Jagad av inre demoner

Det går i ett, sirenens sång är stark… Jagar, skapar, levererar, spinner iväg nya idéer likväl som grundar mig i det gamla befintliga, sådant jag vet kan ge mig den trygghet jag behöver. Ger och tar emot tankespjärn i parti och minut, ligger på gränsen för vad jag mäktar med. Övermäktigt?

Nej. Fast det kan kännas så. Och det är ok. En viktig signal. Ser fram emot att släppa taget och bara vara under påsken. Sång, spännande sällskap och samkväm med släkt.
Det blir bra. 

För det är i mellanrummen det händer, så oavsett om mina inre demoner jagar mig att göra – göra – göra, så ska jag också värna vilan. Det är i vilan saker faller på sin plats, läkande sker och insikter tar fäste för att, när vilan är över, skjuta upp genom jorden som grodden ur ett frö. Men först samlar jag kraft och satsar på ytterligare två dagar av tankespjärn och görande. För nuet, för växandet, för framtiden. För mig. Månne jagad av inre demoner, men jag räds dem inte. Ser dem, men låter mig varken piskas eller hunsas av dem. 

Jag är redo. Är du?

Det ligger där, mer eller mindre konstant. Som ett hummande i bakgrunden, ett vibrato, ganska högintensivt, men inte obehagligt. Inte som en mygga som tagit sig in i sovrummet när jag precis släckt lampan och försöker somna. Mer som en katt, som fått syn på något i det höga gräset, ett prasslande som kan innebära att det gömmer sig en mus eller sork där. Hur katten liksom kurar ihop sig, hur musklerna darrar lätt, redo att aktiveras vid första bästa tillfälle.

Så känns det.
Så känner jag mig.
Som att jag är redo, äntligen, att göra, att vara, att ta handling.
Kliva fram.
Som jag är.

Men.
Vad betyder det då?

Ja.
Vad betyder det?

Jo. Jag var på en intervju hos socialtjänsten för att bedömas som lämplig eller olämplig att bli särskilt förordnad vårdnadshavare för mitt Gode Barn, istället för hens Gode Man. Jag fick besvara ett antal frågor, om familjeförhållande och arbete, ekonomi och hälsa, varför jag valt att bli God Man med mera. Slutligen kom frågan om jag hann med något mer än att jobba?

Så jag började rabbla vad jag gör när jag inte arbetar. Efter att jag hållit på en stund (läser, bloggar, promenerar och kallbadar, har bok- och poddklubb, dansar lindy hop, trädgårdsarbetar osv osv osv) så tittade socialtanten på mig, log, och sa nått i stil med Du verkar ha enormt mycket energi? Så jag log tillbaka och sa, med eftertryck, att jag älskar verkligen att leva livet!

Att förmedla den känslan, det är del av att kliva fram som jag är. Och det jag verkligen vill göra under 2019 är att bistå andra i att göra detsamma, att nå punkten där det inte går att hålla tillbaka längre, där livsglädjen och livslusten bubblar över! 

Jag är redo. Är du?