Vi har fått tillökning. Katten Pop flyttar in, permanent. Vi har kattvaktat honom lite nu och då under ett par tre års tid och redan från första början smög han in i mitt hjärta. Skulle egentligen lämnat tillbaka honom imorgon, men av rutiga och randiga skäl så blir det inte så. Istället ska han stanna hos oss. Och det känns förunderligt bra!

Att vara kattlös passar mig dåligt. Har vuxit upp med katt och gjorde ett grovt överslag härförleden. Skulle tro att jag levt kattlös mindre än 15% av mitt liv, mestadels omställningstid då katter av en eller annan anledning försvunnit från mitt hem. Under 2015 förlorade vi båda våra katter, både Oliver och Samifix, och det blir tomt.

Mindre katthår och ingen potta att rensa, förvisso, men också väldigt väldigt tomt och trist. Ingen som möter upp i hallen när man kommer hem, ingen som hoppar upp i knät när man sitter och läser en bok, ingen som stryker sig längs benen på en när man lagar mat i köket.

Älskar sällskap i soffhörnet, när jag gräver i trädgården eller hänger tvätt. Någon som stryker längs benen, jamar lite försynt, krafsar på dörren till badrummet, draperar sig på fåtöljens stolsrygg. Någon som älskar och älskar att bli älskad.

Utan en katt i mitt hem blir det tomt. Trist. Något saknas.

Samtidigt har jag sällan rusat åstad och skaffat ny katt, utan snarast låtit det ske organiskt. Så ock denna gången. När familjen är redo dyker katten upp. Och nu är det läge.

*småfnittrar för mig själv*
Lite orationellt är jag extra glad åt en röd/vit-katt, eftersom de är så mycket enklare att fotografera än svarta katter, särskilt i en svart soffa!

Vackra Pop. Varmt välkommen till familjen Roth!