Vandra för ett tryggare Husie du med!

Så lyckades jag till slut hitta en kväll då jag inte hade något annat inbokat där det fanns en planerad Trygga Husie-vandring som utgick från församlingshemmet, vilket helt klart ligger bäst till för mig som bor bara ett par kvarter bort.

Klickade i ”Kommer” och satte en påminnelse i mobilen, så den pinglade ett par minuter i förväg. Min vana trogen ”så skulle jag bara” så jag blev någon minut sen, men messade Jonas Jacobsson som är den som tagit över stafettpinnen för att rodda lite grann med vandringarna, även om det är fritt fram för vem som helst att bjuda upp till vandring.

Jonas och tre andra vandrare väntade på mig när jag kom rusande med andan i halsen, fick en väst och sen satte vi av i samlad trupp. Hade vi varit dubbelt så många hade vi delat på oss så klart, så vi täckt in ett större område, och hade det bara varit 1-2 som indikerat att de velat ansluta så hade Jonas troligen ställt in vandringen, vilket tyvärr händer allt för ofta. Minst tre personer ska det vara, enligt reglerna som Trygga Husie-deltagare filat fram.

Vi täckte kvarteret Draken, bort mot Pärongatan och det området, vidare längs cykelbanan jämte Inre Ringvägen, ner mot Ellenborgsgatan och därifrån mot Videdalsparken, bakom Videdalsskolan och åter till Församlingshemmet. Hade med oss ett par hundra informativa lappar som vi la i brevlådor och satte på bilar – allt för att sprida att gruppen Trygga Husie finns och att det är fritt fram att haka på!

Vi samtalade med barn som var ute och lekte vid Draken, ett par som satt och njöt av kvällssolen på sin altan (en augusti-vandring en riktigt skön kväll!), och några goda vänner som satt på en parkbänk och snackade. De ropade på oss när vi hejat och gått förbi, nyfikna på vad det egentligen var vi gjorde. Vi förklarade så klart och landade i ett inspirerande samtal om vikten av att vara delaktig i att göra det bästa vi kan av vårt vackra område.

En skön kvällspromenad med nya bekantskaper som gav mersmak. Och ja, jag vill vandra igen med Trygga Husie, även om det inte blivit av än. Men nu har det kläckts en briljant idé (tack för det Josefin!) att bjuda upp till en kombinerad Pokémon Go/Trygga Husie-vandring så håll utkik (i FB-grupper så som Händer i Husie, Riseberga Anslagstavla och Pokemon Go Husie) – snart drar vi iväg! Hakar du på?

Glädjetjut på glädjetjut!

Kommer hem efter lååång dag ute hos kund, häller mig i sängen och slöspelar lite Two Dots medan Claudia Galli Concha kulsprutepratar i På riktigt med Charlie & Mathias. Surfar in på Facebook och ser hur någon i Pokémon Go Husie-gruppen lagt ut ett upprop om en Entei-raid i e x a k t samma stund som jag läser inlägget. Panik, skriver ”15 minuter senare, snälla, så kastar jag mig på cykeln?!” och gör just det.

Halvvägs där så dyker den plötsligt upp framför mig: en Shiny Magikarp, detta sällsynta kryp! Kastar en Razz Berry och spinner iväg en Ultraboll på den och bingo – den är min! Wihoo, nu kan jag utveckla den till en röd Gyarados, och de är ju så vackra!

Cyklar febrilt vidare, och som tur är så är Husie-pokemon-gänget ena riktiga hedersknyfflar, så när jag kommer sladdandes in med cykeln så får jag tom någon minut att lugna ner andningen innan vi drar igång raiden. Vi bekämpar jättehunden lätt som en plätt och sen vill det till att börja kasta bollar. Tyvärr fick jag inga Golden Razz Berries och alla mina vanliga Razz Berries är slut. Katastrof. Nåja. Kastar boll på boll och varje gång rymmer den skurken från mig, precis som den gjort de tidigare fem-sex gångerna jag raidat och lyckats battla ner den. Men så, sista bollen, på en Nanab Berry och ett vanligt (icke-curve ball) kast senare, så fångar jag den! Och den smiter inte!

