Hvdvrk

Huvudet spränger. Halsen kliar och snuvan rinner. Förkylningen som vandrat runt mellan barnen de senaste veckorna har slutligen hittat in till mig. Motar förkylningsOlle i grind med ingefärsshot, honung, citron, och inte minst, vila. boldomaticpost_put

Men idag är en stor dag. Idag ska du, min tolvåring som nu blivit min trettonåring, få besked från Migrationsverket att du får stanna i Sverige. Permanent uppehållstillstånd ges du, av särskilt ömmande skäl, och dessutom – något som varit min farhåga – får du förbli tretton. Ingen åldersuppskrivning. Tacka gudarna för det.

Ett år har jag följt dig på din resa, ett år då så mycket hänt. Där din förmåga att tala svenska utvecklas dagligen, där du nu skriver sms till mig, på ”fonetisk svenska” mer än något annat, men jag förstår, jag kan svara tillbaka och vi kan ha en skriftlig konversation likväl som en muntlig.

Du som för ett år sedan knappt kunde skriva ditt eget namn, eftersom du, dina tolv år till trots, aldrig (!) gått i skola, aldrig lärt dig läsa eller skriva på ditt modersmål. Nu skriver du på två språk. Du som säger Matematiken är svårast i skolan, men också roligast. Jag tycker om det, men det är svårt!

Tonåringen med glimten i ögat. Denna glimt som funnits där hela tiden, mer eller mindre. Ibland djupt dold bakom ångesten, rädslan, förtvivlan. Ibland har den haft fritt spelrum och skänker glädje åt allt och alla runt omkring. Lite som Tingeling som flyger omkring och skvätter glitterpuffar över allt och alla, sådan är du, sådan är din glimt i ögat. En glitterpuff som ger hopp om en framtid. En framtid för dig. Du, min tolvåring som blivit tretton, som får stanna i Sverige. Du, som flyttade in i mitt hjärta och där kommer förbli, som jag av hela mitt jag önskar lycka till på vägen. Och var viss i att jag kommer finnas där på vägen, oaktat om jag förblir God Man, förvandlas till Särskilt Förordnad Vårdnadshavare eller bara får finnas där som en medmänniska. Du bor i mitt hjärta. Och mitt hjärta gläds åt beskedet från Migrationsverket. Och det gör att jag möter dagen med ett stort leende på läpparna, huvudvärken till trots!

Ovanstående skrevs 12DEC2016

Permanent uppehållstillstånd. Ja. Det får du. Av särskilt ömmande skäl. Det sätter dig i kategori G, som betyder att möjligheten till familjeåterförening är oerhört liten. När du förstår detta – fast förstår du det verkligen? Jag har svårt själv att förstå innebörden i den klassificeringen – sackar du ihop lite grann. Vi får information att kontakta Tillståndsenheten på Migrationsverket, innan vi pratar med offentliga biträdet för att se om det trots allt finns en chans i att överklaga själva kategorin. Fast jag tror det inte. Så oaktat den stora glädjen och lättnaden över att du nu kan stanna i Sverige så länge du lever om du så vill, så hamnar en rejäl dos smolk i glädjebägaren.

Kan du tänka dig, att vara tretton, inte sett mamma, pappa, syskon på 1,5 år. Inte veta var de finns. Och så få höra, att oavsett om kontakt upprättas, om Röda Korsets efterforskningar lyckas, så är chansen i princip obefintlig att din familj kan komma hit. Du kommer aldrig mer att få bo tillsammans med din familj. Kan inte sätta mig in i den situationen… jag kan bara ana vidden av förtvivlan och sorg, som bor där hos dig, mitt Gode Barn.

Gott Barn behöver boende i Malmö!

