Såg Jordgubbslandet på bio igår. När eftertexterna rullade satt jag kvar. Tagen. Filmen är som en smocka i magen, gripande och omskakande. Väcker enormt mycket tankar, kring livet vi lever, livet jag lever. Ett liv där jag mycket sällan kommer i kontakt med människor som faktiskt sliter i sitt anletes svett, för att sätta mat på bordet sitt.

Gästarbetarna som plockar jordgubbarna vi köper utanför Ica Maxi eller längs landsvägarna, knorrande över literpriset. Gästarbetarna som plockar våra slanggurkor, liggandes på mage, som sardiner brevid varandra, med huvudet och armarna nedkörda över gurkrankorna, plockandes gurka på gurka, timme efter timme. Gästarbetarna – från Polen, Litauen, Thailand – som tar de jobb vi svenskar inte vill ha. Gästarbetarna som plockar lingon, blåbär och hjortron i våra svenska skogar, innan de blir fast i Sverige, lurade på förtjänsten på grund av ett dåligt bärår, fast i evig skuld hos de som lånat dem pengar till flygbiljetten hit.

Jag plockade jordgubbar som tonåring. Tre veckors arbete i arla morgontimme, för en spottstyver. Finns det överhuvudtaget några svenska ungdomar som har jordgubbsplockning som sommarjobb idag? Näppeligen.

Jag kommer inte i kontakt med dessa människor, mer än via tidningsartiklar, när jag kör förbi ett fält med hukande människor som drar lök, plockar dillkronor till kräftorna eller skär blåklint till midsommarstänger Sverige runt, och om jag tänker tanken bortom jordgubbsståndets alla jordgubbslådor. Och hur ofta gör jag det? Med handen på hjärtat är det inte så ofta. Inte tillräckligt ofta.

Och på något absurt och bisarrt vis, så har ju dessa gästarbetare det ”ganska bra” på en skala… För sen har vi de papperslösa, som slavar i skymundan på restauranger, kycklingfarmer och bilverkstäder. Och ”EU-migranterna”, tiggarna som sitter utanför butiker och tågstationer. Det knyter sig i magen när jag inser, att jag inte vet vilken av dessa grupper som står på den nedersta pinnen på stegen, i det klassamhälle vi alla är en del av. Troligen de papperslösa, som när som helst riskerar att bli infångade, tagna i förvar, innan de skickas ”hem”. Och vad spelar det för roll egentligen? Det är ju helt sjukt att jag ens tänker tanken… eller hur?

…

Ja. Jag vet inte jag. Se den. Jordgubbslandet. Med öppna ögon, öppet sinne, öppet hjärta. Om inget annat så för att bli medveten om ditt privilegium – bara det faktum att jag, du, vi har råd att gå och se en film på bio för etthundratjugofem kronor per person talar sitt tydliga språk.

…

Åh, nu låter det som jag vill ge alla svenskar dåligt samvete för att vi har det för bra. Men nej, det är inte det som är min önskan. Men att bli medveten om att vi har det bra, det tror jag är en bra sak. Och kanske, ur den insikten, kan vi agera för att fler också ska få det bra?

…

Märker ni att jag velar, famlar efter ord, försöker skapa mening i och av något som känns helt meningslöst och galet? Filmen berör, griper tag, skakar om. Och ger mig en molande känsla i kroppen – att det, att vi, gått fel nånstans. Jag vet inte jag. Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Vad är det min – och din! Och vår! – förbannade skyldighet som medmänniska att göra?