Jag har varit låg…

I princip ända sedan maj. Och jag upptäckte det alldeles nyss. Förra veckan ”blev jag mig själv igen” och det var först då jag fick upp ögonen för att jag faktiskt varit låg, i månader.

Jag menar… jag har ju fått syn på det indirekt, men har inte dragit slutsatsen. Kanske du också har märkt att nått varit lite avigt, för ett av symptomen har varit min bristande energi och vilja att blogga dagligen. Det har jag inte gjort sedan början av maj. Efter fem+ års dagligt bloggande, så var det som om jag fick soppatorsk. Och jag har inte riktigt varit närvarande på andra plan heller, även på områden där jag verkligen önskat vara just det; närvarande. Det har inte hjälpt, för jag har inte lyckats.

Så inte underligt att sommaren kändes lite underlig när jag tittade tillbaka på den mot slutet av augusti.
Och inte underligt att de senaste två och en halv månaderna har passerat förbi som i en lätt dimma – jag har haft massvis att göra, men har inte lyckats jorda mig fullt ut, varken i mig själv eller i min omgivning eller mina närmaste.

Och så… förra tisdagen.
Jag var tillbaka!
Fylld av energi.
Med ett driv att göra, att skriva, att skapa.
Att vara jag – och uttrycka mig.

Och när jag väl ”varit mig själv” i ett par dagar, det var så jag insåg… hur låg jag varit. Hur jag inte varit mig själv. Att det är rotorsaken till alla dessa symptom på inte-riktigt-härvarande-i-mitt-eget-liv, och jag lyckades inte se sambandet förrän jag var härvarande som mig själv igen. Och, tro mig, det känns fantastiskt!

Jag menar – om du frågar folk runt mig, så skulle de kanske säga att även en låg Helena är ganska mycket Helena, med mycket görande och skrivande och skapande på många plan. Och jo, visst, jag säger inte emot. Men skillnaden ligger i känslan – inuti mig. Och det jag har gjort, skrivit och skapat senaste veckan, har åstadkommits med bra mycket mindre ansträngning än något jag lyckats krama ur systemet sedan maj. Så för mig så är skillnaden signifikant.

Konstaterar glatt att jag spelat gitarr och spelat in en FB-live varje dag i november, likväl som att jag bloggat sex av åtta dagar (inklusive idag, då jag lämnade hemifrån vid halv nio och landade i soffhörnan för att skriva dagens blogginlägg strax före midnatt…), vilket är mer blogginlägg än jag skrivit någon vecka sen i maj, oaktat att jag gick in i november månad med en förkylning i kroppen.

Jag har varit låg. Och nu är jag inte det längre. Nu är jag tillbaka!

Hur många gånger…

…kan jag, med något uns av bevarad integritet, skriva att nu, nu, ska jag minsann börja blogga dagligen igen? *Hört det förut… jo. Jag vet.*

Hur många gånger kan jag, med något uns av bevarad integritet, skriva att nu, nu, känner jag mig extremt ringrostig och lätt vilse? *Vad ska jag skriva? Vad vill jag skriva om? Vad vill komma ut ur mig, genom fingrarna, ner på tangentbordet? Vad? Vad??*

För minst tredje gången på ett halvår skriver jag just det, i just detta inlägg, just nu. Igen. Jag vill komma igång med dagligt bloggande. Igen. Och ja, jag känner mig grymt ringrostig. Vilket nästan är lite förvånande. Jag menar – jag bloggade i princip dagligen från den 23e januari 2013 till något gång i april i år. Det är fem års inlägg. Ett grovt överslag av svenska och engelska bloggens alla inlägg låter hälsa att jag publicerat knappa tvåtusen inlägg under de fem åren, med en handfull publicerade halvåret innan jag drog igång #blogg100 2013, och tja, kanske nånstans mellan 50 och 100 inlägg sedan bloggtorkan började infinna sig i våras.

Så snabbt vanan glider ur händerna och blir en o-vana. En icke-vana. Något som kräver mer tankeverksamhet, planering, ansträngning än när vanan sitter där. När jag som en automaton drar till mig datorn i soffhörnet, öppnar endera bloggen till ett nytt inlägg och bara låter det komma. Flöda ur mig. Oftast. Inte alltid. Då ljuger jag, om jag skulle hänga det. Men förvånansvärt ofta, trots allt.

