Etikettarkiv: öppenhet

Några tankar om hösten

Publicerad den av
3

Bad en av höstens klienter skriva några rader om sin upplevelse. Något senare trillade det in ett mail med Några tankar om hösten som fyllde mitt hjärta med tacksamhet och glädje:

Med äkta genuinitet lyckades Helena hjälpa mig under en tuff höst, och jag anade inte hur viktig roll Helena skulle få i mitt liv. Vi sågs ca 15 gånger under 6 månader, en timme åt gången, men det kändes som mycket mer. Den energin hon utstrålar är tillsammans med hennes attityd extremt ovanlig; ”inget är omöjligt och allt går alltid att lösa”. Hon är beviset på att även till synes svåra situationer går att bryta ner till extremt enkla beståndsdelar som med lätthet går att hantera.

Helena lyssnar otroligt bra. Hon är aldrig rädd för att pusha en till att ställa svåra frågor till sig själv. Hon vill, med mycket omtanke, att båda ska utvecklas tiIIsammans och tar gärna det där extra klivet för att uppnå det. Hon är mycket intelligent och hennes bakgrund inom biologi och teknik samt hennes synsätt, och enorma nyfikenhet, på världen passade perfekt för mig. Med enorm öppenhet och en riktig omfamning vid starten av varje coachpass var det lätt för mig att öppna upp och prata om djupa saker som jag behövde få ut och bolla. Detta är superviktigt i en coachrelation, insåg jag efter ett tag. Beviset för att det var roligt och effektvt var tydligt: Efter varje pass kom jag in på jobbet med ett enormt leende på läpparna och massor av energi som höll i sig hela veckan. Det var kvalitet rakt igenom.

Att Helena dessutom är en stor förespråkare av promenader, eller Walk-and-Talks som hon kallar det, gjorde att jag dessutom fick en klart bättre förståelse för hur kroppen och knoppen fungerar. Att bara sitta och prata på något café hade kanske funkat, men jag är övertygad om att våra naturnära promenader var klart bättre. Kroppen kommer igång och hjärnan blir direkt klarare, vilket är mycket viktigt vid såna här träffar.

Just nu är jag inne i ett reflekterande stadie i livet, men jag kommer med största sannolikhet samarbeta, för jag ser det som ett samarbete snarare än att ”bara få hjälp” igen, med Helena inom en snar framtid. Hoppas att fler tar chansen att jobba med sig själva tillsammans med Helena.

Victor, 24

Utan invandring stannar Sverige (bok 11 av 12)

Publicerad den av
6

Utan invandring stannar Sverige, skriven av Jesper Strömbäck, är en bok som gör ett försök att besvara frågan Hur påverkas Sverige av invandring?

”Migration och rörlighet, inom eller mellan länder, är helt enkelt en naturlig del av vad det innebär att vara människa. Det är vare sig något konstigt eller något nytt fenomen. Det handlar om att inte vara nöjd med, utan att försöka förbättra den lott man har råkat dra i livets nyckfulla lotteri.”

Som God Man till ensamkommande, sedan hösten 2015, har jag dess ställts inför migration och invandring på ett sätt jag aldrig relaterat till det förut. Har självfallet människor i min familj som stundtals bott utomlands, likväl som lämnat Sverige för decennier sedan. Har vänner som kollegor som kommit till Sverige, av kärlek, av karriärskäl, likväl som av rädsla, på flykt.

”Att migrera, att förflytta sig från en plats till en annan, ligger i människan väsen och är lika naturligt som att äta, sova eller älska. […] Det finns inte en nation i världen som inte har formats genom migration.”

Vissa av mina Gode Barns berättelser och livsöden har krupit under skinnet på mig, och jag kommer aldrig att återgå till att vara den person jag var innan jag blev God Man. Det går inte. (Och jag vill inte, ens om det hade gått.)

”Det som skapar dynamik och utveckling är inte slutenhet utan öppenhet för nya idéer, nya erfarenheter, nya kunskaper och nya människor.”

Slutenhet – Öppenhet.
Är de att betrakta som Rätt och Fel?
Jag tror inte de behöver det. Snarast som del i det eviga kretslopp som är basen för allt liv.
Vi andas, ut, in. Hjärtat slår, vilket är ett resultat av att det öppnas, sluts, öppnas, sluts.

”Kulturell mångfald och variation gynnar kreativa processer, däremot inte homogenitet och likformighet. Öppenhet och tolerans främjar, slutenhet och fanatism hämmar.”
Gunnar Törnqvist, professor i ekonomisk geografi

Så emellanåt är slutenhet på sin plats. Men inte alltid.
Emellanåt är öppenhet på sin plats. Men inte alltid.

Däremot är medvetenhet en viktigt aspekt.
Vad väljer jag (eller du, eller staden, eller landet…) i varje stund?
Öppenhet? Slutenhet?
Och varför?

Det kräver mer av mig att medvetet välja – öppen eller sluten – på ett sätt som min andning inte kräver av mig. Inte heller min puls. Det sköts automatiskt av ett genialiskt designat system. Så är det inte med migrationspolitik. Det är av människan skapt, och därför är det av största värde att det stöts och blöts, är i ständig omformning, utvärdering, förnyelse. Så en bok som Utan invandring stannar Sverige fyller därmed en viktig funktion.