Ger upp ett glädjetjut som heter duga och dansar en liten gig. Hälften av gänget ska iväg och försöka på ännu en Entei-raid i grannskapet och eftersom jag inte raidade igår har jag ett extra raid-pass över, så jag cyklar iväg dit jag med. Och vet ni – jag lyckas fånga även denna Entei (och självfallet ger jag upp ett glädjetjut även denna gången). Så från att inte ha haft en enda har jag nu två. *Mycket lycklig!*

Väl hemma i soffan kastar jag ett Lucky Egg och börjar utveckla alla Pokémons jag samlat på mig tillräckligt med candy för, så den röde Gyarados dyker upp, liksom en Ampharos som jag knatat ihop till. Nu har jag bara ett par kilometers promenad till för att få tillräckligt med candy för att utveckla min Bayleef, så tror jag att jag utvecklat alla ”som man kan utveckla”. *Hittills!* Har nu 238 av totalt 249 möjliga Pokémon-varelser.

Det tar sig, sa han som hade eld i håret!

Och vet ni. En av de som raidade ikväll har nått level 40, den högsta möjliga. Nyfiken som jag är så bad jag att få se hur det såg ut – ”poängstrecket” är rött och helt maxat, men man kan spela vidare som vanligt bortsett från att man inte kan nå högre level. Och jämfört med hens dryga 20 miljoner XP så känns mina knappa 6 miljoner XP som ganska futtiga helt plötsligt. Men…. snart nog är jag level 35, och sen är det bara att kämpa på, poäng efter poäng gör susen. Trägen vinner!

Hur lära katt akta sig för bil?

Ännu en sådan där kväll då jag önskar jag faktiskt hade bloggat på morgonen, för nu sitter jag här och vill skriva men inte om det, eller det där andra. Men kanske det här… eller nä. Inte det heller.Så jag bläddrar bland mina foto och hittar ett av sommarens foto av katten Pop, denna älskade katt. Leker lite med olika fotofilter (bilderna i ordning uppifrån och ned: utan filter, Transfer, Blekt, Noir), och tycker allt att det är en bra grann katt den där Pop (som nyligen blivit med eget Instagramkonto)!Igår kväll gick jag en sen kvällspromenad med lånehunden Sixten, och Pop följde med oss. Det var beckmörkt inne på Bulltofta, så vi gick längs Sallerupsvägen, för jag hade bespetsat mig på att sätta en Pokémon på ”3 figurer i en”-gymmet. Pop har för vana att följa med mig (och andra i grannskapet) på promenader, men just igår kväll önskar jag nästan att han inte gjort det. Han tyckte vi skulle korsa Sallerupsvägen nämligen, och fast jag och Sigge stannade kvar så började Pop gå över gatan. I sakta mak. Det kommer en bil som saktar in. Jag lockar och tjoar, i hopp om att få honom att antingen komma tillbaka till min sida eller faktiskt ta sig till andra sidan. Men nej då. Sakta mak var det, inte bryr sig en så distingerad gentleman som Pop om något så futtigt som en bil. Eller två.Eller fem, vilket var vad det blev till slut tror jag, innan han slutligen bestämt sig för att faktiskt komma tillbaka till vår sida av gatan. Fram och åter velade han, i sakta mak (ni har nog fattat det nu va?), helt brydd för att det faktiskt skulle kunna falla sig så att en bilförare helt enkelt skulle kunna missa att få syn på honom.Oh hemska tanke, har redan förlorat två katter till bilar i området, vill verkligen inte vara med om det igen!Men Pop bryr sig då rakt inte för det. Det är inte första gången jag får hjärtat i halsgropen när jag är ute med honom. Det var inte länge sedan han följde efter mig när jag skulle på en joggingrunda på Bulltofta, då han satte sig mitt på Dammstorpsvägen, så två bilar fick krypköra för att till slut stanna medan jag gick och lyfte upp kattskrället och tog honom till sidan. Går det att lära honom att akta sig för bilar – någon som vet?

Oh nej!

Sitter här i soffan, ganska slut efter en dag i Köpenhamn med vänner, både gamla och nya. Mycket trevligt, och kul, eftersom vi tog oss till Fisketorvet och blev helt förstummade alla tre kring hur mycket Pokémon Go-aktivitet det var där. Framför allt uppe på taket, på parkeringsplatsen. Helt galet att se alla dessa människor som knatade runt – och vi gjorde dem gladeligen sällskap! – och snurrade Poké-stop och kastade bollar. Och så fick jag ju fatt i både Unown och Kangaskhan.