Och med handen på hjärtat (ska nog söka på det uttrycket på min blogg. Undrar hur många gånger jag använt det? Ett favorituttryck är det allt, slog det mig just.) så är det precis vad som hände idag.

Jag drog till mig datorn, uppkrupen i soffhörnet, öppnade WordPress och skrev rubriken. Utan ett ögonblicks tvekan. Så det var detta som ville ur mig. Igen. Vågar jag hoppas att detsamma inträffar imorgon, i övermorgon, dagen efter det, och så vidare?

Ringrostig.

Känner mig ringrostig.
Vanan att blogga dagligen är borta, sedan…. början av maj eller nått. Känns som en evighet. Uppehållet har dock varit av godo. Det har gjort mig gott att släppa känslan av ”ska bara” (vilket, om du frågar mina närmaste, är en av de saker som verkligen definierar mig. Inom alla områden. Ska bara läsa klart boken. Ska bara göra klart svartvinbärslikören. Ska bara göra min Sjua. Ska bara…. allt och inget, inklusive blogga!) i relation till dagligt bloggande. Men samtidigt så saknar jag det verkligen. Det gör mig gott att reflektera i skrift.

Pop ger själsligt stöd till ringrostig bloggare.

Jag landar där, att det gör mig gott. Jag blir en bättre Jag av att blogga, får syn på mig själv, på andra, på relationer och fenomen, på glädjeämnen, problem och möjligheter, styrkor som svagheter, kunskapsgap och samband. Och ju oftare jag bloggar, desto mer av det där vinner jag. (Fast det har aldrig föresvävat mig att blogga flera gånger per dag, mitt bloggande tar lite för lång tid för att det ska vara realistiskt – om det överhuvudtaget vore önskvärt.)

Så. Nu vill jag återerövra vanan av dagligt bloggande. Så jag sätter intentionen – till trots att jag vet att jag står inför ett par veckor av aktiviteter av vitt skilda slag som möjligen kullkastar den omedelbart. Må så vara – jag kastar ändå ut det i ljuset. Jag vill blogga och jag vill göra det dagligen. (Märk väl – ordvalet. Vill. Inte måste. Här måstas ingenting.)

Bloggtorka

10 dagar i maj då jag inte bloggade, varken på svenska eller engelska sidan. 15 dagar i juni, och månaden är inte ens slut. Om jag varit upptagen? Jo. Visst har jag det. Studentfirande och födelsedag och Ringar på vattnet 2.0 i Skurup och och och… fast egentligen är det inte skälet till bloggtorkan. Har haft lika mycket att göra vid tidigare tillfällen, mer till och med, och ändå bloggat. Så nått annat är det.

Inte egentligen något jag kan sätta fingret på dock. Och faktiskt, inte något jag känner ett behov att sätta fingret på heller. Det är ok att jag bloggat sporadiskt under snart två månader. Ingen går under, och jag själv mår bra, fast jag har en grundläggande intention om dagligt bloggande. Bankar inte på mig själv för att jag inte lever upp till den, det har jag slutat med (gagnar inte en kotte, varken mig eller dig, helt meningslöst slöseri med energi).

Mycket har hänt dock som jag reflekterar kring. Och jag saknar skrivandet, det är skönt för mig att få ut tankar som snurrar vändor i skallen, ut därifrån, ned på pränt. Har nämligen inte skrivit heller. Ibland gör jag det, skriver och skriver och skriver, fast jag inte publicerar det. Men det har jag inte heller gjort under maj och juni.Kanske är det nu det vänder?
Kanske fortsätter det sporadiska bloggandet?
Jag vet inte.

Fast jag vet två saker:
* Jag vet att jag tycker om att skriva. Att jag behöver det till och med. Det hjälper mig att bli en bättre människa, någon som känner sig själv mer och mer ju fler gånger fingrarna sätts till tangentbordet. Jag finner mig själv i orden.
* Jag vet också att jag fortsätter hålla fast vid min intention om dagligt bloggande. Helt enkelt för att det hjälper mig att sätta fingrarna till tangentbordet. Krasst.

