Motorord

Jag tror nog att jag ska försöka att planera in träning så det blir av. 

Jag ska planera in träning i kalendern.

Två sätt att uttrycka samma sak, en önskan om att träna mer.
Vad är skillnaden mellan de två? Vad väcks för känsla i dig av att läsa de två meningarna ovan? Samma känsla? Olika känsla? Får du mer eller mindre energi av dem? 

Orden jag använder kan agera motorord, det vill säga ord som ger mig framåtriktad energi, som knuffar mig i häcken, gör att jag närmast dras till vad-det-nu-än-månde-vara jag pratar om.

Oh, jag älskar den här låten! gör att jag hoppar upp och börjar dansa, eller åtminstone börjar sittdansa varhelst jag befinner mig.

Oh gud, vilken kass låt! gör att jag sätter mig än djupare i soffan och verkligen inte vill upp på dansgolvet.

Åh nä, nu ska jag ha utvecklingssamtal med besvärliga Yunus, det kommer gå åt h-e.

Som jag ser fram emot att ha utvecklingssamtal med Yunus, så spännande det ska bli att se vad vi kan åstadkomma tillsammans kommande timme.

Vilken mening innehåller motorord som gör att du ”lutar dig framåt och vill in/upp/fram” och vilken saknar motorord, utan snarast gör att jag ryggar tillbaka och inget hellre vill än att dra något gammalt över huvudet mitt?

Orden jag använder spelar roll. Att använda dem med urskiljning i syfte att gagna mig och därmed min omgivning, är ett av alla de medvetna val jag kan fatta.

Hur kan du kommunicera på ett sätt som gör att du och/eller de du kommunicerar med nästan automatiskt faller in i ett agerande som gagnar, snarare än väcker känslor av svårt, jobbigt, tufft, tungt, komplicerat, omständigt eller vad det nu kan vara?

Hållen. Famnad.

Ett dygn i goda vänninors lag. Ja, fruar till och med.
Det är vad vi kallar oss, varandras fruar.
För det är liksom så.

Vernissage var anledningen, resan icke-förhandlingsbar.
Det hade verkligen krävts något i hästväg för att stoppa oss tre från att ta oss till Sus i Oxelösund denna helgen.

Hållen.
Famnad.

Har hållt.
Har famnat.

Ömsesidigheten, samspelet, växelverkan. Eller som Sus skrev:
Så fint att vi sågs, samskapade i walking spiraldevelopment outdoor thinking tillsammans. Åt gott och hade vernissage. Utbildning och bildning, utveckling och framåtsyftande. I vila. I mental och logisk förflyttning. Jag är tillfreds. Tack som kom.

Känner mig lite som Julie Andrews i Sound of music, när hon studsar runt på bergstopparna, sjungandes The hiiiiiiills are aliiiiive med öppna armar, redo och villig att famna hela världen. Med den bilden på hornhinnan, kanske du kan förstå min enorma och närmast euforiska känsla av både tacksamhet som KASAM inför att vara del i en kvartett som denna?

Och ärligt – kan du inte det, så är det hög tid att du skapar dig ett sammanhang som ger dig den känslan! Du förstår, den resa vi fyra gjort – tillsammans men också i våra enskilda liv, hur de utvecklats, och vilken stor roll detta forum spelat i skeden och livsval – sedan vi sammanstrålande 2013, den går inte av för hackor. Så jag säger det igen: Ett sammanhang som detta borde alla människor se till att de är en del av. Är du inte det, så skapa dig ett!

Älska på livet!

För två timmar sen fylldes jag av en känsla så skön att jag delade med mig av den:

Oh vad jag mår bra idag!
Läst ut ‘veckans bok’, mediterat och sjuat, sprungit en runda – fylld med studs i benen -, satt surdeg och matsoni-yoghurt (ny bekantskap. Ska bli spännande) och druckit min gröna smoothie.
Älska på livet!

Sedan dess har jag dessutom duschat och diskat undan, fixat med kefirgrynen och hängt lite tvätt, skickat återkoppling på torsdagens redovisningar som utlovat och pussat på både barn och katt flera gånger, och ska precis bege mig till butiken för att handla lite grann innan jag ska äta lunch på min nyligen ”skördade kefir”.Känslan av att vara hög på livet uppfyller mig – och jag surfar på den vågen med glädje!

#blogg100 – Vad du känner.

”Vad du känner är en respons på kvaliteten av din tankeverksamhet i ögonblicket, och handlar aldrig om situationen eller omgivningen du befinner dig i.”