Tar alla chanser just nu och är desperat. Är som du kanske vet God Man till ensamkommande ungdomar, tre stycken. En av dem bor i Malmö, och har just blivit uppskriven i ålder till arton år samt fått avslag på sin asylansökan, något vi kommer överklaga. Som myndig släpper Socialtjänsten sitt ansvar för mitt Gode Barn, vilket betyder att hen blir utan boende den 24 oktober. Då ska hen ta sitt pick och pack och bege sig till Migrationsverket, som kan bistå med en-två nätter på Jägersbo-boendet, och som därefter kommer placera henom på ett boende nånstans i Sverige. Sannolikt i Skåne, men inte säkert. Och garanterat inte i Malmö, eftersom Migrationsverket nämligen inte har några permanenta boenden i Malmö, till personalens stora förtvivlan.

Det skär i mig att se hens förtvivlan för avslaget, och jag vill göra allt jag kan för att säkra att hen inte utöver den oron också ska behöva lämna Malmö och därmed tappa sin skolgång, som i nuläget är det enda som kommer att kvarstå av den tillvaro hen levt i under det senaste knappa året. Om Migrationsverket kan fixa ett boende i närheten av Malmö finns det en liten chans att kommunerna kan komma överens om att hen får gå kvar i skolan, men ärligt talat vågar jag inte chansa på det. Oddsen talar snarast emot det. Och eftersom överklagansprocessen kan ta allt från några månader till uppemot ett halvår så känns det oerhört viktigt för mitt Gode Barns psykologiska och sociala välbefinnande att hen kan fortsätta gå i skolan under tiden. Det om något vore att ge mitt Gode Barn ett välbehövligt andrum för en kortare period. För är det inte folk som flytt som behöver andrum snarast än vi som befinner oss i vår trygga hemmiljö?andrum

Och ja, jag inser att det inte ligger inom ramen för God Mans uppdrag att säkra boende för mitt Gode Barn i Malmö under dessa omständigheter, men som medmänniska vill jag göra det. Så det är utifrån det jag ställer frågan. Och jag kvarstår dessutom som God Man tills domen vunnit laga kraft eller hens ”ursprungsfödelsedag” infaller, vilket ger mig ett par veckor till.

Så nu frågar jag Dig, om du på något vis kan bistå mig och mitt Gode Barn i att hitta ett boende i Malmö till hen? Finns det? Går det att lösa på något vis? Eller är det min soffa som gäller (vilket av rutiga och randiga skäl inte är en optimal lösning för stunden – men är default just nu!)?

Om vi ordnar boende själv så höjs dagersättningen från 24 kronor om dagen till 61 kronor, vilket ska räcka till allt. Det betyder att det inte är tal om någon regelrätt hyra, men hen kan åtminstone stå för sina egna matkostnader.

Så snälla, hjälp oss! Vad Du än kan göra för att säkra att vi faktiskt hittar en bra lösning för mitt Gode Barn – låt mig veta! Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Så kanske har du ett extrarum som står tomt? Eller känner någon som har det? Eller har kontakter på någon organisation som vet hur vi kan hitta en lösning? 

Ta hand om våra unga

Har lyssnat till några podavsnitt av Människor och migration, avsnitt som handlar om barn och unga som kommit hit, barn och unga på flykt. På flykt undan terror, fattigdom, risk för tvångsrekrytering till krigande förband, och mycket mycket meet. Ensamkommande. Papperslösa.

Ligger på en sjal, på en gräsplätt i Pildammsparken, lyssnar och får magknip. Magknip av något som känns allt för nära mig, idag, som God Man till tre ensamkommande. Mitt ena Gode Barn har varit här tillräckligt länge för att ha fått permanent uppehållstillstånd, men nu, efter att ha lyssnat till vad det nya lagrådsförslaget säger, så undrar jag om de andra kommer få stanna, ens på tillfälligt uppehållstillstånd. Om möjligheten att få stanna på grund av synnerligen ömmande skäl försvinner…. Och man inte är kvotflyktingar, ja, då verkar det omöjligt. Permanent uppehållstillstånd ska endast ges, enligt förslaget, till kvotflyktingar, inga andra. Hör du. I n g a andra.