Funderade på att blogga om det, men tänkte Nej, det orkar jag inte riktigt. Och jag bloggade ju om Pokémon Go igår, folk kommer tro jag är helt galen. Så istället började jag bläddra i Evernote på jakt efter blogginspiration. Kom på att jag ju har lite fina stycken från boken Half of a yellow sun kvar att blogga om. Men så slog det mig, att när jag läste ut den häromdagen, sittandes i solen i trädgården, så gjorde jag pyttepyttesmå hundöron (fy skäms, jag vet att det är strängeligen förbjudet) i biblioteksboken eftersom jag varken hade mobilen (för att ta foto direkt) eller penna och papper (för att skriva ner sidorna, för att ta foto lite senare) tillgängliga… och sen cyklade jag till biblioteket och lämnade tillbaka den (ett par dagar försenad dessutom).

Först nu insåg jag, att jag ju glömde att ta foton på de där passagerna i boken – Oh nej! Jag får väl helt enkelt ställa mig i kö till boken igen och hoppas att mina pyttehundöron fortfarande finns kvar, om jag nu råkar få hem samma exemplar från biblioteket så klart. Det är värt ett försök, för jag minns känslan i mig när jag läste, markerade sidorna, tog in det skrivna – vackert, tragiskt, djupt och mänskligt.

Nåväl. Gjort är gjort, och det gagnar mig inte på något vis att banka på mig för att jag glömde bort att ta foton innan jag lämnade tillbaka boken. Så jag släpper det, och bestämmer mig för att ta mig till sängs för att ge mig i kast med en annan bok jag läser just nu, en bok i en helt annan genre: Tankeläsaren, av Kristen Cashore.

Men jag vill samtidigt passa på att rekommendera boken Half of a yellow sun, eller En halv gul sol, som den heter på svenska, av Chimamanda Ngozi Adichie, för den är mycket läsvärd. Inte minst för att den ger mig ett alltför sällsynt perspektiv, inifrån ett av de afrikanska länderna, en hel kontinent som i det närmaste är oerhört frånvarande i den litteratur jag läser. Västerländsk, men även österländsk kultur, tycker jag mig känna ganska väl, i stora drag, för det finns massvis med böcker ur de perspektiven. Men Afrika? Not so much, och det är något jag vill förändra för egen del.

Om du upplever detsamma, så tycker jag du ska plocka upp denna, eller någon annan av Chimamandas böcker; Americanah kan jag till exempel varmt rekommendera!

Samarbete gör susen!

”Nån som vill ta en Articuno vid Flygplansgymmet kl 18:30?”

Frågan dök upp i den nystartade Facebook-gruppen Pokémon Go Husie, som även synts i Lokaltidningen. Jag skulle just sätta mig ner till bords, samtidigt som jag så gärna vill ha en Articuno, så jag svarade just det, och frågade om vi kunde köra kl 19 istället. Jodå, kom svaret blixtsnabbt, så när jag ätit upp kastade jag mig på cykeln och for iväg. Väl framme möttes jag av en förunderligt rolig och – hittills – ovanlig syn för Husie: Femton personer stående vid en cykelbana, tillsammans, under prat och skratt. För det är ju bonusen – att lära känna andra i området, vilket definitivt stärker känslan av samhörighet.

Vi lyckades bekämpa Articunon i raiden, men tyvärr så smet den från mig när det väl var dags att försöka fånga den. Fast då var det någon som föreslog att vi skulle sammanstråla en stund senare vid Minnesstengymmet vid Klågerupsvägen istället, för där var en pågående raid med en Moltres att bekämpa.

Så jag cyklade dit och väl där blev vi nitton spelare (eller rättare sagt, nitton konton på sexton personer, för vi hade tre spelare med dubbla telefoner – det går det med så länge man är lite flyhänt!), som lätt besegrade Moltres. Men, turen var inte med mig här heller, den rackaren smet från mig den med (fast den har jag redan i mitt Pokédex å andra sidan, Articunon har jag aldrig lyckats fånga in).

Om ovanstående är lika svårförstått som kinesiska kan du välja att låta det förbli oförståeligt, eller så laddar du ner Pokémon Go till din egen smarta fån, och testar. Det är riktigt roligt, inte minst nu när det äntligen finns en reell anledning att samarbeta. Sedan spelutvecklaren transformerade gymmens upplägg och började släppa raids med riktigt höga karaktärer, så har behovet att kunna sammanstråla med gelikar ökat. Det går nämligen inte att besegra en av dessa Pokémons ensam, utan man måste vara ett gäng av varierande storlek, utifrån hur stark figuren är.

