Det lilla landet som kunde

Det är titeln på Mustafa Panshiris och Jens Ganmans bok. Det lilla landet som kunde. En bok som ställer till det inom mig. Upp. Och ned. Glad. Ledsen. Upprörd. Lugn. Värsta bergochdalbanan med andra ord, eller, för att använda ett av mina favorituttryck: väldigt bra tankespjärn.

För ärligt talat vet jag inte vad jag tänker. Var jag står. Om jag nu står nånstans. Eller… jo, jag menar… som God Man till ensamkommande och med stolthet iförd min No man is illegal-tischa så vet jag var jag står. På ett sätt. Jag står fast i att asylrätten måste värnas, fullt ut, och dessutom anser jag det moraliskt svårt att sitta på höga hästar i ett Norden med oerhört trygga omgivningar och säga att vi inte kan ta emot fler än x asylsökande per år. Svårt för Libanon att säga detsamma, när Syrien är inbegripet i värsta inbördeskriget. Lika svårt är det för (de övriga) grannländerna till Syrien, Afghanistan, Sydsudan, Burma/Myanmar och Somalia.

Lyssnat till både Mustafa och Jens i samtal med Navid Modiri i podden ”Hur kan vi…?”, och även där får jag tankespjärn som heter duga. Tipsade en god vän om Mustafa-samtalet och fick fin återkoppling från henne också. Bland annat väckte hon något som Johanna Jönsson också lyfter i Hur kan vi-avsnittet med henne, nämligen hur jag som har fördelen att vara ”hemtam i detta land, insatt i dess lagar, regler och normer och helt enkelt vet hur det går till här” har ett större ansvar att se, säga ifrån, hjälpa de som inte (ännu) besitter denna fördel. Till stor det är det ju precis vad Mustafa Panshiri gör när han föreläser för ensamkommande, gode män (inklusive mig), HVB-personal, socialtjänst osv.

Jag tror att det viktigaste jag tar med mig från Det lilla landet som kunde är insikten att det samtal som förs i Sverige om invandring, om mångfald, integration, kulturella yttringar osv, under många år har förts på oerhört låg nivå (och det fortsätter på samma stuk, än värre polariserat). Eller för att citera Mustafa/Jens: ”I Sverige har frågan om integration – tyvärr – blivit en fråga om vem som är god eller ond snarare än om vad som är mest rationellt och vilka åtgärder som gagnar flest medborgare.”

Och det tror jag är olyckligt. Det har nog, till största del, varit precis det som lett fram till dagens situation, där samhällsdebatten under 2018 års valrörelse till synes verkar handla nästan enkom om invandring/integration. Och det känns ju ganska korkat. Jag menar – det finns bra mycket mer som politiken styr och ställer över, som påverkar många fler människors vardag. Och allt det – upplever jag – har kommit i skymundan. Istället har vi hamnat i en liknande sörja som USA under 2016 års presidentval. Och vem fasiken gagnas av det?

En av frågorna som Mustafa/Jens trycker på om och om igen, genom att både själva diskutera den, men också ställa den i sina intervjuer, är vad vi ska göra åt/med de (individer/grupper) som inte vill integreras, som finns i landet, men inte vill vara en integrerad del av det? Och då kan jag ju inte undgå att dra kopplingar till Bury me standing, boken av Isabel Fonseca som jag just diskuterat med min bokklubb. En av sakerna som blev så uppenbar för mig när jag läste den var just hur många romer valt att göra just det: ställt sig utanför den kulturella kontext som råder i de länder de levt i. Och fasiken alltså – det skaver i mig. Det skaver att vi inte ”kan ta det”. Det skaver att vi gjort allt för att få in romerna i ”vårt sätt att leva”, eftersom det underförstått (och ärligt… kanske inte så underförstått heller direkt. J-vligt uppenbart emellanåt.) är ett mycket bättre sätt att leva och ”ni stackare har bara inte förstått det ännu”. Och samtidigt – självfallet är det bra mycket enklare för ”oss alla” om man i ett land inte har den här typen av ytterligheter/outliers. Det fattar jag också.

Men, alltså…
Det är svårt detta. Det tycker jag verkligen.
Det är utmanande och ovant att prata om (än mindre skriva om!), och jag inser, att en av anledningarna är just för att vi [läs: åtminstone jag] pratar väldigt lite om invandring, om mångkultur, om integration/assimilation, om flyktingsströmmar osv. (Och kanske än mindre pratar m e d folk som flyttat hit, av ett eller annat skäl?) Jag menar… vi p r a t a r inte om det. Vi kan dra rasistkortet och dänga i huvudet på någon, och i retur kanske bli kallad batikhäxa, men det är inte att p r a t a om det, eller hur?

Så nu när jag sitter här och sliter mitt hår, och förvirrar mig själv, så landar jag i en klyscha: Vi får mer av det vi fokuserar på. Och kanske är det det allra värsta av allt: att vi fokuserar så på problem, rädslor, och oro, och hur gagnar det – mig – dig – oss? Och jag är inte ensam om att landa där, om än att det uttrycks i andra ord:
”‘Hela Sverige är förändrat’, säger Mustafa.
‘Jag vet’, säger Paulina [Neuding], ‘men en sak är viktig att komma ihåg: vi är inget brunt, rasistiskt land. Jag är oerhört trott på den beskrivningen. Vi är fantastiskt utvecklade och det är ett fantastiskt privilegium att leva i Sverige.'”

 

 

6 tankar om “Det lilla landet som kunde

    • Svar… vet inte att det egentligen finns ett Svar som sådant. Och det vette hundan egentligen om vi i just detta fallet ens lyckas så himla bra i teorin ens…

      Så – prata mer med fler om sådant som är både viktigt och svårt. Med ödmjukhet och nyfikenhet, ett öppet sinne och lyssnande?!

  1. Jag vill citera en vän som säger exakt som jag känner: ”Jag hittar inget parti som säger något i närheten av det jag vill: Låt oss öppna gränserna och bjuda in så många medmänniskor som vi bara kan. När de väl är här låt oss då bli klokare med hjälp av deras erfarenheter. Låt oss få lyssna till deras reseskildringar. Läsa deras historier. Låt oss lära oss deras språk. Låt oss få ta del av deras traditioner och kulturer. Låt oss tillsammans sudda gränser och ödmjukt upptäcka att alla är vi bara människor och sen, sen kan vi skriva resten tillsammans.”
    Men jo jag har röstat.

    • Ja. Precis så. Känsligt. Och så viktigt. Precis som allt annat som vi inte heller pratar så mycket om… eller vi och vi?! Jag pratar mer och mer om sådant jag upplever som både känsligt och viktigt med mina nära vänner. Det är jag glad för!

Kommentera här/Please comment here

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.