Låter sig beskinas.

”Den tysta meditationen kan ibland också vara som att sätta sig på den bänk som löper längs Lunds Domkyrkas södersida en vårdag när den första solen kommit. Ansiktet vänt mot solen. Mottar ljus och värme. Låter sig ”beskinas”.”

Ja. Precis så där. Jag blundar och känner inom mig hur jag sitter där, på bänken, och lapar sol och värme. Likt en solros följer solens bana över himlen låter jag mitt ansikte följa densamma, svältfödd på både solens ljus och dess värme, som om jag har tur, och det inte blåser alltför mycket, påtagligt värmer kind och ögonlock.

Som utbytesstudent i Lincoln, Nebraska, fick jag via släktingar kontakt med en svenska som bott i staden i över två decennier. Hon gav mig en tillflykt jag emellanåt hade stort behov av, och jag minns för alltid första besöker i hennes hem, vitmålade väggar, trägolv och blå/vit-randiga soffor, avlutade skåp, hyllor och soffbord, och överlag, ett mycket svenskt inrett hem. Jag klev in där och hela jag slappnade av, ni vet, så där som hela kroppen bara släpper taget om man sitter i ett rum och ventilationens bullrande fläktar – som man nästan inte lagt märke till på ett medvetet plan – plötsligt stannar upp och man inser hur mycket det lågintensiva bullret påverkar hela kroppen. Så kändes det när jag klev in i detta svenskinredda hem.

Men det där med att låta sig beskinas… hon berättade för mig att hennes grannar tyckte hon var mer än lovligt knasig, som så fort solen tittade fram på vårkanten med lite vårvärme, plockade ut strykjärn och strykbräda och började stryka tvätten utomhus. Hon lät sig besviknas – utsvulten på solens ljus och värme sökte hon den, i alla former som tänkas kunde.

Har du tänkt på, att det också är en gåva vi människor kan ge varandra? Vi kan, med kärleksfull och ömsint blick, beskina varandra. Låta den andre motta ljus och värme; vilken gåva att både ge och få!

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.

Simmande meditation

1 – 1 – 1 – 1…. 1 – 1 – 1.
Om och om igen, hör jag siffran ett i mitt sinne. För varje armtag jag tar, ekar siffran i mitt inre. Tills jag slår i kaklet, vänder och låter siffran två tas ettans plats.

2 – 2 – 2 – 2…. 2 – 2 – 2.
Om och om igen, hör jag siffran två i mitt sinne. För varje armtag jag tar, ekar siffran i mitt inre. Tills jag slår i kaklet, vänder och låter siffran tre tas tvåans plats.

Och så håller det på. I en dryg halvtimme, medan jag crawlar 25 meter, vänder, crawlar 25 meter till, vänder. Om och om igen, och för varje vändning töms sinnet lite mer. För varje vändning blir siffran lite mer tydlig och glimrande inom mig. Att släppa taget; om allt. Armar och ben rör sig, som de lärt sig att röra sig när jag crawlar. Andningen, oftast vart fjärde armtag, alltid åt höger, andas ut under vatten, för att långsamt dra in ett djupt andetag medan ansiktet är i lä under min höjda arm, redo att dyka ned i det lätt klorerade vattnet.

Så skönt det är att under en halvtimme bara hålla fokus på en siffra i taget, som vid vändningen lämnar över till nästa siffra, likt en stafettpinne. När jag tar de första simtagen, ackompanjerad av ettans ensamma ekande ton, får den emellanåt en följeslagare som säger Du har precis bara börjat, du har hur långt kvar som helst. Det kommer ta en evighet. Du har inte ens gjort en fyrtiondel av det du föresatt dig idag. Gisses! Tankar som får komma och gå, medan jag håller mitt fokus på ettan.

Lika oviktiga som tankarna som följer den flödande och fylliga fyrtio i spåren, Nu är du klar, bara ett par armtag till, sen är du klar. 100% avklarat. Nu är du i mål, kilometern du föresatt dig ligger bakom dig. Tänk så snabbt det ändå går, bara du är ihärdig och låter armtag följas av armtag, bensprattel följas av bensprattel, ett andetag i taget. Tankar som får komma och gå, medan jag håller mitt fokus på fyrtio.

40 – 40 – 40 – 40…. 40 – 40 – 40.
Om och om igen, hör jag siffran fyrtio i mitt sinne. För varje armtag jag tar, ekar siffran i mitt inre. Tills jag slår i kaklet, stannar upp, och tar mig bort till bassängkanten. Klättrar uppför stegen och med en härlig känsla i kroppen tar mig bort till bubbelpoolen, den varma. Glider ner och låter kroppen slappna av efter en kilometers crawl.

#blogg100 – Njuta mer av livet.

Vi hoppas att fler människor ska kunna dansa på ängarna, att fler människor ska tillåta sig att leka mer och njuta mer av livet och skapa sina egna riken.”