Det finns ganska många Pokémon Go-grupper på Facebook, och tjusningen i denna lilla lokala grupp är bland annat att det inte tar så många minuter att cykla varthän det än dykt upp något spännande i en raid. Bor du i Husie och spelar, eller är nyfiken på att börja, så hoppas jag du begär inträde i Pokémon Go Husie. Annars kan du leta upp en lokal grupp i närheten av där du bor, eller starta en själv så klart!

För ser du ett gäng med folk som står i en klunga, med mobilerna i händerna, så är det sannolikt ett gäng Pokémon Go-spelare. För tillfället verkar det vara spelare mest i ålderskategorierna under tio samt över tjugo/tjugofem som spelar – the early adopters i mitten där, tonåringarna och de unga vuxna, har med största sannolikhet gjort som sonen min, slutat spela och dragit vidare till andra sysslor. Själv har jag bestämt mig för att nå hela vägen – för med 232 av 249 Pokémon i mitt Pokédex kunde man tro jag bara har lite grann kvar, men som spelare på nivå 34 (av 40 totalt), har jag ännu långt ifrån nått halvvägs rent poängmässigt, så det är bara att spela vidare. Trägen vinner!

Adjö 2016!

Sitter här i sängen och reflekterar över det gångna året. Som alltid när jag skriver dessa mina årsreflektioner så börjar jag lite sakteliga, minns inte så mycket… och sen fylls pappret på, med resor, upplevelser och lärandetillfällen. Ett efter ett läggs de efter varandra och bildar en fantastisk kavalkad över (delar av) det som 2016 burit med sig till mig.

popKatten Pop
För ett år sen flyttade han hem till oss, katten Pop. Denna fantastiskt trivsamma katt, som med sin charm lyckats vinna hjärtan både hos oss på Hasselbacken och på Riseberga i stort. Han går ofta och gärna promenader med oss, men generös som han är till sin natur, slår han lika gärna följe med andra. Så det är många som fått kattsällskap på promenader på Bulltofta det senaste året!

skriverSkrivretreat
Fick äntligen tummen ur att anordna min allra första, egna, skrivretreat i januari. Vännen Therese upplät sitt fina lilla gästhus i de småländska skogarna åt mig, där jag skrev, skrev, och skrev. En fantastisk upplevelse, som jag lovade ge mig själv kvartalsvis. Det föll – fast ambitionen kvarstår! – men det blev faktiskt ett andra skrivretreat i oktober, hos Sus i Sävsjö denna gången, där jag och Sara skrev, skrev och skrev på vårt gemensamma bokprojekt. Vi har bokat in flera skrivretreat under våren för att under året skapa allt det material vi anser oss behöva/vilja ha, för att ta projektet vidare.

Kulningskurs
Ja. Hur galet är inte det egentligen? En kulningskurs dök upp i Facebook-flödet, jag delade, lockades men velade, tills ovan nämnda Sara gjorde slag i saken och anmälde sig. Då bestämde jag mig för att kasta mig ut i det okända och sagt och gjort, i juni kulade vi i dagarna två, vid foten av Stenshuvud. Urkrafter släpptes lös, ska du tro!

Seattle/Vancouver-resa med familjen
Första saken på min Bucket List som jag faktiskt bockade av! Nästan tre veckor tillsammans i Seattle, på Olympic Peninsula, i Vancouver och med en kortare vistelse på Island än planerat som alltjämt var tillräckligt lång för att ge oss möjligheten att uppleva Blue Lagoon.bluelagoon_photo_1Och så vill jag passa på att tipsa om AirHelp, som hjälpte oss när planet hem från Island var fyra timmar försenat. Det slutade med att vi fick tillbaka en fjärdedel av resans totala biljettkostnad!

