Motorord

Jag tror nog att jag ska försöka att planera in träning så det blir av. 

Jag ska planera in träning i kalendern.

Två sätt att uttrycka samma sak, en önskan om att träna mer.
Vad är skillnaden mellan de två? Vad väcks för känsla i dig av att läsa de två meningarna ovan? Samma känsla? Olika känsla? Får du mer eller mindre energi av dem? 

Orden jag använder kan agera motorord, det vill säga ord som ger mig framåtriktad energi, som knuffar mig i häcken, gör att jag närmast dras till vad-det-nu-än-månde-vara jag pratar om.

Oh, jag älskar den här låten! gör att jag hoppar upp och börjar dansa, eller åtminstone börjar sittdansa varhelst jag befinner mig.

Oh gud, vilken kass låt! gör att jag sätter mig än djupare i soffan och verkligen inte vill upp på dansgolvet.

Åh nä, nu ska jag ha utvecklingssamtal med besvärliga Yunus, det kommer gå åt h-e.

Som jag ser fram emot att ha utvecklingssamtal med Yunus, så spännande det ska bli att se vad vi kan åstadkomma tillsammans kommande timme.

Vilken mening innehåller motorord som gör att du ”lutar dig framåt och vill in/upp/fram” och vilken saknar motorord, utan snarast gör att jag ryggar tillbaka och inget hellre vill än att dra något gammalt över huvudet mitt?

Orden jag använder spelar roll. Att använda dem med urskiljning i syfte att gagna mig och därmed min omgivning, är ett av alla de medvetna val jag kan fatta.

Hur kan du kommunicera på ett sätt som gör att du och/eller de du kommunicerar med nästan automatiskt faller in i ett agerande som gagnar, snarare än väcker känslor av svårt, jobbigt, tufft, tungt, komplicerat, omständigt eller vad det nu kan vara?

Hur kan vi tillsammans hjälpas åt att skapa något bättre?

Replikens replikJag fick en replik från Jennie Bengtsson, att vi visst kan mötas, och samverka. Men inte över betygen. Och vet du – det håller jag med om. Eftersom betygssättandet är myndighetsutövning ser jag det som självklart att jag som förälder inte ska samverka i själva betygssättningen. Helt enig.

Men jag värjer mig mot att du nu säger ”Jomen visst vill jag samverka!”, när ditt inlägg i all sin tydlighet säger ”Sköt ditt, så sköter jag mitt”. Punkt. Stängd dörr. För all typ av samverkan.

Är det så här du förmedlar till dina elevers föräldrar att du gärna samverkar med dem, så har jag svårt att tro att resultatet blir så himla bra. Då landar vi kanske tillbaka i den frustration som ditt originalinlägg tydligt förmedlar.

För om vi ska samverka, så måste vi också ta kommunikation på allvar. Jag kan kommunicera på en himla massa sätt, men om jag som sändare inte återkopplar utifrån hur och vad mottagaren uppfattar, så kommer jag näppeligen nå dit jag vill med min kommunikation. Och den återkoppling du får tyder på att sändningen inte tas emot så väl.

Och jajamensan, min utgångspunkt är att mina barns lärare, och du, och all annan personal i utbildningssystemet är kompetent att göra sitt jobb och sätta korrekta betyg. Men likväl som det sker misstag av olika skäl inom sjukvård, industri, kriminalvård och alla andra verksamheter där människan har en roll, så kommer det även finnas stunder då det faktiskt är rimligt av en förälder att ifrågasätta en lärares kompetens och förmåga att sätta betyg. Av egen erfarenhet vet jag också, att det i alla branscher finns människor som faktiskt inte är lämpade för sina jobb, och definitivt behöver ifrågasättas.

Och nej, givetvis ska jag som förälder i en sådan situation inte bete mig hursomhelst, inte alls. Och ja, jag tror det kan finnas föräldrar som ifrågasätter orimligt ofta, eller felaktigt, och föräldrar som kommunicerar på ett mindre bra (och säkert ibland riktigt fördjävligt) sätt. Absolut.

Men att möta dem på samma vis, med samma medicin, och även dra alla föräldrar över en och samma kam… jag vet att det är lätt hänt för vi är inte mer än människor. Men jag ser inte att det leder framåt. Snarast tvärt om.

Själv vill jag framåt, jag vill att du och dina elever ska ha det mycket bättre än din beskrivning av er vardag. Jag tror att vi vill detsamma egentligen, nämligen välmående elever som lär sig mesta möjliga, utvecklas så bra de bara kan och i stort ser fram emot varje dag med glädje och hopp. Den bästa framtid (men också nutid!) som de kan få. I det tror, hoppas och vill jag att vi möts!

Och om vi vill mötas kring det, så måste vi också, allesammans, våga släppa begångna oförrätter, se att varje människa gör sitt bästa i varje stund (även när det blir skit) och säga, med sikte framåt:
Hur kan vi tillsammans hjälpas åt att skapa något bättre?