730 dagar daglig meditation på raken – det ska firas det! Bestämde jag mig för. Så sagt och gjort; jag bjöd barnen på trerättersmiddag. Tog med vördnad fram tre av de tolv tallriksmellanlägg som oldemor virkat som jag nyligen förärats, torkade av bordet, dukade med finporslinet (fast silverbesticken kom inte fram – next time!) och oldemors egenvävda linneservetter under lindens gröna träd, plockade en sommarbukett och satte i vas, och tog fram stolsdynorna.

Anna gav inspiration till förrätten, fast receptet var endast utgångspunkten från vilken jag tog avstamp. Till huvudrätt lagade jag nässel/kirskålspaj med fetaost (recept nedan), en familjefavorit i repris, serverad med en sallad på grovrivna morötter blandade med finskuren apelsin. Efterrätten stod Mr B för då han lärt sig laga ”bärglass” på hemkunskapen – dagens variant tog slut på förra sommarens infrusna björnbär (igår tog vi slut på hallonen).

Gott.
Vackert och trivsamt.
Lite speciellt; små saker som gav förvånansvärt mycket.
Ger mersmak – jag har ett sug efter lite mer fest och glamour i livet – vi ska nog hitta på fler saker att fira, ska ni se!

Nässel/Kirskålspaj med fetaost
Pajdeg – själv kör jag oftast med Latmajas pajdeg av Anna Bergenström:
100 gram smör
2,5 dl vetemjöl
1 krm bakpulver
En nypa salt
–> Smält smöret och låt svalna en stund. Rör ned vetemjöl, bakpulver och salt. Tryck ut i pajformen direkt, och förgrädda i 200 grader i 10 minuter.

Fyllning:
1 paket fetaost
Vitlöksklyftor
Snabbt förvällda och hackade nässlor och/eller kirskål
4-5 ägg (eller fler… var generös!)
2-3 dl mjölk
Timjan, kungsmynta, eller andra örter som ger lite extra smak
Peppar
–> Knäck ägg och ha i mjölk, riven vitlök och örter efter smak, peppar. Lägg nässlorna/kirskålen (ibland har jag även i gräslök, löktrav, vitlöksblast, ramslök, hackad grönkål, hackad squash… man tager vad man haver funkar finfint här!) i botten av pajformen. Skär fetaosten i bitar och lägg över det gröna. Häll över äggstanningen och grädda i 30-40 minuter på 200 grader. Låt vila en liten stund innan servering. Ät och njut.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 85 av 100.
Boken ”Picknick – utflykter & inflykter” av Pia Kammeborn & Dennis Kammeborn.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com.

Podcast 29/52 – Bearing witness

Here’s a new recommendation for you, at long last! I have tons of episodes from On Being, Good Life Project and One You Feed that I’d love to recommend for you, but I also want to give you a taste of something new. So here’s Rich Roll in conversation with Andy Puddicombe, the voice and co-founder of Headspace, the meditation app that I’ve been using for almost a year now.

I’ve just listened to a few episodes of the Rich Roll Podcast, and I will be recommending some more as time goes, but the episode with Andy was really interesting, in part because I honestly had no clue to Andy’s extremely unusual background! I might be the only one in the Western world who’s missed out on that story, but… go figure. There I was, anyway. Rich and Andy cleared that up for me though, which I am happy about. Because Andy has lived a life with a story worth telling, that’s for sure.

BoldomaticPost_Most-people-assume-that-meditI’ve never taken to meditation before. Haven’t really tried, properly, and never got interested enough to actually give it a go. And I’m quite happy about that actually, because I sure had it wrong.

Andy got it right, in this quote. That’s the mis-conception that I had. That meditation was a way to stop the inner chatter, the endless jabber, that’s accompanied me all my life.

Perhaps lucky for me, I’d already gotten an understanding of how thoughts work, how they shape the world as I experience it, and what with daily blogging (being a form of self-coaching for me) for a couple of years, I’d gotten pretty ok at stepping back from myself, bearing witness.

So when I started on the Headspace-journey, I had absolutely no wish, desire or ambition for it to help me ”stop my thoughts”. Not at all. I just really enjoyed giving myself 10-15-20 minutes a day devoted to stepping back and bearing witness, just being with myself. Sometimes in absolute calm. Sometimes agitated as hell. And not getting caught up in either of those states, but rather just seeing it, seeing me, in the moment.

Anyway. Whether or not you meditate or if you really loath meditation and such mumbo-jumbo, this interview is worth listening to, in my view. And if, by chance, you get interested in the Headspace app and want to give it a go, start with the free 10-day routine, and then let me know if you want to try more. Because I have a 30-day voucher to give away to someone who want’s it! Might it be you?