Separation
Hela året har varit ett turbulent år – inombords! – något som kulminerade i höst då jag och maken separerade efter fjorton år. Detta har resulterat i mången reflektion och otaliga tårar, men också rikligt med kärlek, närhet, skratt och värme, på så många plan. Jag gör mitt bästa för att vara öppen i den pågående processen, snarast än sluten. För vem säger att en kärleksrelation måste se ut på ett visst sätt? Varför inte skapa den form som jag och mina närmsta mår bäst av, oavsett om det avviker från normen eller ej?
Huppegupptäcksfärden fortsätter in i 2017, och ett vet jag – tillsammans tar vi ansvar för familjens väl och ve, något som känns väldigt bra.

Medvetna ValMedvetna Val
Boken! Vilken resa. Och vilka medresenärer jag fått äran att samskapa Medvetna Val – från offerkofta till möjlighetsmantel med! Och äventyret fortsätter, var så säker. Jag ser fram emot det, med möjligt undantag för Bokmässan. Tog del av den nu i höstas, och passar gärna nästa gång. Kanske hade det mest med pågående separation och mycket privat ovisshet just då att göra, men oavsett vilket, det är för mycket energier i luften för mig, på sådana där ställen. Det kostar mer än det smakar. Fast jag fick ju ynnesten att äntligen träffa Klas Parknäs i 3D och det var minsann en riktig gåva!

God Man
Första Gode Barnet som fyllde arton och därmed inte fick ha kvar mig som God Man, lyckades jag få inskriven i gymnasiet, med nöd och näppe och tack vare flödande medmänsklighet. Andre Gode Barnet med PUT som fyllde arton i höstas har ett djävlar-anamma och en vilja som kommer ta honom långt. Är inte längre hans Gode Man heller, av samma skäl (God Man förordnas ensamkommande barn tills de fyller 18 år) men kontakt bibehålles, och varje gång vi ses så gläds jag! När yngste Gode Barnet fyllde tretton och två månader därefter fick permanent uppehållstillstånd (PUT), så grät jag tårar av lycka och lättnad. Allt detta värmer mitt hjärta!

Men emellanåt brister det. Har mitt ena föredetta Gode Barn boende i vardagsrummet där han sover på en extrasäng, sedan drygt två månader. I mitten av januari är det muntlig förhandling i Migrationsdomstolen som ett resultat av att vi överklagat Migrationsverket avslag av hans asylansökan. Vill be dig hålla oss i dina tankar – för oddsen att domstolen dömer annorlunda än verket är inte så bra. Men chansen finns, och den spetsar vi in oss på! Och om du, eller någon du känner, kan bistå med ett bättre boende än en extrasäng i mitt vardagsrum, så hör av dig, snälla!

Två bloggar och skrivandet
För ett år sedan separerade jag, äntligen, på språken. Min blogg hade då under ett par års tid varit ett sammelsurium av ömsom svenska, ömsom engelska inlägg och det kändes mest rörigt. Nu är det renodlat svenska respektive engelska, och det känns bättre. Skriver ofta på morgonen, och det blir liksom endera språket. Jag sätter mig, och något kommer ut, och ibland är det på svenska och ibland på engelska. Intressant det där. Jag tycker det är himla roligt att skriva, som du kanske förstått, och det finns fler bokprojekt på lut, så fortsättning följer…

Pop på promenadPokémon Go
I somras när vi var i Seattle släpptes Pokémon Go, varpå sonen raskt exproprierade min mobil och kastade bollar till höger och vänster. Satte själv igång ett konto men det var först när vi kom tillbaka till Sverige och vi löst sonens mobil-problem som jag började pokemona på rikigt. Och vilken glädje detta varit under hösten. Många steg har jag gått, både själv och tillsammans med sonen, och till vår stora glädje, nu under jullovet har vi äntligen fått sällskap av dotra också. Så nu kan du räkna med att vi fortsätter jaga Pokémons på Bulltofta! Ett lättsamt och anspråkslöst sätt att umgås med barnen, och samtidigt vara i rörelse i friska luften. Katten Pop går förresten ofta med oss på Pokémon-promenaderna, vilket ger en extra charm till det hela.

rågsurdegsbullarSurdegar
Plåtjobb på taket; plantering på framsidan; reparation av köksfläkt och byte av kylskåpslist; äntligen beställde jag hem rejält med ved. Surdegar som hängt med lite för länge på att-göra-listan, som nu är avbockade. Och faktisk surdeg dessutom! Gick en kurs i september med Jan Hedh, vars rågsurdeg med ursprung i San Fransisco 1969 numera bor och frodas även på Hasselbacken. Bakar minst två-tre gånger/månad, mest blir det rågsurdegsbullar, som är enkelt att ta fram styckevis från frysen när hungriga barn så önskar.