Men… Hur kommer det gå till? Hur är det möjligt?
Min lille, som är ensam i världen… Vad kommer det bli av honom?

Räds. Får magknip.

Tar reda på mer. Knipet i magen lättar, en smula, men endast en smula, när jag börjar ana att det nya lagförslaget när det röstas genom som värst kommer gälla retroaktivt från november, då det lades. Alla som kommit innan kommer bedömas utifrån det befintliga lagrummet.

Andas ut. En smula. Hoppas jag har rätt, för då ligger mina Gode Barn på rätt sida gränsen. Och förfasas sedan… över alla de som kommit hit efter november. Vad ska det bli av dem? Hur många barn och unga kommer inte drabbas ofantligt hårt av detta?

våra ungaSitter här, skränande måsar, solen som värmer på ryggen, tittar på sädesgässen som simmar förbi, med en handfull små ulliga unga emellan sig. För det är vad vårt uppdrag är, som vuxna. Att ta hand om de små ulliga. Att värna dem, skydda dem, låta dem växa och frodas, i trygghet, i kärlek, med omsorg, som både ställer krav och slösar oändligt förbehållslöst med kärlek.

Det är vårt jobb. Att ta hand om våra unga. Alla våra unga. Och ja, där hoppas jag verkligen att människan – som ju så gärna ser sig själv som det mest utvecklade djuret på planeten, ja, kanske tom stående över djuren – förstår att just det, att ta hand om allas våra ungar, oaktat om de är våra via blodsband eller ej, är vad som särskiljer oss. Det är där vi sticker ut – kan sticka ut! Genom att inse vikten, värdet, i att värna de unga, allas våra unga.

Det är vårt jobb. Att ta hand om våra unga. Alla våra unga. 

Pussar barnen godnatt, för att jag kan!

refugees welcomeLätt absurd känsla idag, på Stortorget i Malmö, på manifestation mot det nya lagförslaget som bland annat kommer strypa anhöriginvandring så att det i praktiken inte blir genomförbart alls. Alls. Som i – tusentals familjer som inte kan återförenas. Överhuvud taget. Vissa ensamkommande har kommit hit ensamma, för att det var ett val familjen gjorde, kanske det enda möjliga. Andra ensamkommande kom hit ensamma för att de kom bort från sina familjer under flykten, tanken var aldrig att barnen skulle fly ensamma. Inte förrän barnen fått permanent uppehållstillstånd – vilket inte är något man kan räkna med, och där processen tar ett-två år i nuläget – kan man ens börja göra efterforskningar för att försöka hitta föräldrar och andra släktingar, som vissa av dessa barn helt tappat kontakten med. Oavsett vilket – återförening ser med det nya lagförslaget ut att göras i det närmaste ohörbart.

Vet du att det finns trettio (!) miljoner barn på flykt i världen idag?, frågade Rädda Barnens ordförande Inger Ashing. Nej. Det visste jag inte. Ja gisses. Blir rent tårögd när jag tänker på det, på människor på flykt, och på att de ensamkommande barn jag lärt känna kanske aldrig kommer att träffa sina föräldrar och syskon igen. Som om tiden gått baklänges och vi befann oss i ett utvandringens 1800-tal, människor som flydde svält, nöd och avsaknad av framtidsutsikter mer än krig och terror. Att de som utvandrade då kanske aldrig skulle komma att träffa sina nära och kära igen, det tror jag de hade med i beräkningen. Men idag? I dagens globala samhälle? Det känns helt galet. Också för att det redan som det är är alldeles snurrigt ska ni veta. Som God Man till ensamkommande flyktingbarn får jag insyn i både det ena och det andra, och vissa saker skrämmer mer än något annat. Men det är en berättelse, eller två, för en annan dag.Malmö man ur huse

Idag konstaterar jag att Malmöborna inte direkt gick man ur huse för att manifestera för Alla barns rätt till sin familj! Och det är synd. Men samtidigt är det kanske så att det är svårt att ta in det som sker just nu. Kanske är det först när man blir personligen inblandad som det riktigt går upp för en – åtminstone för mig – att det faktiskt är riktigt allvarligt, det som nu sker. Själv förstod jag inte på riktigt hur de svenska migrationslagarna föreslås förändras förrän jag lyssnade till ett par avsnitt ur Människor och Migration, först då fick jag ett hum om vad det nya lagförslaget faktiskt avser.

