Etikettarkiv: Migrationsverket

Släck inte hoppet om framtiden, snälla!

Publicerad den av
1

Vaknar. Har för en gångs skull satt väckarklockan. För säkerhets skull. Idag är det muntlig framställan i Migrationsdomstolen för ett av mina Gode Barn. Vi ska ta bussen om en timmes tid, möta det offentliga biträdet en stund innan det är dags att ta plats i domstolen.

Har aldrig varit i domstol. Pirrigt, och nervöst. Inte så mycket för vad som kan komma att krävas av mig där – troligen är jag kallad enkom som God Man, dvs för att finnas där för mitt Gode Barn. Ett stöd, en trygghet. Och det ska jag vara. Det är dagens intention: Support.

Men pirrigt, och nervöst. För vad som kommer efter. Inom ett par veckors tid kommer domen. Avslag på asylansökan, igen? Eller bifall? Nervöst, för jag vet hur mitt Gode Barn ser på det där. Hur hen ser att ett avslag, i praktiken innebär en dödsdom. Hur hen inte förstår hur någon kan tycka att hen ska kunna leva i Afghanistan. Att hen inget har där. Inget stöd. Hot. Rädslor och otrygghet. Och en förskräcklig landssituation.

Och jo. Migrationsverkets nya landsdirektiv kom efter deras initiala avslag. Min farhåga att det inte spelar någon roll. Att hen räknas som vuxen och därmed som en person som borde kunna klara sig i detta land. Ett av de mest otrygga på jorden. Där det, varje dag, kommer nyheter om nya hemskheter. Bomber som brinner av; dödar och skadar i mängder. Mest hazaras. Folk som skjuts ihjäl. Mest hazaras. Dag ut och dag in, nya rubriker. Fast inte här så klart. Det når näppeligen svensk media. Inte tillräckligt förskräckligt? Eller är det så krasst att det inte händer människor som är tillräckligt lika oss för att skapa den förfärande igenkänningen och därmed väcka sympati och empati? Så media låter helt enkelt bli att rapportera om det.

Och på sätt och vis gör det mig glad. Jag vill inte veta allt elände som sker över jordens yta. Jag väljer bort den typen av nyheter. Aktivt. Men mitt Gode Barn letar upp det. Får det i sina flöden, ständiga påminnelser om att landet som Sverige anser att hen ska åka tillbaka till, är ett land i sönderfall. Ett land utan en fungerande stadsapparat. Ett land utan framtidshopp…

hopp om framtidenJag förstår hen som samlar bevis för att det helt enkelt inte är möjligt att leva tryggt i Afghanistan. Samtidigt sänker hen sig själv. Förtvivlan växer. Desperationen blir allt större. Och rädslan – för vad ska hen göra om det blir avslag igen? Varför tror Migrationsverket att jag tagit mig till Sverige, om det gick att leva säkert i Afghanistan? Varför skulle jag ge mig ut på en sån resa, till ett land vars kultur jag inte känner, vars språk är helt okänt för mig, där jag ingen känner? Varför skulle jag söka asyl här om jag kunde leva i Afghanistan? Jag kan inte det. Där dör jag. Så vad gör vi, säger hen, liten och rädd, och tittar mig i ögonen, vad gör vi om det blir avslag igen? Och jag, jag sitter tyst. Har inget svar. För jag vet inte. Vet inte vad vi gör då. Så jag säger det enda jag kan säga: En sak i taget. Nu ska vi göra det bästa vi kan på muntliga framställan, så tar vi nästa hinder när det kommer, om det kommer.

Fast inom mig skriker jag, till allsköns makter, till vem som helst som kan påverka situationen och göra skillnad: Snälla, låt mitt Gode Barn få hopp om framtiden. Låt hen få stanna här; fortsätta lära sig svenska; kunna gå utanför huset utan rädsla för att bli dödas; bygga sig en framtid. Snälla!