Våra Berättelser
Gick en walk ‘n talk med Anders Roos första veckan i januari, på uppmaning av Inga-Lill, som hade en känsla att vi behövde träffa varandra. Hon visste inte vad det kunde gälla, men och så rätt hon hade! Vår walk gav mersmak och det gav i sin tur upphov till Våra Berättelser. Projektidéen som Anders kläckt och börjat agera på, och sen bjöd in mig och Anders Nordgren att samskapa.

Projektet ”Våra Berättelser – vi som flytt(at) hit” är ett stort foto- och textprojekt där människor som berikat vårt land under mer än ett halvt sekel förmedlar sina berättelser. Den offentliga debatten handlar om rädsla, och fokuserar på svårigheter och kostnader. Det behövs ett material som visar vad de som flytt och flyttat hit har tillfört, men framförallt vilka människorna är.

Så beskriver vi det, detta viktiga och hjärtenära projekt, där jag kommer stå för texterna. Var så säker på att jag kommer berätta mer om detta framöver!

Häringe SlottSlottshelg
Ann fyllde jämnt och bjöd in nära och kära kvinnfolk till en slottshelg. Vi blev inte så många, och på sätt och vis var det precis som det skulle vara, för gudars skymning så välbehövligt det var. Att bara få vara, att vara hållen, i väninnors varma, förstående och samtidigt icke-mjäkande famnar. Jag vet att ni vet hur viktigt det var för mig, just där, just då, men ändå: tack, från djupet av mitt hjärta!

Stickandet
Händerna har fått börja arbeta igen. Skapandet är igång. Stickat mössa, pulsvärmare, disktrasor och tvättlasar i parti och minut, en jättefin sjal/halsduk och är i gång med en tröja. Minns inte senast jag stickade en tröja till mig själv… Men nu är det på G!

Burpees
Närmare bestämt 4806 stycken sen den 28 maj 2016, då jag hakade på en 100-day-burpee-challenge som en vän bjöd in till. De första 100 dagarna gjorde jag 3000 burpees, och sedan dess har jag bara fortsatt. Gör burpees varje dag – har inte missat en enda sen 28 maj! – och har alltså, under 2016, gjort sammanlagt fyratusenåttahundrasex stycken.

Detta, och mycket mycket mer, har 2016 gett mig! Jag sparar på alla dessa mina minnen från året som gått, och släpper taget om det jag inte behöver ta med mig in i 2017. Att gå in i det nya, med förmågan att släppa taget om det som inte längre gagnar – för att göra plats åt annat att komma!

Med den största tacksamhet skickar jag en hälsning om ett riktigt gott nytt år till dig som följt mig under året, i en eller annan form, och ser fram emot vad som skall ta form för oss alla under 2017.

Sitter ni här och skickar sms till varandra?

‘Sitter ni här, tre kvinnor, och skickar sms till varandra?’ sa han, mannen som gick förbi oss där vi satt nedhällda i vars en solstol framför poolen. 

‘Nej, vi spelar Pokémon Go’, svarade vi och fortsatte plocka Pokémon efter Pokémon, ditlockade av lure-modulen jag satt på ett av de två tre Poke-stopp som vi nådde från vår perfekta positionering vid poolkanten.Han gick muttrande därifrån och vi tittade på varandra och konstaterade förnöjt att ibland är det väldigt skönt att befinna sig bland likasinnade. Vi fortsatte evolva Pokémons, levla upp, samla på oss bollar och potions. 

Och om du undrar, eller rent ut av oroas eller än värre, förfasas av vårt beteende, så kan jag lugna dig. Vi pratar. Också. Tar ett morgondopp i havsviken, springer en runda, dryftar viktiga saker som handledarutbildning för Läslyftet, Goda Barn, lojalitetskrav och Medvetna Val och njuter av hotellfrukost, Afternoon Tea och tre-rätters middag i fantastisk miljö på Häringe Slott. Kramas. Skrattar. Fäller en tår. 

Inget tar ut det andra, utan berikar och kompletterar. För just oss, just här och just nu.

Nu går vi och lägger oss, efter att ha tagit över Poke-gymmet för femtioelfte gången. Undrar om vi fortfarande har det i vår besittning när vi vaknar imorgonbitti?