Har många andra tankar kring dagens manifestation, kring de som kom dit, och de som jag upplever att jag saknade i folksamlingen, hur olika grupper i samhället till synes har valt olika tillvägagångssätt för att engagera sig, och vad det egentligen säger om oss, om mig. Men, de tankarna får landa lite innan jag – kanske – skickar ut dem i världen. Just nu ska jag gå och lägga mig i sängen som maken redan värmt upp, och innan jag kryper ned till honom ska jag pussa barnen god natt. För att jag kan. Och för att det, bevisligen, är något att inte ta för givet.

Språkbada!

Var uppmaningen jag fick, när jag efter ett samtal med mitt ena Gode Barn, ställde frågan till en språklärarvän. Frågan löd: Hur ska jag nånsin lära mig svenska? Och svaret, som sagt, var att se till att s p r å k b a d a ! Lyssna till svensk musik, se svensk TV och film, lyssna på svensk radio, som ett sätt. Men även att vara nyfiken på ord i vardagen, om och om igen. Tillslut sitter de!

I måndags tog vi en tågfärd tillsammans – en God Man och ett Gott Barn ute på vift – och jag drillade hen i päron (för jag hade ett päron med mig), veckodagar, månader, ansiktsdelar, armar och ben, dag, vecka, månad, år och färger. Och blommor. Och fönster. Plastpåse, väska, byxor.

Insikten att det verkligen finns en himla massa ord att lära sig för att ens kunna känna att man behärskar ett språk, var väldigt påtaglig. Jag berättade också för henom att min vän språkläraren (the one and only Pernilla Alm!) tipsat om ord-kort, och två kuvert. Ett för KAN och ett för KAN INTE. Successivt som man lär sig ord efter ord blir KAN-kuvertet tjockare i takt med att KAN INTE-kuvertet blir allt tommare, vilket ger dessutom ett tydligt (fysiskt) bevis för lärande-processen.

ordkortSå idag, under en kort paus från dokumentskrivande, så letade jag fram två kartongbitar som jag satte saxen i. Plockade fram en svart tuschpenna och skrev ner 60 svenska ord, taget på måfå, ungefär samma typ av ord som vi drillade i måndags. På fredag ska vi träffas igen och då ska jag lämna över dessa två kuvert (och utgallrade böcker från Husiebiblioteket som jag köpt på deras bokloppis, PLUS en boklåda som bibliotektet själva plockar samman till boendet! Underbara Husiebiblioteket!) till henom och visa var hen får skriva orden på dari.

Tänk om vi kunde skapa ordkortlekar med vanliga och grundläggande svenska ord och uttryck på ena sidan och motsvarande ord/uttryck på de vanligaste språk som de av oss som är nyanlända i Sverige talar. Dari. Farsi. Persiska. Arabiska. Somaliska. Och så vidare.

En sådan ordkortlek i handen på varje nyanländ, det vore väl något? Kunde ju fungera som en app också, men kanske vi kunde nå än fler med en fysisk ordkortlek ändå? Eller? Kanske finns det redan sådana här ordkortlekar? Det vore ju guld! Berätta gärna för mig i så fall. Och om det inte finn – hur osannolikt det än verkar – är det någon som vill hjälpa mig ta fram dem?

