men drivkraften (vanan?) kom sig av det dagliga bloggande jag drog igång i januari 2013. Först då lät jag mig själv verkligen få ta del av den glädje, den utveckling, det lärande, som dagligt skrivande innebär för mig. Utan intentionen dagligt bloggande hade jag aldrig landat där jag är idag. Finns inte en chans.

Det i sig ger vid hand att intentionen fortgår. Jag återbesöker den med jämna mellanrum, och värdet jag får ut av att skriva, dagligen, och dela, dagligen, överstiger vida energiåtgången att göra det. Inte varje dag, ibland kostar det på, men medelvärdet på sikt, definitivt. Så jag fortsätter blogga, eftersom det är en av de avgörande nycklar jag har för att låsa upp dörr efter dörr, port efter port, fängelsegrind efter fängelsegrind, som släppt mig så pass fri som jag är idag. Fri i sinne och själ, fri att vara jag, allt mer, för varje dag som går. Att publicera denna min resa, i form av blogginlägg om allt mellan himmel och jord, om allt som rör sig i mitt medvetande, och därmed förvägra mig själv den falska tryggheten som kommer sig av att fortsätta vara i det fördolda, gömma mig, bakom fasader, bakom murar, bakom lager på lager av begränsande berättelser.

Det där är precis vad det betyder (för mig) att vara i varsam samvaro med mig själv, samtidigt som jag väldigt sällan befinner mig långt från händelsehorisonten, denna gräns mellan det kända och det okända, mellan det som finns och det som kanske kan komma att finnas… om jag bara är villig att ta ett kliv ut i det okända, på tillit.

Att inte hålla inne. Av rädsla.
Att inte bygga nya fasader, eller putsa på gamla befintliga, utan snarast medvetet, och öppet, riva ner de existerande. Och gud förbjude att jag bygger nya! Hamnar jag i en situation som är så destruktiv för mig att jag tvingas bygga fasader för att skydda mig – då hoppas jag ta ansvar för eget välbefinnande och avlägsna mig från sagda situation, eller göra vad annat jag månde göra för att ge mig själv sammanhang som gagnar och inte skadar.

Så vad avgör vad jag publicerar, eller för den delen när?
Vad bestämmer vilka av mina skapelser som jag avstår från att skicka ut i världen?

12 svenska böcker att läsa under 2019

Förra årets delutmaning att läsa 26 svenska (likväl som 26 engelska) böcker gav mersmak och jag har därför valt ut 12 svenska (och 12 engelska) böcker som redan fanns i huset vid årsskiftet, att läsa under 2019. Dessa böckerna kommer jag, precis som 2018, att blogga om på söndagar, en gång/månad på respektive blogg. Utöver denna 12+12-utmaning har jag föresatt mig att läsa (minst) 75 böcker totalt under 2019, och du kan följa min läsresa på min Goodreads-profil.

Likt förra årets utvalda böcker är även årets en salig blandning och jag ser fram emot att göra dess bekantskap! En signifikant skillnad från förra året är att alla dessa, med möjligt undantag för Edris-boken, kom till mig 2018. Det är alltså inte hyllvärmare av rang, som många av föregående års böcker var, då de kunde ha värmt mina bokhyllor under både fem som tio år, om det ens räcker.

Vis av erfarenhet från 2018 kommer jag inte att avvakta att börja läsa ”de tyngre böckerna” tills slutet av året, om än att merparten av de tunga böckerna måhända finns i de engelska 12 snarast än bland dessa på svenska.

Strömbäck-boken har jag lånat av Caspian (och att välja den säkerställer att jag kommer att läsa den. Smart va?); Huxley blev jag inspirerad av Sara att plocka på mig när jag trillade över den på loppis; jag vill ge Marianne Fredriksson en chans till då jag fullkomligt avgudar hennes den som vandrar om natten samtidigt som jag aldrig lyckats ta mig igenom flera av hennes storsäljare; Lidman fick jag tips om på ett ChattyMeals jag höll på tema Älskade böcker; Rosling fick jag i julklapp av mor min (vilken lycka!); Igelkottens elegans har D pratat sig varm om i flera år liksom Vad jag älskadeTankar för dagen köpte jag (signerat ex, så klart!) av Bob på skrivarhelgen på Mundekulla 2018; Vaidya och Wainaina bryter av mot de övriga författarna; och slutligen Lekfull tantra av bästa väninnan och Mastermind-kollegan Charlotte, boken jag faktiskt läste en tidig version av, så jag ser med stor nyfikenhet fram emot att få sätta tänderna i den slutliga utgåvan!

Har du läst någon av böckerna ovan, och om så, vad tyckte du om den/dem?

2019 – som jag är!

Som jag är. 