Det där kan vara svårt att köpa. Framför allt när situationen är orättvis, när omgivningen inte förstår mig, när alla är dumma och elaka och taskiga. När jag känner mig som en liten fem-årig tös som inget hellre vill än att få gråta ut i mammas varma, trygga och tröstande famn…

Småfnittrar för mig själv… för där bevisar jag på sätt och vis riktigheten i tesen, eller hur? När jag känner mig som en orättvist behandlad fem-årig liten tös, så kanske inte kvaliteten på min tankeverksamhet är på topp direkt, eller vad tror du?

Ett annat sätt att uttrycka det på är att det jag tänker om situationen eller omgivningen ger mina känslor i stunden. Mina tankar om det som sker runt mig ger mig min upplevelse, och om jag mår bra (dvs har hög kvalitet på min tankeverksamhet) så kan jag ta det mesta. Om jag däremot mår dåligt (dvs har låg kvalitet på min tankeverksamhet) så kan minsta lilla sak få mig att tappa humöret, brista i gråt, falla ihop i en liten hög…

Du har kanske märkt detta på samma vis som jag, genom att en återkommande händelse, ena gången tas med en klackspark, medan den andra gånger blir ”droppen som får bägaren att rinna över”. Poängen är ju då att det inte är händelsen i sig som får bägaren att rinna över, utan det är, som Patrik skriver, ett resultat av att kvaliteten på min tankeverksamhet (min sinnesstämning) är låg.

Vet du vad jag försöker göra i sådana stunder?
Vara så varsam med mig själv som jag bara kan! För jag vet både att hårda inre ord definitivt inte underlättar situationen, men också att ett tu tre så lyfter min sinnesstämning och jag kan börja lita mer till vad jag tänker igen. Och vet du – det där påminner mig om en annan sak jag försöker undvika: att fatta stora beslut i stunder då kvaliteten på min tankeverksamhet är låg.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 93 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Hypokondrikern i mig!

Det finns en situation som ger hypokondrikern i mig fritt spelrum. Nästan fritt i alla fall. Det handlar om maginfluensa. Spysjuka. Vinterkräksjukan. Kärt barn har många namn, och kan ju dessutom röra sig om matförgiftning också. Men oavsett benämning blir min verklighetsuppfattning förvrängd så fort jag kommer i kontakt med det. Nästan i vilken form jag än stöter på det. Om det är någon i min närhet som drabbats, eller i sin tur har någon nära som drabbats, det spelar mindre roll. Så fort jag hör talas om det så slår hypokondrikern till, och jag blir lätt illamående, skeptisk mot mat, rädd för att det ska slå klorna även i mig.

Det paradoxala är att jag inte är så benägen att få vinterkräksjuka – tack gode gud för det. Men oaktat det så känner jag mig ”på väg att bli dålig” när caliciviruset kryper nära.

Det som förändrats de senaste åren är dock att jag numera är medveten om att det till 99,99% är mina tankar som ger mig känslan av illamående, snarast än att jag faktiskt är på väg att insjukna. Det kan ju hända, att jag faktiskt själv blir dålig… men jag kan ärligt talat inte påminna mig när det senast hände. Så det är inte vanligt förekommande, det är ett som är säkert!

Att ha blivit medvetandegjord om tankens kraft, gör att jag också kan använda tankens kraft att resonera med mig själv. Den i mig som känner illamåendet krypa närmre, kan konversera med den som ser att det handlar om en tanke.

Usch, jag vill inte börja spy. Men jag kommer säkert att drabbas. Fasiken också, jag vill inte. Det finns inget jag avskyr så som att vara kräksjuk!

Den där tankegången gagnar mig inte. Det vet jag. Och ser! Och just att jag ser det, gör det enklare för mig att låta det vara. Inte försöka stöta bort tanken/känslan (ty det är ett effektivt sätt att de facto behålla den väldigt nära, väldigt aktiv), och inte heller omhulda den (lika effektivt sätt att hålla den nära och aktiv, genom att föda den med massa bränsle). Bara se. Och låta vara. I sinom tid, givet att jag faktiskt inte blivit smittad på riktigt, så släpper mitt fiktiva illamående och ögonblicket är förbi. Smittan lämnar huset, och ett par dagar senare kan jag konstatera att jag inte blev smittad, denna gången heller. vitpepparkorn*peppar peppar ta i trä* Eller för att avslöja mitt husmorsknep: svälj tio hela vitpepparkorn vid första misstanke av att ha utsatts för smitta, och sedan inmundigas dessa små korn ett par gånger om dagen tills smittan är ur vägen.

Om inget annat så funkar knepet på mig, just för att jag tror att det funkar. Placeboeffekten är inte att leka med – för likväl som jag med tankens kraft kan suggerera mig kräksjuk, kan jag så klart suggerera mig frisk som en nötkärna. Så länge viruset inte satt sina elaka klor i mig så väljer jag den sistnämnda fantasibilden av verkligheten, för den gör mig bäst i stunden. För vad är väl min upplevelse av världen annat än just en fantasibild skapt av mina tankar med efterföljande känslor?!

