Etikettarkiv: Afghanistan

Vad göra mer än vänta?

Publicerad den av
Svara

Läste Viktor Bankes artikel om att fler självmord är att vänta bland ensamkommande barn, många av dem hazarer från Afghanistan. Igenkänning till 100%. Önskar amnesti. Känns som det enda som kan rädda dessa barn och ungdomar, inklusive de jag kommit nära som hamnat i samma sits. Men hur ska jag våga tro att de som fyllt 18 kommer omfattas?

Att se någon kämpa och slita, för att sen fullkomligt sänkas. Efter ett par veckors fullkomlig hopplöshet, ”komma tillbaka till de levande”, till och med skratta emellanåt… Sitter här med en klump i halsen, vet att oddsen för att beviljas prövningstillstånd hos migrationsöverdomstolen är oerhört dåliga. Kommer sista chansen att överklaga i Sverige att glida oss ur händerna? Om två-tre veckor vet vi, om prövningstillstånd medges eller ej. Om ej – vad väntar då?

Under tiden får andra av dessa goda barn PUT och ingen – ingen! – kan se en tydlig tråd, som gör att man kan säga Har du denna bakgrunden får du stanna, har du istället denna kommer du få avslag, för det finns ingen sådan genomgående tråd. Besluten verkar tas helt slumpmässigt, och det tror jag gör det hela än värre. Ett lotteri, med liv…

Oh, det är så grymt. Styrkan i dessa barn och unga, som lämnat allt som är dem känt, som upplevt våld, hot, smärta. Och sen ändå hamnar i en skolbänk, där de tragglar svenska verb, lär sig uttala kanske, som är så mycket svårare på skånska än på stockholmska, frågar efter hur mjöl stavas… Hur de förmår leva ett ”vanligt liv” fast fortfarande inget i deras bakgrund, i deras berättelse, i deras situation, är vanligt? Fast osäkerheten är total, och när som helst kommer kallelsen som säger att nu är det din tur att spela rysk roulett – asylutredning stundar, där ingen, verkligen ingen, kan vara säker på beslutet, eller ens gissa med någon slags rimlig chans att gissa rätt.

Artikel 14, FARRs tidskrift, #4 2016

Artikel 14, FARRs tidskrift, #4 2016

Vaga och odetaljerade berättelser, lyder omdömet allt för ofta, när det jag ser och hör, är detaljerat så det skär i hjärtat mitt. Jag ryser inombords, av fasa, av förtvivlan. Önskar att ingen ska behöva uppleva sådant som vissa av dessa själar fått utstå, under sina korta liv. Tanken på hur jag, eller än värre, mina barn, skulle kunna hamna i en motsvarande situation, att tvingas fly, fly för våra liv, fly från hopplöshet och ett land utan framtid… och sen hamna i en chimär? Ett land, där trygghet finns, fast du omfattas inte, ett land där framtiden blir påtaglig och upplevd, bara för att sedan ryckas från dig?

#vistårinteut men vi slutar aldrig kämpa.
Men vad göra mer än vänta?

Släck inte hoppet om framtiden, snälla!

Publicerad den av
1

Vaknar. Har för en gångs skull satt väckarklockan. För säkerhets skull. Idag är det muntlig framställan i Migrationsdomstolen för ett av mina Gode Barn. Vi ska ta bussen om en timmes tid, möta det offentliga biträdet en stund innan det är dags att ta plats i domstolen.

Har aldrig varit i domstol. Pirrigt, och nervöst. Inte så mycket för vad som kan komma att krävas av mig där – troligen är jag kallad enkom som God Man, dvs för att finnas där för mitt Gode Barn. Ett stöd, en trygghet. Och det ska jag vara. Det är dagens intention: Support.

Men pirrigt, och nervöst. För vad som kommer efter. Inom ett par veckors tid kommer domen. Avslag på asylansökan, igen? Eller bifall? Nervöst, för jag vet hur mitt Gode Barn ser på det där. Hur hen ser att ett avslag, i praktiken innebär en dödsdom. Hur hen inte förstår hur någon kan tycka att hen ska kunna leva i Afghanistan. Att hen inget har där. Inget stöd. Hot. Rädslor och otrygghet. Och en förskräcklig landssituation.

Och jo. Migrationsverkets nya landsdirektiv kom efter deras initiala avslag. Min farhåga att det inte spelar någon roll. Att hen räknas som vuxen och därmed som en person som borde kunna klara sig i detta land. Ett av de mest otrygga på jorden. Där det, varje dag, kommer nyheter om nya hemskheter. Bomber som brinner av; dödar och skadar i mängder. Mest hazaras. Folk som skjuts ihjäl. Mest hazaras. Dag ut och dag in, nya rubriker. Fast inte här så klart. Det når näppeligen svensk media. Inte tillräckligt förskräckligt? Eller är det så krasst att det inte händer människor som är tillräckligt lika oss för att skapa den förfärande igenkänningen och därmed väcka sympati och empati? Så media låter helt enkelt bli att rapportera om det.