Jag frågade min fina vän D hur han skulle översätta ”gown off” vilket är ett begrepp som dök upp när jag hade mitt första coachsamtal med min nye coach. Beskrev lite hur vårt samtal gick, och D lyckas, som så ofta (alltid?), sätta ord på det outtalade.

Helt plötsligt har därför ”gown off” blivit ”som jag är”, och det känns helt rätt. Så kliver jag in i 2019, energifylld och nyfiken, med champagnebubblor som porlar upp och ner genom i hela kroppen, ivrig och pirrig att få uppleva allt som komma skall, ”som jag är”. Naket. Rått. Intimt. Med kraft och njutning.

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees
  • Headspace:a dagligen
  • springa minst 75 löprundor
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan (anmäld till kurs under våren, och så social dans på det!)
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar.
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig
  • blogga dagligen
  • börja podda

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; att varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv!

2019. Här kommer jag. Som jag är. 

Jag har varit låg…

I princip ända sedan maj. Och jag upptäckte det alldeles nyss. Förra veckan ”blev jag mig själv igen” och det var först då jag fick upp ögonen för att jag faktiskt varit låg, i månader.

Jag menar… jag har ju fått syn på det indirekt, men har inte dragit slutsatsen. Kanske du också har märkt att nått varit lite avigt, för ett av symptomen har varit min bristande energi och vilja att blogga dagligen. Det har jag inte gjort sedan början av maj. Efter fem+ års dagligt bloggande, så var det som om jag fick soppatorsk. Och jag har inte riktigt varit närvarande på andra plan heller, även på områden där jag verkligen önskat vara just det; närvarande. Det har inte hjälpt, för jag har inte lyckats.

Så inte underligt att sommaren kändes lite underlig när jag tittade tillbaka på den mot slutet av augusti.
Och inte underligt att de senaste två och en halv månaderna har passerat förbi som i en lätt dimma – jag har haft massvis att göra, men har inte lyckats jorda mig fullt ut, varken i mig själv eller i min omgivning eller mina närmaste.

Och så… förra tisdagen.
Jag var tillbaka!
Fylld av energi.
Med ett driv att göra, att skriva, att skapa.
Att vara jag – och uttrycka mig.

Och när jag väl ”varit mig själv” i ett par dagar, det var så jag insåg… hur låg jag varit. Hur jag inte varit mig själv. Att det är rotorsaken till alla dessa symptom på inte-riktigt-härvarande-i-mitt-eget-liv, och jag lyckades inte se sambandet förrän jag var härvarande som mig själv igen. Och, tro mig, det känns fantastiskt!

Jag menar – om du frågar folk runt mig, så skulle de kanske säga att även en låg Helena är ganska mycket Helena, med mycket görande och skrivande och skapande på många plan. Och jo, visst, jag säger inte emot. Men skillnaden ligger i känslan – inuti mig. Och det jag har gjort, skrivit och skapat senaste veckan, har åstadkommits med bra mycket mindre ansträngning än något jag lyckats krama ur systemet sedan maj. Så för mig så är skillnaden signifikant.

Konstaterar glatt att jag spelat gitarr och spelat in en FB-live varje dag i november, likväl som att jag bloggat sex av åtta dagar (inklusive idag, då jag lämnade hemifrån vid halv nio och landade i soffhörnan för att skriva dagens blogginlägg strax före midnatt…), vilket är mer blogginlägg än jag skrivit någon vecka sen i maj, oaktat att jag gick in i november månad med en förkylning i kroppen.

Jag har varit låg. Och nu är jag inte det längre. Nu är jag tillbaka!

Hur många gånger…

…kan jag, med något uns av bevarad integritet, skriva att nu, nu, ska jag minsann börja blogga dagligen igen? *Hört det förut… jo. Jag vet.*

Hur många gånger kan jag, med något uns av bevarad integritet, skriva att nu, nu, känner jag mig extremt ringrostig och lätt vilse? *Vad ska jag skriva? Vad vill jag skriva om? Vad vill komma ut ur mig, genom fingrarna, ner på tangentbordet? Vad? Vad??*

För minst tredje gången på ett halvår skriver jag just det, i just detta inlägg, just nu. Igen. Jag vill komma igång med dagligt bloggande. Igen. Och ja, jag känner mig grymt ringrostig. Vilket nästan är lite förvånande. Jag menar – jag bloggade i princip dagligen från den 23e januari 2013 till något gång i april i år. Det är fem års inlägg. Ett grovt överslag av svenska och engelska bloggens alla inlägg låter hälsa att jag publicerat knappa tvåtusen inlägg under de fem åren, med en handfull publicerade halvåret innan jag drog igång #blogg100 2013, och tja, kanske nånstans mellan 50 och 100 inlägg sedan bloggtorkan började infinna sig i våras.