 

 

Lost my run streak

Woke up, got my IPhone, and opened the Headspace app. Clicked on a 10 minute unguided meditation but it just froze, nothing really happened, the meditation wouldn’t download. Restarted the app, same thing, so I told myself I’ll do a ”meditation by bike” instead, as I had roughly an hour’s worth of bike riding to look forward to later that day.

Then I woke up again. The next morning. And realized I never did do my ”meditation by bike” and hence, I lost my run streak. I was up to 278 days in a row… and just realized I’d dropped down to zero again. headspaceAnd just as when my blog-every-day-in-a-row-streak was shot after blogging for almost a year without fail in October 2013, I just observed the fact that my run streak was gone. No chastising myself, no telling myself how incredibly stupid and forgetful I was, no moans of regret wishing that it hadn’t happened. Nothing of the sort. Just accepting the fact that I was down to zero, and being ok and absolutely at peace with it.

Because it is ok. The world hasn’t gone to pieces in the days since, and the only action I took was to meditate, when I’d woken up, and I’ve been doing it every day since, just like I was doing before the day I missed it. Can you imagine the amount of heartache and miserable denigrating self-talk I could have saved myself over the years if I had learned this at an earlier stage in my life?

 

Everchanging.

everchangingWe are made to love, to live, to create, to laugh, to cry, to eat, to sleep, to connect, to caress, to be and to do. Journal

In a wonderful mix. Ever-changing.

The Headspace meditation series on CHANGE has really helped me become even more aware of the ever-changing state of mind and body. I often meditate lying down (Heresy!, I hear you say… but hey, whatever works right?). And then I observe that my neck is tense. So I relax, letting my head sink down into the pillow. Continue with the meditation. And all of a sudden my neck is tense again. So I relax. Again. And so it continues.

So far I’ve never been able to spot the moment when I begin to tense up in my neck. It’s just suddenly tense. Even though I know that it’s not like that. There is a beginning to that sensation, and perhaps, with raised awareness I will be able to spot it. One day. Some day. Perhaps. Or perhaps not.

Everchanging. Isn’t that fascinating?

PS – I have three months of free access to Headspace to gift someone. I was thinking I’d give it away to one of my blog readers. Interested? I really want it to come to good use, and Headspace has a ten day free trial, so please download the app and try it out. If, after your trial, you are committed to using it for another three months, give me a holler. Ok?

Daily habits

Continuing on yesterday’s topic of doing average stuff, but consistently, having it add up to something spectacular, I give you some wisdom from Seth Godin, from a blog post he published in December 2014 (published here):

BoldomaticPost_There-s-a-fundamental-differen

In the past six months, since August 18th 2014, I’ve discovered I’m quite good at this, building daily habits, and just doing it. Because once I committed myself to it (and also voiced it publicly, something that helps me feel accountable!), I have been doing my daily Seven minutes of morning exercise and a Headspace-meditation as well as my daily dose of German in DuoLingo. In September sometime I started doing another daily meditation as well. Also, for the past 39 days I’ve done my minimum of 15 minute #cleanse4expansion, without exception. Just doing it.

Oh, and I have an even longer track record, as it’s just over two years ago that I started to blog daily. There have been a few exceptions there, and I’m cool with that. But I don’t make a habit of exceptions, because then my daily habit is no longer what Seth so wisely points to: something I just do, without having to decide on a daily basis to do them. Rather I can just play around with how to do it, on each given day.

And you know what? I don’t find this taxing. It’s not stressful. And it’s not even something I feel I HAVE to do. I just do them. It’s like brushing my teeth. I don’t fight myself on a daily basis trying to convincing myself to brush my teeth, morning and evening. I just do it. Because I’ve learnt that habit, and I find that it serves me.

The same is true with blogging, Seven and the meditations. In the beginning there was some effort to it. And sure enough, sometimes I’d rather not. But…. it’s like brushing my teeth, I just do it, regardless if I really want to or not. Because I find that it serves me.

The moment it stops serving me (it being any daily habit of mine) – there’s no reason for me to continue. So the trick, for me, is to revisit my Why’s once in a while. I’ll give it a go right now:

Why do I blog daily?
Because it’s self coaching for me, and a great way to reflect. And sometimes it proves helpful to other people as well.

Why do I do a daily Seven minute of exercise?
Because I feel better, I get stronger, more fit, and my back (and the rest of my body) really benefits from the daily movements!

Why do I do two meditations daily?
Well, I started with Headspace because my brother got me into it. Not the reason I’m still doing it though! My reason why has evolved, and now centers around me really enjoying the quiet time with myself and mind, and also I find that it helps me be more centered during the non-meditating times of my day, which of course makes up most of my day. The second meditation is a practice that helps me connect on a daily basis to love and acceptance, and that is also something which greatly impacts my entire day.

What daily habits do you have, and what’s your reason for doing them??