Det lilla landet som kunde

Det är titeln på Mustafa Panshiris och Jens Ganmans bok. Det lilla landet som kunde. En bok som ställer till det inom mig. Upp. Och ned. Glad. Ledsen. Upprörd. Lugn. Värsta bergochdalbanan med andra ord, eller, för att använda ett av mina favorituttryck: väldigt bra tankespjärn.

För ärligt talat vet jag inte vad jag tänker. Var jag står. Om jag nu står nånstans. Eller… jo, jag menar… som God Man till ensamkommande och med stolthet iförd min No man is illegal-tischa så vet jag var jag står. På ett sätt. Jag står fast i att asylrätten måste värnas, fullt ut, och dessutom anser jag det moraliskt svårt att sitta på höga hästar i ett Norden med oerhört trygga omgivningar och säga att vi inte kan ta emot fler än x asylsökande per år. Svårt för Libanon att säga detsamma, när Syrien är inbegripet i värsta inbördeskriget. Lika svårt är det för (de övriga) grannländerna till Syrien, Afghanistan, Sydsudan, Burma/Myanmar och Somalia.

Lyssnat till både Mustafa och Jens i samtal med Navid Modiri i podden ”Hur kan vi…?”, och även där får jag tankespjärn som heter duga. Tipsade en god vän om Mustafa-samtalet och fick fin återkoppling från henne också. Bland annat väckte hon något som Johanna Jönsson också lyfter i Hur kan vi-avsnittet med henne, nämligen hur jag som har fördelen att vara ”hemtam i detta land, insatt i dess lagar, regler och normer och helt enkelt vet hur det går till här” har ett större ansvar att se, säga ifrån, hjälpa de som inte (ännu) besitter denna fördel. Till stor det är det ju precis vad Mustafa Panshiri gör när han föreläser för ensamkommande, gode män (inklusive mig), HVB-personal, socialtjänst osv.

Jag tror att det viktigaste jag tar med mig från Det lilla landet som kunde är insikten att det samtal som förs i Sverige om invandring, om mångfald, integration, kulturella yttringar osv, under många år har förts på oerhört låg nivå (och det fortsätter på samma stuk, än värre polariserat). Eller för att citera Mustafa/Jens: ”I Sverige har frågan om integration – tyvärr – blivit en fråga om vem som är god eller ond snarare än om vad som är mest rationellt och vilka åtgärder som gagnar flest medborgare.”

Och det tror jag är olyckligt. Det har nog, till största del, varit precis det som lett fram till dagens situation, där samhällsdebatten under 2018 års valrörelse till synes verkar handla nästan enkom om invandring/integration. Och det känns ju ganska korkat. Jag menar – det finns bra mycket mer som politiken styr och ställer över, som påverkar många fler människors vardag. Och allt det – upplever jag – har kommit i skymundan. Istället har vi hamnat i en liknande sörja som USA under 2016 års presidentval. Och vem fasiken gagnas av det?

En av frågorna som Mustafa/Jens trycker på om och om igen, genom att både själva diskutera den, men också ställa den i sina intervjuer, är vad vi ska göra åt/med de (individer/grupper) som inte vill integreras, som finns i landet, men inte vill vara en integrerad del av det? Och då kan jag ju inte undgå att dra kopplingar till Bury me standing, boken av Isabel Fonseca som jag just diskuterat med min bokklubb. En av sakerna som blev så uppenbar för mig när jag läste den var just hur många romer valt att göra just det: ställt sig utanför den kulturella kontext som råder i de länder de levt i. Och fasiken alltså – det skaver i mig. Det skaver att vi inte ”kan ta det”. Det skaver att vi gjort allt för att få in romerna i ”vårt sätt att leva”, eftersom det underförstått (och ärligt… kanske inte så underförstått heller direkt. J-vligt uppenbart emellanåt.) är ett mycket bättre sätt att leva och ”ni stackare har bara inte förstått det ännu”. Och samtidigt – självfallet är det bra mycket enklare för ”oss alla” om man i ett land inte har den här typen av ytterligheter/outliers. Det fattar jag också.

Men, alltså…
Det är svårt detta. Det tycker jag verkligen.
Det är utmanande och ovant att prata om (än mindre skriva om!), och jag inser, att en av anledningarna är just för att vi [läs: åtminstone jag] pratar väldigt lite om invandring, om mångkultur, om integration/assimilation, om flyktingsströmmar osv. (Och kanske än mindre pratar m e d folk som flyttat hit, av ett eller annat skäl?) Jag menar… vi p r a t a r inte om det. Vi kan dra rasistkortet och dänga i huvudet på någon, och i retur kanske bli kallad batikhäxa, men det är inte att p r a t a om det, eller hur?