Min vän, prästgårdens ent

Efter en lång dag, med möten, cykelfärder, ännu fler möten och därmed också ännu fler cykelfärder landade jag och min cykel slutligen i Södra Sallerups Prästgård, där jag skulle berätta för damerna i Södra Sallerups syförening om mitt God Man-skap.

trädet

Utanför prästgården står denna enormt vackra blodbok (eller är det en blodek, det minns jag faktiskt inte…) som är oerhört mäktig i lövskrud, men vars vackra plym påverkar mig oerhört mycket även när den står avlövad med kala grenar.

Det är något speciellt med sådana här träd. När jag cyklar genom Östra Kyrkogården till och från stan så är det den ofantliga poppeln som talar till mig, nära Ulricedals herrgård. Kanske är det Sveriges äldsta poppel tom?

Jag tittar på dem, och erfar ett lugn. Det blir lättare att andas, riktigt djupt. Att ta in så mycket luft, som jag vet de hjälper mig skapa, och jordas. Jag ser dem som enter, de här stora, magnifika träden, som utövar sådan lockelse på mig. Jag kan riktigt se framför mitt inre öga, hur de ler mot mig, hur de – när jag vänt ryggen till – väldigt sakta rör sig bortåt, och att de besitter enorm vishet. Nog påminner de verkligen om enter?

God Man under granskning

Som relativt nybliven God Man för ensamkommande barn reagerar jag varje gång jag läser något om Goda Män, och när jag häromdagen såg SVTs efterlysning ”Har du erfarenhet av gode män?” så stannade jag upp och läste vidare.

Förfrågan lyder:
Hjälp SVT:s grävande reportrar:
Vi på SVT Nyheter granskar just nu de gode männens arbete – har du erfarenhet av något som inte fungerat som de skulle? Om ensamkommande barn som far illa?
Hör av dig till oss: deutsatta@svt.se

Och så blir jag för det första lite ledsen. För det är ju inte erfarenhet av Gode Män som efterfrågas, utan dåliga erfarenheter. För så som jag tyder det handlar granskningen om olämpliga Goda Män, snarare än God Manskapet som sådant. Eftersom jag endast varit God Man sedan i november 2015 och medvetet gått in för att försöka sprida den fina känslan jag får av att vara God Man (har skrivit flera blogginlägg som också blivit insändare på Sydsvenskans Åsikter-sidor) blir jag ledsen av att det enkom ska grävas efter skit och att inga goda exempel efterfrågas.

Jag tvivlar inte det minsta på att det finns riktigt hemska exempel på Gode Män som aldrig borde få ett endaste förordnande. Och jag tycker det är bra att det lyfts upp, men samtidigt gör det mig både bekymrad och lite ledsen. På temat ‘Vi får mer av det vi fokuserar på’ så skrämmer det mig att jag inte finner något positivt att läsa om God Man-skapet. Bortsett från mina egna blogginlägg och insändare så lyser det med sin frånvaro – positiva och inspirerande berättelser om glädjen i att kunna bistå en ung människa i nöd, om insikterna att det finns så många människor som gör ett fantastiskt jobb för att ge dessa behövande unga själar en god chans i livet, och rent krasst även informativa berättelser om hur det egentligen går till, vad gör en God Man, vad uppdraget omfattar och hur låter det sig göras. Allt det där skulle jag vilja se, om inte istället för en grävande djupdykning i God Man-skapets svartaste skuggsida, så åtminstone som ett komplement.

Det finns mörker. Men det finns också ljus. Och hittills har jag inte hittat något bättre sätt att minska på mörkret än genom att lysa upp det, genom att låta ljuset träda in. Det blir inte mindre mörker i världen genom att vi kliver än längre in i mörkret. För vi får mer av det vi fokuserar på. Därför försöker jag dra mitt strå till stacken genom att skicka ut mer ljus i världen, som kanske kan lysa upp en mörk vrå eller två. Och jag skulle så gärna se att fler blev God Man. Det är helt fantastiskt. Jag lär mig så mycket! Jag får insyn i delar av myndighetssverige som jag aldrig någonsin haft insyn i tidigare.