Nå, har du också en inre hypokondriker och när slår hen till hos dig?

Inre kärnan – stark och smidig!

Hur mår du?, frågade en vän.

Mår bra! Jättebra!
Har en starkare inre kärna än tidigare, och den är ständigt i större balans än jag tidigare upplevt. Det gör skillnad i livet!

Jag fascineras faktiskt åt min upplevelse. Känner tydligt hur den där inre kärnan är både större i diameter och starkare. Smidigare. Den parerar, böjer sig, men är samtidigt  rotad i en grundförståelse hur livet fungerar. Hur jag fungerar. En grundförståelse som säger mig varför jag upplever livet som jag gör det. En grundförståelse som innebär att jag idag kan leva ett liv i större välmående än jag tidigare ens trott möjligt.

Samtidigt så tar jag in så oerhört mycket, mina sinnen är som förstärkta. Upplever skönheten, sorgen, glädjen och grumsandet, men går inte vilse i dem, bland dem. Varken i de känslor som jag tycker om, de där som kittlar störtskönt i kistan, eller de andra, de som jag tidigare kämpade emot så fasligt, ville undvika med alla medel.

Har coachsamtal där skiften blir så oerhört framträdande, tydliga. Skiften i perspektiv. I förståelse. Hur ett ord kan ge en insikt som förändrar hela världsbilden, öppna upp för saker och upplevelser som tidigare varit… ja. Ett intet. Som bara inte funnits i sinnevärlden tidigare, inte ens drömda om.

Vill skriva om så mycket av allt jag tar in, förnimmelserna. Ta foton. Förmedla det jag ser, uppfattar, förstår och förnimmer. Och samtidigt – helt lugn och trygg i att det jag får ner på pränt, det får jag ner på pränt. Det andra kanske aldrig kommer dit. Och det är ok. Den inre kärnan står pall, utan tvekan.

Det är ju dessutom så att mer blir nedplitat idag än någonsin tidigare. Jag tar mina skrivardagar. Jag ska boka in fler skrivretreats. Jag samskapar en bok om Medvetna Val och alldeles nu i veckan grodde det frö, som legat i träda ett par veckor, kring nästa samskapande bokprojekt. En liten groddplanta har vi nu att värna om, jag och S.

famlarOch genom allt, finns den inre kärnan där. Som ett ankare, som säkrar att oavsett vad som händer, vad jag än är med om, så är jag fast förankrad. Tappar inte fotfästet. En inre kärna att hysa tillit till. Vet att den är där, alltid. Oavsett hur det stormar runt – eller inom – mig, finns den där. Ger mig styrka och förmåga att med nyfikenhet ta mig an och skapa världen jag lever i.

Sitter här och famlar över tangenterna. Vet inte hur jag ska kunna förmedla – i ord – den oerhörda känsla som byggts upp – lagrats – inombords, som gör att jag under våren tagit mig an livet på ett sätt jag aldrig tidigare erfarit. Så jag släpper det. Antingen går känslan genom, eller inte. Ett är säkert – i mig är den stark. I mig är den ofantligt stark, känslan av välbefinnande, av glädje över att vara levande, att möta stunder av Nu med nyfikenhet.

 

Varför gråter du mamma?

Varför gråter du mamma?, frågade lillgrabben.
För jag blir så rörd!, svarade jag.

Sitter med make och lillgrabben (som inte är så liten längre, för den delen) i soffan och tittar på film. McFarland. Based on a true story, som det så fint heter, om en gymnastiklärare som hamnade i en liten håla i södra Kalifornien. Skavde lite i samarbetet med amerikanska fotbolls-coachen på McFarland High School, så istället drog han igång ett lag för terränglöpning.JoseSka inte dra hela storyn. Se den själv. Söt är den. Och oj vad rörd jag blev sen. Näsduken helt blöt av torkade tårar, av den där alldeles speciella sorten. De tårar som kommer för att jag rörs i hjärta och själ. För att jag tillåter mig att bli rörd, i hjärta och själ. Låter tårarna flöda. Värmen, kärleken, smärtan, samhörigheten. Allt känner jag.

Fylls av tacksamhet. Så privilegierad jag är. Vi. Och samtidigt. Vad kostar det? Vad har vi gått miste om, och kanske just för att vi är så privilegierade? Samhörigheten, känslan och vikten av gemenskap, i grannskapet, lokalsamfundet, samhället. Är den kanske mindre just pga vårt privilegium?