Så nu när jag sitter här och sliter mitt hår, och förvirrar mig själv, så landar jag i en klyscha: Vi får mer av det vi fokuserar på. Och kanske är det det allra värsta av allt: att vi fokuserar så på problem, rädslor, och oro, och hur gagnar det – mig – dig – oss? Och jag är inte ensam om att landa där, om än att det uttrycks i andra ord:
”‘Hela Sverige är förändrat’, säger Mustafa.
‘Jag vet’, säger Paulina [Neuding], ‘men en sak är viktig att komma ihåg: vi är inget brunt, rasistiskt land. Jag är oerhört trott på den beskrivningen. Vi är fantastiskt utvecklade och det är ett fantastiskt privilegium att leva i Sverige.'”

 

 

Vi behöver varandra!

Hoppade in i en Twitter-konversation igår som började i en fundering kring nattvandring men landade i åldersgrupperingar och värdet av mångfald.20130526-161527.jpg20130526-132245.jpg20130526-132302.jpg20130526-132317.jpgJag tror på mångfald. På alla sätt. Mångfald vad gäller kön, ålder, profession, sexuell läggning, intressen, religiös tillhörighet – eller inte för den delen -, förmågor, erfarenheter och fäblesser.

20130526-161954.jpgEtt av mina favoritordstäv. För jag tror på det. Jag tror på att vi gör varandra bra, som Pia Sundhage säger. Jag tror på att det finns ett enormt lärande i att umgås med och vara runt andra som är olika mig själv, på många sätt. Jag tror det finns en enorm vinst i mångfald, i form av förståelse, tolerans och insikter – om jag vågar se den andre människan! Är jag rädd och sluten så kan jag befinna mig i en omgivning full av mångfald och inte lära mig något alls. Är jag öppen och nyfiken däremot, då kan allt hända.

Var vill du helst befinna dig? I en hetero- eller homogen miljö?

Nedtryckt?

Charlotte Rudenstam delade LIVET!!!!!Facebook och det gav mig ännu en insikt. Tack för hjälpen Charlotte!

Det finns människor som inte får en kick av att läsa det inlägget, utan istället upplever dess motsats, att de blir nedtryckta. Människor som inte alls gillar tankespjärn, som stänger ner vid ord som att kämpa för livet. Och det är helt ok. Till och med riktigt riktigt bra. För vi behöver mångfalden. Mångfald ger merfald.

Insikten jag fick var att jag inte skriver för alla. Jag skriver först och främst för mig själv. Jag vet hur olika vi människor är. Alla går inte igång på tankespjärn. Men jag gör. Och jag tror det finns fler än jag som gör det. Så jag skriver först och främst för att jag lär mig så mycket av skrivandet (som inte kan ske utan reflektion). Om det sen gör att någon annan också får ut något av det, så är det superbra. Om det är någon som blir knäckt, nedtryckt eller deppig av detta, så utgår jag från att de letar vidare efter något som gör dem upplyfta, peppade och energifyllda. För givetvis är det inte min avsikt att sänka någon.

Men jag kan ju inte sluta skriva det som jag mår bra av för att det kan finnas någon som det inte faller i smaken. Finns massvis med texter, bloggar, artiklar, böcker, TV-program, filmer, musik och skådespel som jag tycker om. Och lika många som jag inte tycker om. Men utan spännvidd hade det ju inte funnits något för var och en. Och jag vet ju inte heller vad jag gillar/inte gillar (eller ännu hellre, vad som gagnar mig, eller inte gagnar mig) förrän jag har vågat testa, och därför behövs ett brett utbud.

Det jag ser, hör, läser och upplever är skapat för att tillfredsställa skaparens behov – och om jag sen hamnar på rätt film, eller lånar rätt bok, så får även jag mina behov tillgodosedda. Men ibland lämnar jag bion innan sluttexten rullar, lämnar tillbaka boken halvvägs oläst, för att just denna film, denna bok inte gagnade mig, just nu.

Beroende på vädersträck behöver vi olika packning!

Beroende på vilket vädersträck just jag reser mot behöver jag olika saker i min packning. Likadant är det i livet. Vi har olika behov. Och jag tror att det finns de som gagnas av att läsa ett eller annat inlägg på min blogg. Men ALLA mår inte bra av samma saker, alla BEHÖVER inte samma saker. Jag kan inte göra mer än ge vidare sådant som jag gagnas av. På det viset hittar vi förhoppningsvis alla vår tribe!

Vad gagnas du av? Vilka behov kan du få uppfyllda av att läsa ett blogginlägg som berör dig på något vis?