Han drog nitlotten han.

59% säger Goodreads att jag läst, av boken Pojkarna och de ensamma poliserna, av Katja Wagner, när jag knappar in att jag kommit till sidan 156 i boken. Fick mail från biblioteket att jag måste lämna tillbaka den, och då det är fler efter mig som reserverat den kan jag inte låna om den. Så jag släpper taget om Michael Grant-serien GONE för ett tag och ger mig i kast med boken.

Den har legat på nattygsbordet ett par veckor, och jag har gått som katten kring het gröt runt den. Inte riktigt tagit mig för att plocka upp den. Men nu, nu får det ske, för snart måste jag lämna det vidare till nästa läsare. Och det är en viktig bok, säger jag fast jag har 41% kvar att läsa. En tung bok. En bok som väcker frustrationen inom mig, ilskan över vår uppenbara oförmåga att skapa system som värnar människan som behöver det, och som inte heller tar hand om dem som arbetar inuti systemen, så som bland annat berättelsen om de ensamma poliserna vittnar om. Som God Man till ensamkommande har jag nosat på detta de senaste två åren, men jag blir snabbt varse om att de Gode Barn jag haft enkom hjälpt mig skrapa på ytan av vad det kan innebära att vara ensamkommande, förtvivlad och traumatiserad och utsatt för en oändligt lång ovisshet: Får jag stanna, eller inte?

När jag läste kapitlet om Ahmed från Marocko, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Läser om hur Ahmed efter många om och men slutligen kommer till ett familjehem där han börjar känna tillit igen, till vuxna, till världen. Hur Ahmed envisades med att alltid sova med fönstret öppet, oaktat hur kallt det var ute, och därmed också inne. Anledningen? Efter många om och men lyckades familjen till slut förstå vad det där egentligen handlade om, och där, där brast det helt för mig. För läs själv varför Ahmed envisades med att sova i ett iskallt sovrum, natt ut och natt in:

”Han måste vara van vid kylan. Ifall han inte får bo kvar hos familjen och åker ut på gatan igen.” 

Jag minns den där statusuppdateringen som familjehemsmamman la ut på Facebook, den där som blev viral; den delades tusentals gånger. Jag läste den då, och läser den igen nu, med igenkänning. Katja har med den i boken, mot slutet av kapitlet. Han visste vad han gjorde Ahmed, som inte vande sig vid värmen. För han hade rätt. Han åkte ut på gatan igen.

För andra gången denna veckan upplever jag ett konstverk som berör, griper tag och skakar om. Som ger mig andra perspektiv på mitt liv och den bekvämlighet jag tar för given. Jag drog vinstlotten i livets lotteri, som föddes i Sverige, av svenska föräldrar, i detta överflödets tidevarv.

Ahmed. Han drog nitlotten han.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Pojkarna och de ensamma poliserna” av Katia Wagner.

Ute på djupt vatten

Barnombudsmannen granskar just nu den allvarliga situationen i Sverige för ensamkommande barn och unga. BO har under lång tid samlat och fått information om självskador, självmordsförsök och fullbordade självmord. 6 februari inkom även en anmälan från rörelsen #vistårinteut om det allvarliga läget för gruppen.

Så inleds det, #vistårinteut:s pressmeddelande angående BOs granskning 170215. och det fortsätter. Paragraf efter paragraf som gör en enda sak: visar hur ovärdigt det är för Sverige att fortsätta på inslagen väg. Omänskligt är vad det är, att behandla människor på det vis som görs.

Det främsta skälet till att den psykiska ohälsan ökar lavinartat hos ensamkommande barn och unga mår är att de system som byggts upp kring ensamkommande barn och unga, den samverkan som skapats, de utredningar som gjorts och det stöd som getts, fullständigt slagits i spillror av denna nya lag och tillämpning av lagen. Det ger ett glapp i hela systemet. För barnen blir konsekvensen kaos, splittring, hopplöshet och ett fullständigt förödande utanförskap. Vi har numera många barn som helt står utanför våra trygghetssystem och som saknar bostad, skolgång och kontakt med trygga vuxna.

Ja. Allt för många barn och ungdomar, och i många fall unga vuxna (många av dem åldersuppskrivna, och när du bedöms vara över 18 år gammal faller stödstrukturerna som käglor…), drabbas av just detta, kaos, splittring, hopplöshet och utanförskap.

Och jag förmår/vill inte ens skriva det jag vet – det är inte min berättelse att förtälja -, det jag personligen upplever just nu, som närstående, för det är nog det ord som bäst beskriver den roll jag har för en av dessa unga, som fallit ned i den mest nattsvarta hopplöshet.

Jag är ute på djupt vatten här. Vet inte vad jag ska göra. Otillräckligheten knackar på, dag efter dag. Famlar runt mig efter stöd och råd, och har, som tur är, vänner som kan ge just det. Jag får stöd, så jag kan stödja. Jag får råd, så jag kan råda. Så funkar det. Ibland faller jag ner i hopplösheten även jag. Som att fajtas mot väderkvarnar. Men jag stannar inte där. Där kan jag inte göra någon nytta, inte ens finnas där förmår jag göra om jag fastnar i det förlorade hoppet. Så jag kravlar mig upp, och kör på, samtidigt som jag känner att det tar. Det tär. Kostar på.#vistårinteutSom tur är finns det ljusglimtar. Om än inte i just detta fallet, så i andra, också mig närstående unga, som det går bra för. Jag gläds, jag insuper lycka, vilja och hårt arbete, en läranderesa som visar en progression på ett halvår som är helt fantastisk. I detta samlar jag kraft. För så här är det: #vistårinteut, men vi slutar aldrig kämpa!