Kanske vet jag en tredje sak också?
Jo. Det gör jag.
* Jag vet att jag kommer fortsätta vara varsam med mig själv, om det är så att bloggtorkan fortgår. Fast jag egentligen vill blogga, varje dag. Att omfamna dessa två motstridiga behov inom mig, att låta dem båda få ta plats, utan att den ena eller den andre behöver vinna striden. Det är nämligen ingen strid. Det är bara är. Och det är ok.

Jag undrar…

… vad det är som gör att jag helt plötsligt har ”skriv-förstoppning”? Jag sätter mig för att blogga… och så kommer liksom inget. Inga idéer, inget som lockar, bläddrar genom utkast, citat och möjliga bokreflektioner… och nada. Noll. Zip.

Ofta så kommer det nått, trots allt. Jag bläddrar håglöst och helt plötsligt fastnar ögat och tanken vid något i mitt arkiv av ”bra att ha saker som jag skulle vilja blogga om någon gång”. Men ibland, som ikväll, så är det som förgjort.

– Jamen varför skriver du då?

Jo, av flera skäl:
För att jag vill.
För att jag har en grundläggande föresats att blogga dagligen.
För att jag vet att om jag trots allt får ur mig nånting, oavsett om det är av undermålig kvalitet, så kommer jag på det stora hela skriva mer och bättre saker, ju mer jag skriver. Övning ger färdighet och allt det där.

Och så kan jag inte undgå att skänka en tanke till Seth Godin, som på #SethinLondon berättade för oss att han dagligen skriver tio till femton snabba utkast till ett blogginlägg, kasserar alla utom en 2-4 stycken som har jobbar vidare lite på, för att sedan kassera alla utom ett, som han publicerar.

H o l y  s m o k e s, säger jag bara. Inte konstigt hans blogginlägg ofta håller så oerhört hög kvalitet, när tratten för att nå ända fram innebär att nio av tio möjliga utkast ratas.

Där är i n t e jag, det kan jag villigt erkänna. Och ja *skrattar lite*, det förstår ni ju själva så klart, eftersom detta (!) är dagens blogginlägg. Som jag dessutom publicerar! Jag menar, gisses, inte mycket till tratt där inte!

PS – Höll en grundläggande GMP-utbildning hela förmiddagen ute hos ny kund – mycket roligt och givande, både för mig och deltagarna, och jag fick väldigt fina omdömen efteråt. Så kanske jag har förverkat dagens ransom av påhittighet och klokskap? Det finns kanske ett dagstak?

PPS – Nä. Det tror jag inte egentligen. Det finns nog både påhittighet och klokskap så det räcker och blir över. Men när jag är trött, och det är jag nu, så gör jag bäst i att acceptera att både påhittigheten och klokskapet är lite bortom räckhåll, så det bästa jag kan göra är att tacka för mig och säga god natt. Så nu gör jag det. God natt!

Premiär på temat Naturens Guld

Så gjorde jag då slag i saken, la till mig som värdinna i ChattyMeals, då jag äntligen landat i ett tema och en meny som kändes i samklang. Naturens Guld – det blev titeln på min invit, och självfallet kommer jag bjuda på både grön smoothie med vilda blad, en ogräs- och fetaostpaj samt en fruktsallad med egenplockade björnbär och krikon, kanske några blåhallon dessutom.

Kvällens samtalsämne kommer att cirkla kring följande: Äpple och krikon, nässlor och kirskål, svartkämpe och kråkvicker, björnbär och blåhallon – detta och mycket mer är delar av naturens guld. Sånt som växer i det vilda (och för den delen, odlat!) som förgyller min tillvaro; både för glädjen att plocka, ta tillvara och inmundiga det!