”Att vara på flykt är ett tillstånd, inte en egenskap. Det som skiljer människor och som är avgörande för hur och hur mycket de påverkar och bidrar till samhället är inte om de är födda i Sverige eller ett annat land. Det är inte om de har kommit som flyktingar, anhöriga, studenter eller arbetskraftsinvandrade. Det är deras personliga egenskaper och drivkrafter och om de ges de rätta förutsättningarna att växa. Oavsett var de råkar vara födda.”

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

I hela min existens

Publicerad den av
6

När jag målar fläker jag ut mig i hela min existens.

Så skrev hon i ett inlägg på Facebook, Emma Karlsson, och jag hajade till.
Precis. Precis så är det! Fast för min del blir det:
När jag skriver fläker jag ut mig i hela min existens.

Jag.
Som jag är.
Med fördelar och nackdelar.
Med sår, skavanker och sårbarhet.
I form, förundring och förändring.
Naket, nära och nyfiket.

Hela min existens.
Behov. Glädjeämnen.
Det jag gläds ohämmat åt, likväl som det jag skäms för.Foto av Anders Roos: Jag går naken ut mot bryggan för ett kallbadVarför hålla tillbaka? Enda skälet jag ser vore risken för att du utnyttjar min öppenhet, gör våld på min tillit, skadar min medvetet naiva inställning till allas goda vilja.

Tillräckligt gott skäl för att avstå att dela?

Nä.
Jag tycker inte det.
Jag känner inte det.
Vill inte längre styras av rädsla.
Inte. Längre.
Har. Alltför länge. Slut med det. Nu.

Vill låta kärleken vara min ledstjärna, den som säger att kärlek är allt. Allt är kärlek.
Och därför är det inte är farligt att fläka ut mig i hela min existens.
I skrift. I tal. I sång. I vad-helst-tillfället-tarvar.
För jag är du. Du är jag. Vi är Ett.

Där har jag ett tillräckligt gott skäl för att vilja dela.
Ett där rädslan får stå tillbaka för kärlek och tillit.

Bemöt eller tystna?

Publicerad den av
2

Får syn på en artikel på Svenska Dagbladets opinionssida där jag läser:

”Avvikelser från det som för tillfället utgör normen möts ofta av oproportionerligt hårda ord, kanske näthat. Ibland skulle man kunna tala om ett slags nutidens häxbränning på Twitter. Inte alla orkar stå emot, trots att magkänslan uppmanar till att protestera och resonera. Resultatet blir tystnad.”

Hummar, känner igen mig, och hukar lite av skam, eftersom jag vet att jag gör just det. Skräms till tystnad. Velar inför att våga sticka fram huvudet, när jag vet att så många står redo att sätta eld på häxbålet under mina fötter… Vore det medeltid tvivlar jag inte en sekund på att jag hade kategoriserats som häxa – kanske även idag? Känns onekligen som det flammar upp runt omkring mig med jämna mellanrum, det erkänner jag.

Nåja, huruvida jag är häxa eller ej är kanske ointressant, jag läser vidare i artikeln:

”Men verkligt civilkurage visar den som står stark och lugn gentemot den som inte delar ens åsikter. Civilkurage uttrycks inte genom knytnävar eller tändstickor.

Sverige behöver de kavata. Visselblåsarna, motståndarna, kämparna i vardagen. De som samtalar i stället för att riva ner affischer eller överrösta sina motståndare.”

Just det. Att samtala. Att lyssna. Att våga möta, mig själv och andra. Att lyssna, inte bara prata. Jag har en lång väg att gå här, men tittar jag tillbaka på mig själv så lyssnar jag så ofantligt mycket mer idag än bara för ett par år sedan. Och den gordiska knuten upplöstes den dag jag vågade börja möta mig själv. För jag tror det är ett av de största hindren till att våga öppna sig för verkligt lyssnande. Är jag rädd för vad som kan väckas i mig, så kommer jag definitivt vara sluten, det är en full naturlig psykologisk försvarsmekanism, som jag ser det. Men när jag inte längre räds mig själv, öppnar det för så ofantligt många fler spännande möten.

Och så kommer då slutklämmen:

”Och Sverige behöver därtill starka politiska ledare som vågar tala om visioner i stället för att fegt böja sig för minsta rynka i pannan hos opinionen.”

Vad ska jag säga annat än word, inte minst med tanke på mina funderingar kring att det inte finns någon vision i det negativa, i det vi är mot.

Repar mod, sträcker lite på mig, och beslutar mig för att fortsätta försöka bemöta. Ibland tystnar jag, och jag tänker lite snällt om mig själv att det måste få vara ok det med. Så länge jag inte tystnar permanent. Emellanåt behöver jag omgruppera, mentalt om inget annat, för att orka och våga fortsätta att lyssna och bemöta. Med kärlek. För det är mitt val. Jag väljer att bemöta med kärlek, nyfikenhet, öppenhet.

20140605-095840-35920503.jpg

Vad väljer du oftast, bemötandet eller tystnaden?