Etikettarkiv: bloggtorka

290 anteckningar, som inte hjälper mig ett dyft!

Publicerad den av
2

Bloggtorka.
Eller kanske snarast trött, slut i rutan, liksom.
Öppnar Evernote, skriver in bloggidé och får upp 290 anteckningar.

Gisses.
Tvåhundranittio anteckningar med idéer och uppslag till blogginlägg.
Garanterat ett stort antal som jag inte alls skulle vilja skriva något om.
Garanterat ett stort antal som jag definitivt både skulle kunna och skulle vilja skriva något om.
Fast pallar ju inte.

Inser när jag scrollar anteckning efter anteckning att det bloggtorkan handlar om är att jag egentligen är lite för trött för att kläcka ur mig något upplyftande, insiktsfullt, lärorikt eller reflekterande.
Så det gör jag inte helt enkelt.

Ridå.

 

En oavsiktlig effekt av ett medvetet val

Publicerad den av
1

Så länge sen jag skrev i det dokument jag kallar för Morning Pages med tillhörande årtal. 2018 års Morning Pages har jag inte skrivit en rad i sedan slutet av oktober, och även innan dess var det ganska skralt med inlägg. 2019 års Morning Pages har jag inte ens skapat, som du kanske förstår.

Det slog mig just nu för att jag, när jag satte mig ned, kände mig ganska tom i skallen, och det är vid just de tillfällena som mina Morning Pages har varit en sådan guldgruva, då jag ofta har något skrivet där som jag kan plocka in som ett blogginlägg.

Jag har en himla massa tankar kring sådant jag vill skriva, men av någon anledning så skriver jag det inte. Mer än den enskilda saken som blir till ett blogginlägg om dagen, vill säga.

Kanske är detta faktiskt en effekt av förra årets intention om ett medvetet digitalt och analogt liv? Mycket av mitt morgonskrivande inträffade helgmorgnar, i sängen, med padda i knät, nämligen. För paddan har i princip inte varit inne i mitt sovrum under hela förra året.

En oavsiktlig effekt helt enkelt, som jag nu, när jag fått syn på det, kanske kan reversera? För jag tycker om morgonskrivandet. Jag tycker om att ha mina Morning Pages som en slags reserv om bloggtorkan infaller, och därutöver så är det i Morning Pages jag skriver av mig sådant som jag inte (ännu) anser lämpar sig för bloggen, av ett eller annat skäl.

Så nu ska jag skapa mitt Morning Pages 2019-dokument och lovar framledes att bli lite observant på såväl möjligheten som önskan om att skriva mer.

Hur många gånger…

Publicerad den av
4

…kan jag, med något uns av bevarad integritet, skriva att nu, nu, ska jag minsann börja blogga dagligen igen? *Hört det förut… jo. Jag vet.*

Hur många gånger kan jag, med något uns av bevarad integritet, skriva att nu, nu, känner jag mig extremt ringrostig och lätt vilse? *Vad ska jag skriva? Vad vill jag skriva om? Vad vill komma ut ur mig, genom fingrarna, ner på tangentbordet? Vad? Vad??*

För minst tredje gången på ett halvår skriver jag just det, i just detta inlägg, just nu. Igen. Jag vill komma igång med dagligt bloggande. Igen. Och ja, jag känner mig grymt ringrostig. Vilket nästan är lite förvånande. Jag menar – jag bloggade i princip dagligen från den 23e januari 2013 till något gång i april i år. Det är fem års inlägg. Ett grovt överslag av svenska och engelska bloggens alla inlägg låter hälsa att jag publicerat knappa tvåtusen inlägg under de fem åren, med en handfull publicerade halvåret innan jag drog igång #blogg100 2013, och tja, kanske nånstans mellan 50 och 100 inlägg sedan bloggtorkan började infinna sig i våras.

Så snabbt vanan glider ur händerna och blir en o-vana. En icke-vana. Något som kräver mer tankeverksamhet, planering, ansträngning än när vanan sitter där. När jag som en automaton drar till mig datorn i soffhörnet, öppnar endera bloggen till ett nytt inlägg och bara låter det komma. Flöda ur mig. Oftast. Inte alltid. Då ljuger jag, om jag skulle hänga det. Men förvånansvärt ofta, trots allt.

Och med handen på hjärtat (ska nog söka på det uttrycket på min blogg. Undrar hur många gånger jag använt det? Ett favorituttryck är det allt, slog det mig just.) så är det precis vad som hände idag.

Jag drog till mig datorn, uppkrupen i soffhörnet, öppnade WordPress och skrev rubriken. Utan ett ögonblicks tvekan. Så det var detta som ville ur mig. Igen. Vågar jag hoppas att detsamma inträffar imorgon, i övermorgon, dagen efter det, och så vidare?

Bloggtorka

Publicerad den av
7

10 dagar i maj då jag inte bloggade, varken på svenska eller engelska sidan. 15 dagar i juni, och månaden är inte ens slut. Om jag varit upptagen? Jo. Visst har jag det. Studentfirande och födelsedag och Ringar på vattnet 2.0 i Skurup och och och… fast egentligen är det inte skälet till bloggtorkan. Har haft lika mycket att göra vid tidigare tillfällen, mer till och med, och ändå bloggat. Så nått annat är det.

Inte egentligen något jag kan sätta fingret på dock. Och faktiskt, inte något jag känner ett behov att sätta fingret på heller. Det är ok att jag bloggat sporadiskt under snart två månader. Ingen går under, och jag själv mår bra, fast jag har en grundläggande intention om dagligt bloggande. Bankar inte på mig själv för att jag inte lever upp till den, det har jag slutat med (gagnar inte en kotte, varken mig eller dig, helt meningslöst slöseri med energi).

Mycket har hänt dock som jag reflekterar kring. Och jag saknar skrivandet, det är skönt för mig att få ut tankar som snurrar vändor i skallen, ut därifrån, ned på pränt. Har nämligen inte skrivit heller. Ibland gör jag det, skriver och skriver och skriver, fast jag inte publicerar det. Men det har jag inte heller gjort under maj och juni.Kanske är det nu det vänder?
Kanske fortsätter det sporadiska bloggandet?
Jag vet inte.

Fast jag vet två saker:
* Jag vet att jag tycker om att skriva. Att jag behöver det till och med. Det hjälper mig att bli en bättre människa, någon som känner sig själv mer och mer ju fler gånger fingrarna sätts till tangentbordet. Jag finner mig själv i orden.
* Jag vet också att jag fortsätter hålla fast vid min intention om dagligt bloggande. Helt enkelt för att det hjälper mig att sätta fingrarna till tangentbordet. Krasst.

Kanske vet jag en tredje sak också?
Jo. Det gör jag.
* Jag vet att jag kommer fortsätta vara varsam med mig själv, om det är så att bloggtorkan fortgår. Fast jag egentligen vill blogga, varje dag. Att omfamna dessa två motstridiga behov inom mig, att låta dem båda få ta plats, utan att den ena eller den andre behöver vinna striden. Det är nämligen ingen strid. Det är bara är. Och det är ok.