Gott Barn behöver boende i Malmö!

Publicerad den av
2

Tar alla chanser just nu och är desperat. Är som du kanske vet God Man till ensamkommande ungdomar, tre stycken. En av dem bor i Malmö, och har just blivit uppskriven i ålder till arton år samt fått avslag på sin asylansökan, något vi kommer överklaga. Som myndig släpper Socialtjänsten sitt ansvar för mitt Gode Barn, vilket betyder att hen blir utan boende den 24 oktober. Då ska hen ta sitt pick och pack och bege sig till Migrationsverket, som kan bistå med en-två nätter på Jägersbo-boendet, och som därefter kommer placera henom på ett boende nånstans i Sverige. Sannolikt i Skåne, men inte säkert. Och garanterat inte i Malmö, eftersom Migrationsverket nämligen inte har några permanenta boenden i Malmö, till personalens stora förtvivlan.

Det skär i mig att se hens förtvivlan för avslaget, och jag vill göra allt jag kan för att säkra att hen inte utöver den oron också ska behöva lämna Malmö och därmed tappa sin skolgång, som i nuläget är det enda som kommer att kvarstå av den tillvaro hen levt i under det senaste knappa året. Om Migrationsverket kan fixa ett boende i närheten av Malmö finns det en liten chans att kommunerna kan komma överens om att hen får gå kvar i skolan, men ärligt talat vågar jag inte chansa på det. Oddsen talar snarast emot det. Och eftersom överklagansprocessen kan ta allt från några månader till uppemot ett halvår så känns det oerhört viktigt för mitt Gode Barns psykologiska och sociala välbefinnande att hen kan fortsätta gå i skolan under tiden. Det om något vore att ge mitt Gode Barn ett välbehövligt andrum för en kortare period. För är det inte folk som flytt som behöver andrum snarast än vi som befinner oss i vår trygga hemmiljö?andrum

Och ja, jag inser att det inte ligger inom ramen för God Mans uppdrag att säkra boende för mitt Gode Barn i Malmö under dessa omständigheter, men som medmänniska vill jag göra det. Så det är utifrån det jag ställer frågan. Och jag kvarstår dessutom som God Man tills domen vunnit laga kraft eller hens ”ursprungsfödelsedag” infaller, vilket ger mig ett par veckor till.

Så nu frågar jag Dig, om du på något vis kan bistå mig och mitt Gode Barn i att hitta ett boende i Malmö till hen? Finns det? Går det att lösa på något vis? Eller är det min soffa som gäller (vilket av rutiga och randiga skäl inte är en optimal lösning för stunden – men är default just nu!)?

Om vi ordnar boende själv så höjs dagersättningen från 24 kronor om dagen till 61 kronor, vilket ska räcka till allt. Det betyder att det inte är tal om någon regelrätt hyra, men hen kan åtminstone stå för sina egna matkostnader.

Så snälla, hjälp oss! Vad Du än kan göra för att säkra att vi faktiskt hittar en bra lösning för mitt Gode Barn – låt mig veta! Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Så kanske har du ett extrarum som står tomt? Eller känner någon som har det? Eller har kontakter på någon organisation som vet hur vi kan hitta en lösning? 

#SkaneGlobal

Publicerad den av
Svara

Kastas mellan glädje till förtvivlan och tillbaka igen. Morgonen började med att vi sjöng för familjens nyblivna sjuttonåring. Därefter besök på Migrationsverket tillsammans med ena Gode Barnet, som fick sitt beslut på asylansökan. Avslag. Det känns så tungt, och fullkomligt absurt, att jag inte har ord att beskriva det mer. Än. Det kommer nog.#SkaneGlobalDärefter ägnade jag eftermiddagen åt SkåneGlobal – för ett hållbart näringsliv i södra Sverige – innan jag och minstingen körde en timmes PokémonGo-jakt i stan innan det var dags för födelsedagsmiddag på La Roche.

