En vecka…

En vecka då jag kanske mer än nånsin hade behövt att sitta ner och bara låta fingrarna löpa över tangentbordet, i syfte att hjälpa mig få syn på det som pågår inombords.

En veckaEn vecka då så mycket hänt, på så många plan, att det finns oändligt med tankar och känslor inombords, som snurrar rundor… i väntan på att få dyka ner i armarna, ut via fingrarna och trilla in på pappret.

En vecka, av tidiga morgnar, långa fullspäckade dagar och kvällar.

En vecka, då jag inte lyckats ge mig själv den tid till reflektion som jag så väl behöver. Den tid, som jag vet gör mig bättre, ger mig respit, får mig att se klarare på det som sker, snarare än fastna i virvelvinden av alla pågående aktiviteter.

Så nu. Äntligen. Första morgonen på länge, som bara är min. Där jag, till slut, utan tidspress, sätter mig, med paddan i knät, och låter fingrarna löpa… utan censur, utan några färdiga idéer för vad som ska sättas på pränt, utan mål. En morgon då jag ger mig själv gåvan av att skriva. Rakt upp och ner. Känslorna trillar ner på pappret, en efter en.

Känslan av otillräcklighet och min förtvivlan över den fullkomligt oundvikliga och totalt onödiga psykiska ohälsa, av total uppgiven hopplöshet, som jag möter hos Gott Barn. Av frustration för ett system som av en slump informerar mig om sådant jag behövt veta, tidigare, innan. Smärtan i att banka huvudet i väggen i försök att ta reda på annat, som jag också behöver veta. Myndigheter som ger olika besked, vilket ökar osäkerheten, tjänstemän som inte kan skicka mig vidare till den som ska veta, för att systemet är så överhopat, bristerna så uppenbara. Otillräckligheten, på individ- likväl som systemnivå.

Hur sjukvården – tyvärr – visar gång på gång, att enda sättet att få den hjälp som behövs, är genom att bråka sig till den, kräva, sätta press, trycka på. Ihärdigt, om och om igen. Vad händer då med den som är svag? Som inte själv förmår? Och som ingen annan har, som kan bistå?

Och samtidigt. En vecka av samtal, av nyfiket lyssnande och tittande, av att sätta ner på pränt svar på frågor jag ställt, observationer och reflektioner, tankar och idéer om sånt som funkar, inte funkar och rent ut av saknas. Viljan till förändring, förbättring, likväl som den livräddas rädsla för detsamma. Att hålla fast vid berättelserna vi skapat oss, fast de inte gör oss något gott (längre… om nånsin?).

Hur människan är en så fascinerande varelse, som i allt, hela tiden, gör det allra bästa hen förmår. Det ger mig, trots allt, hopp. Hopp om människan, om medmänsklighet, om allt fler juveler som framträder i all sin prakt och i sin tur sprider hoppet vidare.

En vecka.
Och oj vilken vecka!
Lärdomen för mig uppenbar: Mina dagliga ritualer – meditationen, sjuan, den gröna smoothien och skrivandet – gör mig gott. De bär (minst) vars en gåva, för både kropp och själ, och ger mig det mellanrum jag behöver, för att kunna möta dagen som mitt bästa jag. Emellanåt kan jag tulla på dem, som den gångna veckan, men inte för länge, och aldrig alla. Hittills har jag aldrig schackrat bort de två första. De finns alltid med mig, varje dag, meditationen och sjuan, och kanske borde skrivandet gör dem sällskap en vecka som denna?

Att bringa klarhet i livets nycker

Läser ett par av de texter jag skrivit senaste tiden. Hjärtat kramas om. Jag läser, och känner med mig själv, den Helena som skrev, i stunden, som gav uttryck för oro, frustration, sorg, kärlek, önskan och drömmar, och så mycket annat.

Jag ser fakta och åsikter i en salig blandning. Känslorna växlar, från stund till stund. Emellanåt lägger jag åsikter på det jag upplever. Ibland gagnar det mig, ibland inte. Att jag får syn på det – att jag värderar det jag upplever – underlättar, för det hjälper mig att låta känslorna komma och gå, som en våg som sveper över mig. Det hjälper mig att inte ta mig själv på blodigt allvar. Det gör det enklare att andas igenom känslorna som stundtals är så starka att det är svårt att andas.

Jag ser produktiviteten. Som väcktes igen efter en månad; under den första månaden som separerad blev det mindre skrivet. Gläds åt att jag hittat tillbaka till morgonritualen, där en stunds skrivande ingår innan jag lämnar sängen. Jag samlar texter på hög. Publicerar visst och låter annat ligga till sig. Kanske det är texter som aldrig ser dagens ljus. Kanske blir det en bok någon gång. Tanken finns där. Och texterna. Som idag känns för råa, nakna. Utelämnande. Av mig, det är en sak. Men av andra berörda; det är något att vara vaksam om. Så jag skriver. Och fortsätter samla på hög.

