Tio tankar om tid (bok 7 av 26)

Tio tankar om tid av Bodil Jönsson, en bok jag hört talas om i åratal. Boken kom ut 1999 och jag har hört massvis av gott om den. Tycker om Bodils tankar som jag tagit del av i olika form, mestadels skriftligt, och ändock tog det mig nästan två decennier att läsa den. Eller, ja, det har ju inte tagit mig två decennier i faktisk lästid, men i ställtid från att jag först hörde talas om den till dess jag tog fram boken och bläddrade fram till första sidan och började läsa.

En god investering, i både ställ- som lästid, må jag säga, det är en klok bok det här. Om nu en bok kan vara klok. Kanske är det jag som är klok, eller snarare: blir klok? Läs här vad Bodil skriver på temat: Ingen kan gå runt bland mina inre bilder och fundera över min tids- och rytmkänsla. Var och en måste gå runt bland sina egna inre bilder. Får du ut något av den här boken beror det mer på det som står skrivet mellan raderna, det du själv fyller i, än på det jag skrivit.

Oavsett vilket är det en bok som innehåller gott om tankespjärn, något som i mig väcker enormt mycket nya funderingar! Och så lyfter hon ju fram vikten av fler tänkologer, något som kittlade lite särdeles, eftersom jag ju är certifierad tänkolog minsann.

En sak jag påminns av när jag läser Tio tankar om tid är vikten av de berättelser jag berättar för mig själv, något som för mig yttrar sig även i ordvalen jag gör. Bodil reflekterar kring valet av livslögn i förhållande till tid, på följande vis: Antingen man bekänner sig till livslögnen att man har ont om tid eller till den att man har gott om tid, leder ändrat tidsmedvetande till nya prioriteringar i vad man gör och hur man använder sin tid.

Efter det att jag hade gjort min engångsinsats för att stoppa tiden, bestämde jag mig för att byta livslögn. ‘Lika väl som jag kan inbilla mig att jag har ont om tid kan jag väl inbilla mig att jag har gott om tid?’ resonerade jag. Jag bestämde mig alltså för att ha gott om tid.

Själv har jag gjort en liknande resa, fast jag inte uttryckt det i termer som att jag ”bytt livslögn”. Men de facto är det ju vad jag gjort, fast jag begreppet livslögn låter ganska hårt i mina öron. För mig är det just medvetenheten om vilka ord jag väljer för att beskriva min vardag, min relation till tid och måsten (finns de?), till aktiviteter och vila, som är skillnaden som gjort skillnaden.

Den individuella utvecklingen hade totalt stannat av om vi inte hade en inneboende önskan att prova nya möjligheter.

Och vet du – det som är spännande med den tanken är ju att det finns massvis med livslögner som därmed är möjliga att ändra! Nu inser jag att jag gått från livslögnen ”Jag är inte ok” till livslögnen ”Jag är ok” också. Från ”Jag är den mest negativa person jag känner” till ”Hur roligt är jag villig att låta mig ha?” (och ja – det där är motsatta poler på spektrat negativt – positivt, även om jag har Pernilla att tacka för formuleringen för den positiva polen).

Sitter i soffan och skriver. Fnittrar till, inser hur mycket det finns att leka med! Hur många Sanningar om mig själv, om vem jag är, om hur jag är, som inte alls är Sanningar med stort S. Inte ens sanningar med litet s utan livslögner för att använda Bodils term; saker jag kan ifrågasätta, och förändra. Om jag vill. Om de inte gagnar mig. För visst har jag fler gagnande livslögner än de ovan nämnda. Det finns dock utrymme för fler – det gäller bara att få syn på dem, fråga mig Hur gagnar detta mig? och utifrån svaret befästa eller transformera dem. Gnuggar förhoppningsfylld händerna med en känsla av spänning, nyfikenhet och glädje: tänk så många nya möjligheter det finns att prova!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Två timmar per dag?

Läser en artikel med Bodil Jönsson, ni vet, hon med Tio tankar om tid. Nåväl, artikeln har den uppseendeväckande rubriken Professorn: ”Vi borde bara jobba två timmar per dag”, vilket onekligen fångade mitt öga.

Läser och tänker, ja, jo, det ligger något i det. Om inget annat, tror jag det finns en viss vinst i att just ta i så här från tårna, så att folk verkligen hajar till.

Barriärbrytande mål, påminns jag om. Minns berättelsen jag drar på kursen i kvalitets- & miljösystem som jag håller årligen på en yrkeshögskola, om John Young, chef for Hewlett Packard (på tiden de hette så, och inte bara HP), som 1979 (tror jag) satte det barriärbrytande målet att på tio år minska antalet fel pga kvalitetsbrister till 10 %. Gissa hur lång tid det tog? På nio år hade de kommit i hamn. Anledningen? Jo, John Young själv säger att han formulerade målet som han gjorde helt enkelt för att skaka om folk. Alla förstod att de kunde inte bara titta på sin egen arbetsplats utan de var tvungna att titta på samarbeten, hela processer osv, och det fick till följd att folk lyfte blicken och verkligen genomförde rejäla förändringar. De fortsatte därefter med liknande tio-års-mål som också blev lika framgångsrika.

En annan av mina favoritberättelser är den från ett blogginlägg av Seth Godin som handlar om att istället för att jobba mer timmar, i ett försök att bli oumbärlig och få allt gjort, istället göra precis tvärt om. Han säger ”Om du bara får jobba fem timmar per dag, istället för åtta, tio, tolv, femton – vad skulle du då göra?”. Det där blogginlägget har jag plockat fram mången gång, både för egen del, men också för att skicka till chefer, projektledare mm, som försöker jobba mer timmar i ett försök att hinna med och visa sitt värde. Istället för att fundera över vad de gör, hur det görs och varför.

Bodil Jönsson

Barriärbrytande mål med andra ord, som gör att du tvingas titta på det du gör med andra ögon, för mer av samma är inte svaret.

Så, vad säger du, är det möjligt, önskvärt, sannolikt att vi inom en snar framtid jobbar endast två timmar om dagen?