Så snabbt vanan glider ur händerna och blir en o-vana. En icke-vana. Något som kräver mer tankeverksamhet, planering, ansträngning än när vanan sitter där. När jag som en automaton drar till mig datorn i soffhörnet, öppnar endera bloggen till ett nytt inlägg och bara låter det komma. Flöda ur mig. Oftast. Inte alltid. Då ljuger jag, om jag skulle hänga det. Men förvånansvärt ofta, trots allt.

Och med handen på hjärtat (ska nog söka på det uttrycket på min blogg. Undrar hur många gånger jag använt det? Ett favorituttryck är det allt, slog det mig just.) så är det precis vad som hände idag.

Jag drog till mig datorn, uppkrupen i soffhörnet, öppnade WordPress och skrev rubriken. Utan ett ögonblicks tvekan. Så det var detta som ville ur mig. Igen. Vågar jag hoppas att detsamma inträffar imorgon, i övermorgon, dagen efter det, och så vidare?

Ringrostig.

Känner mig ringrostig.
Vanan att blogga dagligen är borta, sedan…. början av maj eller nått. Känns som en evighet. Uppehållet har dock varit av godo. Det har gjort mig gott att släppa känslan av ”ska bara” (vilket, om du frågar mina närmaste, är en av de saker som verkligen definierar mig. Inom alla områden. Ska bara läsa klart boken. Ska bara göra klart svartvinbärslikören. Ska bara göra min Sjua. Ska bara…. allt och inget, inklusive blogga!) i relation till dagligt bloggande. Men samtidigt så saknar jag det verkligen. Det gör mig gott att reflektera i skrift.

Pop ger själsligt stöd till ringrostig bloggare.

Jag landar där, att det gör mig gott. Jag blir en bättre Jag av att blogga, får syn på mig själv, på andra, på relationer och fenomen, på glädjeämnen, problem och möjligheter, styrkor som svagheter, kunskapsgap och samband. Och ju oftare jag bloggar, desto mer av det där vinner jag. (Fast det har aldrig föresvävat mig att blogga flera gånger per dag, mitt bloggande tar lite för lång tid för att det ska vara realistiskt – om det överhuvudtaget vore önskvärt.)

Så. Nu vill jag återerövra vanan av dagligt bloggande. Så jag sätter intentionen – till trots att jag vet att jag står inför ett par veckor av aktiviteter av vitt skilda slag som möjligen kullkastar den omedelbart. Må så vara – jag kastar ändå ut det i ljuset. Jag vill blogga och jag vill göra det dagligen. (Märk väl – ordvalet. Vill. Inte måste. Här måstas ingenting.)

Bloggtorka

10 dagar i maj då jag inte bloggade, varken på svenska eller engelska sidan. 15 dagar i juni, och månaden är inte ens slut. Om jag varit upptagen? Jo. Visst har jag det. Studentfirande och födelsedag och Ringar på vattnet 2.0 i Skurup och och och… fast egentligen är det inte skälet till bloggtorkan. Har haft lika mycket att göra vid tidigare tillfällen, mer till och med, och ändå bloggat. Så nått annat är det.

Inte egentligen något jag kan sätta fingret på dock. Och faktiskt, inte något jag känner ett behov att sätta fingret på heller. Det är ok att jag bloggat sporadiskt under snart två månader. Ingen går under, och jag själv mår bra, fast jag har en grundläggande intention om dagligt bloggande. Bankar inte på mig själv för att jag inte lever upp till den, det har jag slutat med (gagnar inte en kotte, varken mig eller dig, helt meningslöst slöseri med energi).

Mycket har hänt dock som jag reflekterar kring. Och jag saknar skrivandet, det är skönt för mig att få ut tankar som snurrar vändor i skallen, ut därifrån, ned på pränt. Har nämligen inte skrivit heller. Ibland gör jag det, skriver och skriver och skriver, fast jag inte publicerar det. Men det har jag inte heller gjort under maj och juni.Kanske är det nu det vänder?
Kanske fortsätter det sporadiska bloggandet?
Jag vet inte.

Fast jag vet två saker:
* Jag vet att jag tycker om att skriva. Att jag behöver det till och med. Det hjälper mig att bli en bättre människa, någon som känner sig själv mer och mer ju fler gånger fingrarna sätts till tangentbordet. Jag finner mig själv i orden.
* Jag vet också att jag fortsätter hålla fast vid min intention om dagligt bloggande. Helt enkelt för att det hjälper mig att sätta fingrarna till tangentbordet. Krasst.

Kanske vet jag en tredje sak också?
Jo. Det gör jag.
* Jag vet att jag kommer fortsätta vara varsam med mig själv, om det är så att bloggtorkan fortgår. Fast jag egentligen vill blogga, varje dag. Att omfamna dessa två motstridiga behov inom mig, att låta dem båda få ta plats, utan att den ena eller den andre behöver vinna striden. Det är nämligen ingen strid. Det är bara är. Och det är ok.