Det tog inte många dagar innan fyra av sex platser blev bokade, och jag ser verkligen fram emot en fin samtalskväll tillsammans den femte september klockan 18:30. Om du tycker ämnet lockar, finns alltså fortfarande chansen att anmäla dig, och det gör du här: http://chattymeals.com/events/naturens-guld-20170905-101.html

Det går nästan inte en dag utan att jag kommer på fler ämnen som lockar, samtidigt som jag gärna vill genomföra mitt första event för att se att det är lika givande som jag tror det kommer bli, precis som det var den första gången jag själv deltog som gäst på ett ChattyMeals. Har du något ämne som du skulle lockas lite extra av att få djupdyka ned i en hel kväll? Jag kan tänka mig så vitt skilda ämnen som #skolvårens twitterifierade fråga #VarförSkola, Älskade böcker, Skrivande som självcoaching, Vem är jag?. För att inte tala om alla ord som jag med glädje skulle ha en gemensam reflektionsrunda kring, ord som Ansvar, Kärlek, Glädje, Feminism, Sensualitet, Reflektion och Förväntningar. Ja, gisses, jag skulle kunna fortsätta komma på förslag på tema in absurdum! Bara genom att titta på ämnen jag bloggat om både en och flera gånger, skulle kunna ge mig ämnen för år framöver. Så jag kanske bara ska skapa ett par till event helt enkelt? Ett i månaden låter som en bra frekvens, eller vad säger du?

I år lockar det…

blogg100_2017

Bild av Fredrik Wass: FB-gruppen #Blogg100

Fredrik Wass skrev ett inlägg i #blogg100-Facebook-gruppen att han förbereder starten av årets #blogg100, den sjätte i rad. För egen del har jag hängt med, i en eller annan form, sedan andra året #blogg100-utmaningen gick, som följer:

År 1 (2012) – visste jag inte att #blogg100 fanns. Hörde inget, såg inget.
År 2 (2013) – upptäckte jag #blogg100 precis när det drog igång och utmaningen var precis vad jag behövde för att komma igång med skrivandet på riktigt. Bloggade etthundra dagar i rad och fortsatte därefter bara.
År 3 (2014) – hakade jag på mest för skojs skull.
År 4 (2015) – samma sak där.
År 5 (2016) – valde jag att inte hoppa på #blogg100-utmaningen av två skäl. Inledningsvis för att jag ända sedan första gången jag hoppade på faktiskt lyckats bibehålla en nästintill daglig publicering, men även för att jag lanserat min engelskspråkiga blogg och hade fattat ett beslut att blogga på endera av de två varje dag och hur skulle jag då göra, anmäla båda fast inte blogga dagligen på någon av dem? Äsch, det verkade mer krångligt än nått annat. Valde istället att kommentera och peppa andra deltagare.
År 6 (2017) – det vill säga nu. Ska jag? Ska jag inte?

Magkänslan säger att jag ska. Av flera skäl. Dels så har jag faktiskt börjat glida lite på daglig publicering. Jag började nog glida redan någon gång runt halvårsskiftet förra året, tror jag. Och det har hållit i sig. Jag bloggar… och sen gör jag det inte (fast det är sällan långa gap, men ett par dagar kan det gå emellanåt). Visst, har goda skäl, åtminstone emellanåt, men samtidigt så vet jag hur väl det dagliga skrivandet gagnar mig, så det är något jag inte egentligen vill släppa taget om.

Dessutom kommer kanske årets #blogg100 att vara lite annorlunda, med ett övergripande tema som i någon form fångar vikten av det fria ordet:

”Aldrig tidigare har det känts lika viktigt att stå för det fria ordet, att manifestera kraften i den möjlighet vi har att uttrycka oss kring precis vad vi själva vill. Jag skulle därför vilja att årets Blogg100 har ett tema kopplat till de händelser vi sett i vår omvärld den senaste tiden.”

Det jag själv läser in i Fredrik Wass funderingar handlar om att inspirera fler till att bidra till att skapa det som Martin Luther King beskrev som ”a beloved community”.

”Dr. King’s Beloved Community is a global vision, in which all people can share in the wealth of the earth.”

Att inte drömma om ett mer medmänskligt och helhjärtat samhälle, nån gång i framtiden, utan att leva som om det redan vore så. Att på det viset visa på möjligheten, inspirera och peppa andra att göra detsamma. Ni vet, allt det där med ”du får mer av det du fokuserar på så var noga med vad du lägger din energi och kraft”?