Utan invandring stannar Sverige (bok 11 av 12)

Utan invandring stannar Sverige, skriven av Jesper Strömbäck, är en bok som gör ett försök att besvara frågan Hur påverkas Sverige av invandring?

”Migration och rörlighet, inom eller mellan länder, är helt enkelt en naturlig del av vad det innebär att vara människa. Det är vare sig något konstigt eller något nytt fenomen. Det handlar om att inte vara nöjd med, utan att försöka förbättra den lott man har råkat dra i livets nyckfulla lotteri.”

Som God Man till ensamkommande, sedan hösten 2015, har jag dess ställts inför migration och invandring på ett sätt jag aldrig relaterat till det förut. Har självfallet människor i min familj som stundtals bott utomlands, likväl som lämnat Sverige för decennier sedan. Har vänner som kollegor som kommit till Sverige, av kärlek, av karriärskäl, likväl som av rädsla, på flykt.

”Att migrera, att förflytta sig från en plats till en annan, ligger i människan väsen och är lika naturligt som att äta, sova eller älska. […] Det finns inte en nation i världen som inte har formats genom migration.”

Vissa av mina Gode Barns berättelser och livsöden har krupit under skinnet på mig, och jag kommer aldrig att återgå till att vara den person jag var innan jag blev God Man. Det går inte. (Och jag vill inte, ens om det hade gått.)

”Det som skapar dynamik och utveckling är inte slutenhet utan öppenhet för nya idéer, nya erfarenheter, nya kunskaper och nya människor.”

Slutenhet – Öppenhet.
Är de att betrakta som Rätt och Fel?
Jag tror inte de behöver det. Snarast som del i det eviga kretslopp som är basen för allt liv.
Vi andas, ut, in. Hjärtat slår, vilket är ett resultat av att det öppnas, sluts, öppnas, sluts.

”Kulturell mångfald och variation gynnar kreativa processer, däremot inte homogenitet och likformighet. Öppenhet och tolerans främjar, slutenhet och fanatism hämmar.”
Gunnar Törnqvist, professor i ekonomisk geografi

Så emellanåt är slutenhet på sin plats. Men inte alltid.
Emellanåt är öppenhet på sin plats. Men inte alltid.

Däremot är medvetenhet en viktigt aspekt.
Vad väljer jag (eller du, eller staden, eller landet…) i varje stund?
Öppenhet? Slutenhet?
Och varför?

Det kräver mer av mig att medvetet välja – öppen eller sluten – på ett sätt som min andning inte kräver av mig. Inte heller min puls. Det sköts automatiskt av ett genialiskt designat system. Så är det inte med migrationspolitik. Det är av människan skapt, och därför är det av största värde att det stöts och blöts, är i ständig omformning, utvärdering, förnyelse. Så en bok som Utan invandring stannar Sverige fyller därmed en viktig funktion.

”Att vara på flykt är ett tillstånd, inte en egenskap. Det som skiljer människor och som är avgörande för hur och hur mycket de påverkar och bidrar till samhället är inte om de är födda i Sverige eller ett annat land. Det är inte om de har kommit som flyktingar, anhöriga, studenter eller arbetskraftsinvandrade. Det är deras personliga egenskaper och drivkrafter och om de ges de rätta förutsättningarna att växa. Oavsett var de råkar vara födda.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Engagemang (bok 22 av 26)

Engagemang. Per Grankvist. Det är bok nummer 22 på årets bokläsarutmaning, som närmar sig sitt slut.

Engagemang är en bok jag haft i bokhyllan sedan 2015, då jag köpte den av Per själv efter ett bokprat på Centralstationen i Malmö i samband med releasen av den uppdaterade och utökade utgåvan.

Det är de engagerade som driver och åstadkommer förändring i samhället.

Tyvärr är det en bok om engagemang, som inte engagerar mig så mycket. Trots att jag verkligen är intresserad av temat och även – både i egna och andras ögon – är en väldigt engagerad person. Visst finns det intressanta bitar, men som helhet kan jag inte säga att den gav mig så mycket matnyttigt. Tankespjärn levereras dock mig av vissa stycken som rör migration och integration. Visst är jag helt med på tåget om, annat får mig att tänka efter både en och två gånger. Och det tycker jag om!

På de platser där man ingår i ett nätverk av relationer byggda på förtroenden har man sitt hem. På alla andra ställen bor man bara. Det är skillnaden mellan att känna sig som malmöit och att vara Malmöbo.

Om förtroende är en förutsättning för att känna att vi tillhör ett sammanhang, ett samhälle, är rädslan dess nemesis och något som kan bryta ner ett samhälle. Beblandar vi oss inte med andra är risken större att vi så småningom skapar oss en felaktig bild av andra grupper, vilket senare kan övergå i en rädsla för det vi inte förstår. 

Utan socialt kapital utanför den egna gruppen uteblir både den psykologiska upplevelsen av att vara en del av samhället i det nya landet och den önskan om att kunna påverka som hänger samman med dem. Integration skapas inte genom att man kan tala flytande svenska, utan genom att man interagerar med det svenska samhället när man känner sig redo att göra det. 

Genom historien har vi européer givit oss själva den självklara rätten att upprätta vår egen hemvist på andra ställen i världen. Att underskatta eller försvåra nyanländas behov av att på samma sätt skapa sig ett nytt ”hemma” mitt bland oss är tyvärr inget annat än ett nedärvt uttryck för en nykolonial människosyn, där ”vi” värderas annorlunda än ”dom”. 

Den historiska paradoxen är alltså att man genom att tillåta ”isolering” i etniska enklaver i det korta perspektivet skapar förutsättningar för att nyanlända kan känna sig trygga och därigenom lägger grunden för en lyckad integration på längre sikt. 

Inte minst är det intressant att läsa detta efter att jag nyligen läst, och reflekterat kring, Åsne Seierstads Två systrar. Jag plockar också upp tråden från min reflektion efter att ha gjort seva, dvs a selfless act of service, under Amma-eventet i Köpenhamn i oktober 2018, och nickar och hummar när jag läser vad Per skriver på temat att göra gott, och att ha tillit och tilltro till mina medmänniskor: Om vi tror att de flesta andra kommer att agera solidariskt är vi beredda att göra detsamma, men om vi misstror andras intentioner har historien visat att vi är benägna att utföra såväl ondskefulla som opportunistiska handlingar. 

Jag ges också vatten på min kvarn att det är viktigt (för mig) att fortsätta tro på det goda i mina medmänniskor: Vi måste faktiskt tro på människans inneboende vilja att göra gott, oavsett vilka genetiska eller samhällsstrukturella skäl det kan finnas för att vi är snälla mot varandra. Slutar vi att tro på andras goda intentioner och börjar förutsätta att andra vill oss illa, upphör också tron på samhället som institution.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.