Jag ser hur jag växlar mellan svenska och engelska. Gläds åt att jag har två språk, som ger mig möjlighet att uttrycka mig utifrån det som kommer till mig, som lika ofta är på engelska som på svenska. Blir det en bok kanhända texter får översättas, från det ena till det andra språket, så helheten framkommer.

Jag läser mina texter, och kramar om mig själv. Påminns om att jag i tidigare stunder av kris, uppbrott, omvälvande förändring också har tytt mig till orden, till penna och papper, till skrivandet. Insikten att det är ett verktyg som spelar stor roll för mitt välbefinnande. Att jag ges klarhet när jag släpper ut tankar som annars kunde snurrat rundor i evighet innanför pannbenet. Nu slår de månne en kullerbytta eller två, innan de gör en volt ner på pappret. Där får jag syn på dem, på mig, på sinnesstämning i stunden, på sammanhang.ordenUtan orden, utan förmågan att med ordens hjälp bringa klarhet i livets nycker – var vore jag då? Vem vore jag då? Oändligt mycket mer förvirrad, rädd, ensam och förtvivlad. Tror jag. Vet inte. Och det spelar ingen roll. För skriver gör jag. Och så länge förmågan finns där, kommer den stå vid min sida i mörka, så väl som ljusa stunder. Det är jag innerligt tacksam för. Har du testat? Att få syn på dig själv, i skrivandet?

Kommit ur det

Morgonskrivandet. Har tappat bort det. Tycker om det. Känslan av att få ur mig… något. För jag vet sällan vad. Sätter mig bara, lägger fingrarna på tangentbordet och något dyker upp på skärmen. Ord, bildar meningar, stycken växer fram och till slut en rubrik. Och så där kan det fortsätta. Tills det tar slut. Eller tills något annan pockar på, ett åtagande, kroppens önskan efter den dagliga sjuan, eller behovet att kissa.

Men till dess. Att låta mig släppa fram de ord som bärs runt inom mig. Ibland får jag syn på dem och vill skriva bara därför. Om de dyker upp när jag inte har möjlighet att sätta mig så skriver jag ner tanken, skickar den till Evernote, att ta upp vid lämpligare och mer tillåtande tillfälle. Ibland är det som om det flödar ur mig, orden, intentionen, behovet att få ned på pränt något jag finner viktigt, vackert, förundransvärt eller bara svårbegripligt.

boldomaticpost_jag-skapar-mening-i-och-av-minJag skapar mening i och av min värld genom skrivandet. Får syn på mig. Mina tankar. Mina trossatser. De förutfattade meningarna jag har, mina förväntningar som biter mig i häcken när jag minst anar det. Förvirringen, och klarheten. Allt ryms inom mig, och allt omfattas av mitt skrivande. Hoppas jag i alla fall. Önskar att det är så. Att jag inte censurerar, utan låter orden komma som speglar var jag befinner mig, just i stunden.

Visst låter jag, ännu, vara opublicerat. För rått. För ont. För många andra inblandade. För privat. Just nu. Imorgon – vem vet?

Jag skriver det dock ändå. Skriver mig till klarhet, skriver mig till acceptans. Skriver av mig, och upplever – ofta – frid. Friden som kommer av att ha skapat synlighet för mig själv. Kanske bara ökad synlighet för hur stor min förvirring, eller förtvivlan, är. Men ändock. Ökad synlighet. Tydlighet. Klarsikt.

Och på morgonen är det som om det blir som allra mest omedelbart. Kopplingen, mellan mitt inre och universum, som starkas. Överföringen i nervsignalerna från hjärna till fingrar som allra snabbast.

Hade kommit ur det. Men nu, nu är jag i det. Igen. Sitter här, i ett becksvart sovrum med nedrullade rullgardiner. Paddans sken lyser upp täcket som värmer mig, där jag sitter, uppallad mot två kuddar i sängen, med Peaceful Piano på repeat som bakgrundston i rummet. Skriver och bygger kraft inför dagen som komma skall.

Svårare än så är det inte att komma i något, som jag kommit ur. Plocka upp den tappade stafettpinnen, och ta ett steg. Imorgon, ett steg till. Varför gör vi det svårare?

Inre kärnan – stark och smidig!

Hur mår du?, frågade en vän.

Mår bra! Jättebra!
Har en starkare inre kärna än tidigare, och den är ständigt i större balans än jag tidigare upplevt. Det gör skillnad i livet!