Dagens breakout-session på konferensen, kring frågan ”Hur tar vi tillvara den kompetens som finns i Sverige genom nyanlända?” var främsta behållningen från #SkaneGlobal, för alla kan verkligen göra nått!

Under den modererade delen av eftermiddagen som föregick breakout-sessionen så saknade jag helhetsbilden dock. Givet befintligt paradigm, så var det nog rimliga exempel och företag som lyftes fram, men är det paradigmet hållbart i sig? Jag tvivlar (eller vet nog…), och tror att vi måste börja ifrågasätta själva grunderna som så mycket av vårt samhälleliga och ekonomiska samspel står på, för att verkligen kunna nå något som rimligtvis kan stå sig som Hållbart, på riktigt. Hur tänker du?

Ångestklumpen växer!

Publicerad den av
4

Sitter här med en växande ångestklump i magen.

Ensamkommande flyktingbarn tilldelas God Man till dess de fyller 18 år, sedan skall de klara sig själva, och anses inte vara i behov av en God Man längre. Som God Man är det mitt uppdrag att bland annat skriva in mina Goda Barn i skola.

Så nu sitter jag här, med ett uppdrag som snart löper ut, och försöker febrilt ordna så att mitt Gode Barn ska bli inskriven på språkintroduktionsprogrammet innan hen fyller 18 år. Som vuxen får du först vänta på uppehållstillstånd innan du får rätt att gå på SFI, Svenska För Invandrare, nämligen. Och det kan dröja år, i värsta fall.

I samband med 18-års-dagen flyttas också ansvaret för mitt Gode Barn över från kommunal socialtjänst till det statliga Migrationsverket. I samband med det blir det flytt av boende, från kommunalt ordnade HVB-boenden till Migrationsverkets asylboenden (om man inte själv ordnar boende, antar jag?! Det vet jag faktiskt inget om. Ännu.) och då kan det också bli aktuellt med flytt över kommungränser.

Och här uppstår ångestklumpen. När jag nu lyckats med konststycket att få mitt Gode Barn inskriven i ett eftertraktat språkintroduktionsprogram i en kommun, den kommun hens HVB-boende ligger i, samtidigt som Migrationsverket hittat en plats till mitt Gode Barn i ett asylboende i en annan kommun. Så pass långt från den tänkta gymnasieskolan att det inte finns en chans att hen kan börja skolan där hen just fått plats.tankarsomspinner

Tankarna spinner.
Ångestklumpen växer.
Vad gör jag om det inte finns något boende i skol-kommunen?
Finns det en chans att få hen inskriven i skola i den nya kommunen?
Vem ringer jag?
Vilka knappar kan jag trycka på?

Tankarna rusar när jag ser att det ringer. Det är handläggaren på Migrationsverket som ringer tillbaka. Tar samtalet och redan efter hälsningsfrasen släpper ångestklumpen sitt tag om mig.

Handläggaren säger ”Sån tur finns inte, det händer aldrig… utom just nu!”. En plats på ett boende i rätt kommun uppenbarade sig efter lite ansträngning, vilket betyder att platsen på språkintroduktionsprogrammet är säkrad!

Vi pratar lite till innan vi lägger på, och jag kan andas ut. Ångestklumpen ett minne blott.

”…det är vad mitt uppdrag som God Man handlar om. Som jag uppfattat det. Ett ärofyllt uppdrag, som jag inte tar lätt på. Det förpliktigar, på det allra bästa av sätt. Ett ansvar jag tagit på mig. Nu tänker jag svara an, om och om igen, för att göra det som krävs. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.”

Med både skolgång och boende tryggat kan jag snart, med varm hand, önska mitt Gode Barn grattis på födelsedagen, veta att jag svarade an och gjorde det som krävdes. Med lite tur kanske Avdelningen för Överförmyndarärenden ringer snart med ett nytt Gott Barn i behov av en God Man (Kvinna!) som mig?