Och jag gör skillnad! När socialsekreteraren till mitt ena Gode Barn säger ”Jag har aldrig sett en God Man så engagerad i ett Gott Barn, någonsin!”, då vet jag att min insats spelar roll. Jag vet att jag skänker trygghet och stöd till ett barn i behov av det, och det skulle jag vilja att fler lockas att testa, snarare än avskräcks från, av den ena hemska berättelsen efter den andra om hur förskräckliga Goda Män är.sprid ljus

Som lågan på ett stearinljus, som inte släcks då man tänder fler ljus från den, så tror jag att vi får fler Goda Män genom att sprida berättelser om hur berikande det är att vara God Man, om vilken skillnad vi kan göra när vi tar vårt uppdrag på allvar.

En av anledningarna till att det kan förekomma usla Gode Män är att bristen på folk som är villiga att ta sig an uppdraget är stor. Så ska vi (enkom) gräva oss djupare ner i skiten, eller ska vi försöka göra en insats så att fler lockas att bli (riktigt suveränt bra!) Goda Män?

Eldfängd

eldfängdDet har jag varit idag.

Eldfängd.
Sylvassa tänder, knivskarpa klor, redo att hugga till.

Oh vid gudarna, idag har jag inte varit nådig. Har mött inkompetens. Slarv. Lättja. Snarstuckenhet. Elakhet.

Och jag då? Jag har svarat an med dömande. Hård. Vass.

Så där som jag varit, mycket mer än jag är idag. Men stundom dyker det upp. Dagar som denna får jag vatten på min kvarn – jag är blott en människa, fullkomlig i min ofullkomlighet, lika god kålsupare som alla andra. I gott sällskap. Det känns skönt.

Fast samtidigt, eller rättare sagt, emellanåt, uppblandad med denna min eldfängdhet, så har jag skrattat, fått saker och ting ur händerna, sjungit av hjärtats lust, gjort långt mer än plikten kräver i mitt uppdrag som God Man, och suttit uppkrupen i soffan tillsammans med maken och sett ett avsnitt av Homeland.

Vilken dag. Fylld av en salig blandning av djupa dalar – stunderna då jag i min eldfängdhet inte förmått hålla den i schack –  som vägts upp av höga berg av glädje, gemenskap och handling. Så kan en dag också se ut. Fast med handen på hjärtat så är det så att jag tycker bättre om mindre eldfängda dagar. Bland annat för att jag upplever att det är mycket enklare för mig, en dag som denna, att fastna i dramaträsket, och där vill jag verkligen inte befinna mig.

Hur har din dag varit?

 

Ni starka och sköra ungdomar – välkomna!

Tankar för dagen på radion. Zanyar Adami berättar om sina upplevelser från ett boende för ensamkommande. Lyssnar, berörs, och ett tu tre tänker jag: Oj. Är var femte 16-åring i Sverige ensamkommande?

BoldomaticPost_en-framtid-berikad-av-ungdomaHickar till!

Inte av skräck och avsky, inte av domedagstankar om att detta kommer aldrig gå, det förstår väl var och en. Nej. Motsatsen. Fylls av tankar av omsorg och kärlek. Så vackert Zanyar målar upp framtiden, en framtid berikad av dessa ungdomar, dessa individer, starka, sköra, med upplevelser långt bortom allt jag nånsin genomlevt.

Som God Man har jag mött flera av dem. Blygseln, förvirringen, rädslan, frustrationen. Ömsom räddhågsna för vad som kan komma att ske framöver, famlande efter ord på ett språk som är helt främmande, ömsom förtvivlade i ovisshet över var nära och kära håller hus.

Det är en ynnest att få bistå och göra det jag kan för dem. Deras väg hit skiljer sig, deras anledning till att vara här olika, åtminstone på ytan. Men i botten detsamma. Otryggt, osäkert, inga framtidsutsikter. Olika behov, lite utifrån vilken ålder de är, men i grund och botten individer som landat i ett land som de inte känner. Ett land vars sociala koder är nya, okända, främmande.