Jag fascineras faktiskt åt min upplevelse. Känner tydligt hur den där inre kärnan är både större i diameter och starkare. Smidigare. Den parerar, böjer sig, men är samtidigt  rotad i en grundförståelse hur livet fungerar. Hur jag fungerar. En grundförståelse som säger mig varför jag upplever livet som jag gör det. En grundförståelse som innebär att jag idag kan leva ett liv i större välmående än jag tidigare ens trott möjligt.

Samtidigt så tar jag in så oerhört mycket, mina sinnen är som förstärkta. Upplever skönheten, sorgen, glädjen och grumsandet, men går inte vilse i dem, bland dem. Varken i de känslor som jag tycker om, de där som kittlar störtskönt i kistan, eller de andra, de som jag tidigare kämpade emot så fasligt, ville undvika med alla medel.

Har coachsamtal där skiften blir så oerhört framträdande, tydliga. Skiften i perspektiv. I förståelse. Hur ett ord kan ge en insikt som förändrar hela världsbilden, öppna upp för saker och upplevelser som tidigare varit… ja. Ett intet. Som bara inte funnits i sinnevärlden tidigare, inte ens drömda om.

Vill skriva om så mycket av allt jag tar in, förnimmelserna. Ta foton. Förmedla det jag ser, uppfattar, förstår och förnimmer. Och samtidigt – helt lugn och trygg i att det jag får ner på pränt, det får jag ner på pränt. Det andra kanske aldrig kommer dit. Och det är ok. Den inre kärnan står pall, utan tvekan.

Det är ju dessutom så att mer blir nedplitat idag än någonsin tidigare. Jag tar mina skrivardagar. Jag ska boka in fler skrivretreats. Jag samskapar en bok om Medvetna Val och alldeles nu i veckan grodde det frö, som legat i träda ett par veckor, kring nästa samskapande bokprojekt. En liten groddplanta har vi nu att värna om, jag och S.

famlarOch genom allt, finns den inre kärnan där. Som ett ankare, som säkrar att oavsett vad som händer, vad jag än är med om, så är jag fast förankrad. Tappar inte fotfästet. En inre kärna att hysa tillit till. Vet att den är där, alltid. Oavsett hur det stormar runt – eller inom – mig, finns den där. Ger mig styrka och förmåga att med nyfikenhet ta mig an och skapa världen jag lever i.

Sitter här och famlar över tangenterna. Vet inte hur jag ska kunna förmedla – i ord – den oerhörda känsla som byggts upp – lagrats – inombords, som gör att jag under våren tagit mig an livet på ett sätt jag aldrig tidigare erfarit. Så jag släpper det. Antingen går känslan genom, eller inte. Ett är säkert – i mig är den stark. I mig är den ofantligt stark, känslan av välbefinnande, av glädje över att vara levande, att möta stunder av Nu med nyfikenhet.

 

En ny vana?

Ett par morgnar har jag plockat fram miniPaddan och medan den fortfarande är i flight-mode, så har jag öppnat Pages och skrivit. Skrivit av hjärtats lust. Låtit tankarna flöda, hamnat i flow, besökt min vän tystnaden. Ibland blir det bara ett inlägg, ibland flera stycken, men oavsett känns det väldigt skönt att kliva ur sängen efteråt. Det känns som en himla bra start på dagen.

När jag var i USA hos mina vänner Max och Mary, berättade Mary om sin vana att skriva morning pages, dvs, att börja dagen med att skriva tre sidor (eller hur mycket det nu var), oavsett om hon tycker att hon har något att skriva eller inte. Inledningsvis upplevde hon det jobbigt, men efter ett par dagar så kom hon in i det.

20140510-074718.jpgOch det är kanske lite dithän jag är på väg just nu. Att tillåta mig själv att möta tystnaden inom mig, och att utforska den, innan dagens alla bestyr knackar på dörren. Men jag vill inte ritualisera det, egentligen. Jag vill bara göra, bara skriva, i mitt varande. Inte bygga upp behov, tankar, fixa idéer kring hur det ska gå till, och upplevas. Rullgardinerna uppe, eller nere, ska jag vara ensam eller går det an om make, eller sonen, ligger bredvid mig och snusar. Måste jag skriva x sidor, eller kan det bara få bli som det blir?

Tänker att jag skulle vilja att det blir som det blir. Njuter dock av det, i just detta skrivande nu. Då maken åkt till jobbet, sonen kom nedkrypandes i sängvärmen, det är mörkt för rullgardinerna är nere, och jag agerade på skrivarlusten ganska snart efter att jag vaknat till. Men häromdagen kom paddan och lusten fram då jag redan legat i sängen och läst en ganska lång stund, rullgardinerna var uppdragna och endast jag befann mig i rummet. Olika förutsättningar, med ett gemensamt, att jag skriver. Så vill jag ha det. Det känns som en bra vana.

Skriver du regelbundet på något vis?