Och på sätt och vis gör det mig glad. Jag vill inte veta allt elände som sker över jordens yta. Jag väljer bort den typen av nyheter. Aktivt. Men mitt Gode Barn letar upp det. Får det i sina flöden, ständiga påminnelser om att landet som Sverige anser att hen ska åka tillbaka till, är ett land i sönderfall. Ett land utan en fungerande stadsapparat. Ett land utan framtidshopp…

hopp om framtidenJag förstår hen som samlar bevis för att det helt enkelt inte är möjligt att leva tryggt i Afghanistan. Samtidigt sänker hen sig själv. Förtvivlan växer. Desperationen blir allt större. Och rädslan – för vad ska hen göra om det blir avslag igen? Varför tror Migrationsverket att jag tagit mig till Sverige, om det gick att leva säkert i Afghanistan? Varför skulle jag ge mig ut på en sån resa, till ett land vars kultur jag inte känner, vars språk är helt okänt för mig, där jag ingen känner? Varför skulle jag söka asyl här om jag kunde leva i Afghanistan? Jag kan inte det. Där dör jag. Så vad gör vi, säger hen, liten och rädd, och tittar mig i ögonen, vad gör vi om det blir avslag igen? Och jag, jag sitter tyst. Har inget svar. För jag vet inte. Vet inte vad vi gör då. Så jag säger det enda jag kan säga: En sak i taget. Nu ska vi göra det bästa vi kan på muntliga framställan, så tar vi nästa hinder när det kommer, om det kommer.

Fast inom mig skriker jag, till allsköns makter, till vem som helst som kan påverka situationen och göra skillnad: Snälla, låt mitt Gode Barn få hopp om framtiden. Låt hen få stanna här; fortsätta lära sig svenska; kunna gå utanför huset utan rädsla för att bli dödas; bygga sig en framtid. Snälla!

#vistårinteut – men vi slutar aldrig kämpa!

Publicerad den av
Svara

Idag har vi sett landsomfattande demonstrationer i Sverige, i syfte att skapa opinion och påverka rådande migrationspolitiska strategi, som gör gällande att Sverige avser skicka tillbaka ensamkommande afghanska ungdomar, som får avslag på sina asylansökningar (hur många fler ”vag berättelse med en osammanhängande och oklar hotbild” orkar vi höra om?), till Afghanistan i så stor omfattning som möjligt.

Åkte till Möllevångstorget, som var startpunkt för Malmö-demontrationen, för att visa mitt stöd. För faktum kvarstår, det är inte säkert i Afghanistan, hur många biståndsmiljoner eller miljarder vi än skickar till landet. En majoritet av de afghanska ensamkommande (oftast av folkgruppen hazara) som kommit hit, har dessutom växt upp som papperslösa i Iran, och har aldrig satt sin fot i Afghanistan, eller var riktigt små barn när de lämnade landet tillsammans med sina flyende föräldrar.
#utvisainteminaelever

Stötte på dessa två kvinnor, när demonstrationståget landat på Gustav Adolfs Torg. Frågade Oh, får jag föreviga er? och möttes av ett Ja, sprid det!, så jag tog fotot som jag sedan slungade ut i sociala media.

När demonstrationen började rundas av så gick jag hemåt, i intensivt och djupt samtal med mitt ena Gode Barn, som har turen att ha fått permanent uppehållstillstånd. Vi samtalade om Afghanistan, om talibaner, om hazara, pashtuner och tadzjiker, om Gandhi och non-violence-rörelsen, om hur det är att vara arton år och ha upplevt saker som ingen människa borde genomlevt, än mindre en tonåring, om att fastna i hat, eller vända det till något konstruktivt, och om det finns hopp om Afghanistan inom ramen för mitt Gode Barns livstid.

Hopp finns alltid landade vi i, och väljer båda, på egna grunder och verkligen totalt skilda livsberättelser, att tro på det goda i människan. Kanske är det därför vi klaffar så bra som God Man – Gott Barn?!

Det goda i människan – det ger mig en bra känsla när jag sitter här och sammanfattar denna dag som gått under parollen #vistårinteut, men vi slutar aldrig kämpa. Låt oss skapa gott och välja livet, kärleken och hoppet!

Bacha posh – tänk om det vore jag?

Publicerad den av
Svara

bacha poshLånade De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg under tågresan norrut. Läste ut den på tågresan söderut. Berörs och blir f r u s t r e r a d! Vilket resursslöseri boken pekar på. Inte bara hur Jenny visar hur hälften av en befolkning inte räknas, och därmed definitivt inte kommer till sin rätt. Men också den enormt inkompetenta välviljan, som slår så fel, så fel. För alla. Alla dessa miljarder som plöjts in i Afghanistan…. Till vilken nytta? Till vems gagn?

Det fascinerande perspektivet som verkar genomsyra så mycket av mänsklig aktivitet – von Oben-attityden, tron att man vet vad någon annan behöver, utan att veta, utan att kunna veta. Och utan att se helheten. Fascinerande… Och f r u s t r e r a n d e som sagt!

Resursslöseri är en av de saker jag har allra svårast att fördra. Så är det, och så har det varit länge. Egentligen så länge jag kan minnas. Och det uppenbara resursslöseriet är kanske det som frustrerar så när jag plöjer kapitel på kapitel av boken.

Men berättelserna om bacha posh, de förklädda flickorna, och deras livsöden. Detta intrikata fenomen som ligger just under ytan, och inte bara förekommer i Afghanistan, utan är något uråldrigt och globalt, vilket Jenny visar med exempel på exempel. Det är där jag berörs till tårar. Det kryper under skinnet på mig, får mig att inse hur människan i sanning formas av sitt arv, sin miljö, sitt sammanhang. Insikten om vem jag är, varför jag är som jag är, och vilken ynnest det är att vara född i ett land som Sverige. Vem vore jag om jag vore född i Afghanistan istället?