Tufft. Absolut. Jag är inte någon verklighetsfrånvänd själ som tror att om vi bara håller varandra i händerna så blir allt guld och gröna skogar för alla. Inser till fullo att det kräver en rejält insats från alla, både de som kommer hit, och de som redan finns här, om vi ska se till att göra något bra av detta. Vi har alla en roll att spela i detta, och själv vill jag göra skillnad till det bättre. För jag tror, liksom Zanyar, att det finns en vacker framtid framför oss.

God Manskapet är ett av de sätt jag valt för mitt engagemang. Och mina Gode Barn betyder mycket för mig. Tre aktiva förordnanden, och en som redan blivit myndig och därmed ska klara sig utan en God Man. De finns alla i mitt hjärta, och jag hoppas verkligen att de också upplever den ömsesidighet som jag själv känner. Jag gör en insats, absolut, ansöker om dagersättning och särskilda bidrag, pratar med socialsekreterare och boendepersonal, följer med på utvecklingssamtal i skolan, håller koll på ekonomin för minstingen osv, men får också så mycket tillbaka. Lär mig massvis, och får en vidgad förståelse för världen vi lever i, både den värld de flytt från, men även den svenska som jag trodde jag kunde utan och innan. Trodde jag ja. Tji fick jag, insåg jag redan då första förordnandet kom i brevlådan. Det finns många aspekter av det svenska samhället och dess offentliga funktioner som jag aldrig kommit i kontakt med, helt enkelt eftersom jag är född och uppvuxen här.

Zanyar avslutar med att säga till de ensamkommande ungdomarna att de är framtiden. Jag vill nyansera det där, för jag tror att vi tillsammans bygger framtiden. Men det allra viktigaste är att ta tillvara på Nuet och göra det bästa vi kan av det, för det är med stunder av nu som vi bygger våra liv. För faktum kvarstår. Om var femte 16-åring i Sverige idag är ensamkommande – hur drar du ditt strå till stacken för att bygga en bra framtid för oss alla?

Cykeln och frihetskänslan

Minns den där gången när mitt Gode Barn fick syn på min cykel och ivrigt studsade fram till den och vädjade om att få skjutsa mig… Lite räddhågsen som jag är föreslog jag motsatsen, att jag skulle skjutsa hen, och så blev det. Fast inte många meter, ärligt talat. Jag är inte så himla bra på att cykla när cykeln är tungt lastad, så efter några hundra meter så bytte vi och det blev jag som fick skjuts.

Jag satt där och höll mig i sadeln och såg glädjen hos mitt Gode Barn.

Att få cykla, känna fartvinden i håret och uppleva frihetskänslan som cykeln ger.

När jag väl sagt adjö till mitt Gode Barn den gången så pockade tanken om cykel på, om och om igen. Visst kunde jag säkert skaffa fram en cykel till just mitt Gode Barn, men lite av poängen är ju också att kunna hoppa på cykeln tillsammans med kompisar. Så min hjärna spann igång på ett högre plan, som så ofta, och jag funderade över om det vore möjligt att få till en cykelinsamling och ge ett gäng cyklar till HVB-hemmet (hemmen?) så att ungdomarna som bor där kunde få cykla lite?

frihetskänslanEller kanske tom ta det ett steg längre, se om t ex Cykelköket vore intresserade av att samverka på något vis i frågan? Lära ungdomarna att fixa gamla skruttiga cyklar, laga punkor och sköta om dem? För jag inser ju att någon behöver känna ett ansvar för cyklarna, annars är risken att de bara blir stående om (när) de får punka osv, vilket ju faktiskt händer med jämna mellanrum. Cyklar behöver omsorg, precis som allt annat.

Så. Vad tror du? Vore detta något att fundera vidare om? Har du tankar, idéer, kontakter, ingångar? Kanske vi kan arbeta tillsammans för att se vad som vore möjligt?