Ta hand om våra unga

Har lyssnat till några podavsnitt av Människor och migration, avsnitt som handlar om barn och unga som kommit hit, barn och unga på flykt. På flykt undan terror, fattigdom, risk för tvångsrekrytering till krigande förband, och mycket mycket meet. Ensamkommande. Papperslösa.

Ligger på en sjal, på en gräsplätt i Pildammsparken, lyssnar och får magknip. Magknip av något som känns allt för nära mig, idag, som God Man till tre ensamkommande. Mitt ena Gode Barn har varit här tillräckligt länge för att ha fått permanent uppehållstillstånd, men nu, efter att ha lyssnat till vad det nya lagrådsförslaget säger, så undrar jag om de andra kommer få stanna, ens på tillfälligt uppehållstillstånd. Om möjligheten att få stanna på grund av synnerligen ömmande skäl försvinner…. Och man inte är kvotflyktingar, ja, då verkar det omöjligt. Permanent uppehållstillstånd ska endast ges, enligt förslaget, till kvotflyktingar, inga andra. Hör du. I n g a andra.

Men… Hur kommer det gå till? Hur är det möjligt?
Min lille, som är ensam i världen… Vad kommer det bli av honom?

Räds. Får magknip.

Tar reda på mer. Knipet i magen lättar, en smula, men endast en smula, när jag börjar ana att det nya lagförslaget när det röstas genom som värst kommer gälla retroaktivt från november, då det lades. Alla som kommit innan kommer bedömas utifrån det befintliga lagrummet.

Andas ut. En smula. Hoppas jag har rätt, för då ligger mina Gode Barn på rätt sida gränsen. Och förfasas sedan… över alla de som kommit hit efter november. Vad ska det bli av dem? Hur många barn och unga kommer inte drabbas ofantligt hårt av detta?

våra ungaSitter här, skränande måsar, solen som värmer på ryggen, tittar på sädesgässen som simmar förbi, med en handfull små ulliga unga emellan sig. För det är vad vårt uppdrag är, som vuxna. Att ta hand om de små ulliga. Att värna dem, skydda dem, låta dem växa och frodas, i trygghet, i kärlek, med omsorg, som både ställer krav och slösar oändligt förbehållslöst med kärlek.

Det är vårt jobb. Att ta hand om våra unga. Alla våra unga. Och ja, där hoppas jag verkligen att människan – som ju så gärna ser sig själv som det mest utvecklade djuret på planeten, ja, kanske tom stående över djuren – förstår att just det, att ta hand om allas våra ungar, oaktat om de är våra via blodsband eller ej, är vad som särskiljer oss. Det är där vi sticker ut – kan sticka ut! Genom att inse vikten, värdet, i att värna de unga, allas våra unga.

Det är vårt jobb. Att ta hand om våra unga. Alla våra unga. 

Pussar barnen godnatt, för att jag kan!

refugees welcomeLätt absurd känsla idag, på Stortorget i Malmö, på manifestation mot det nya lagförslaget som bland annat kommer strypa anhöriginvandring så att det i praktiken inte blir genomförbart alls. Alls. Som i – tusentals familjer som inte kan återförenas. Överhuvud taget. Vissa ensamkommande har kommit hit ensamma, för att det var ett val familjen gjorde, kanske det enda möjliga. Andra ensamkommande kom hit ensamma för att de kom bort från sina familjer under flykten, tanken var aldrig att barnen skulle fly ensamma. Inte förrän barnen fått permanent uppehållstillstånd – vilket inte är något man kan räkna med, och där processen tar ett-två år i nuläget – kan man ens börja göra efterforskningar för att försöka hitta föräldrar och andra släktingar, som vissa av dessa barn helt tappat kontakten med. Oavsett vilket – återförening ser med det nya lagförslaget ut att göras i det närmaste ohörbart.

Vet du att det finns trettio (!) miljoner barn på flykt i världen idag?, frågade Rädda Barnens ordförande Inger Ashing. Nej. Det visste jag inte. Ja gisses. Blir rent tårögd när jag tänker på det, på människor på flykt, och på att de ensamkommande barn jag lärt känna kanske aldrig kommer att träffa sina föräldrar och syskon igen. Som om tiden gått baklänges och vi befann oss i ett utvandringens 1800-tal, människor som flydde svält, nöd och avsaknad av framtidsutsikter mer än krig och terror. Att de som utvandrade då kanske aldrig skulle komma att träffa sina nära och kära igen, det tror jag de hade med i beräkningen. Men idag? I dagens globala samhälle? Det känns helt galet. Också för att det redan som det är är alldeles snurrigt ska ni veta. Som God Man till ensamkommande flyktingbarn får jag insyn i både det ena och det andra, och vissa saker skrämmer mer än något annat. Men det är en berättelse, eller två, för en annan dag.Malmö man ur huse

Idag konstaterar jag att Malmöborna inte direkt gick man ur huse för att manifestera för Alla barns rätt till sin familj! Och det är synd. Men samtidigt är det kanske så att det är svårt att ta in det som sker just nu. Kanske är det först när man blir personligen inblandad som det riktigt går upp för en – åtminstone för mig – att det faktiskt är riktigt allvarligt, det som nu sker. Själv förstod jag inte på riktigt hur de svenska migrationslagarna föreslås förändras förrän jag lyssnade till ett par avsnitt ur Människor och Migration, först då fick jag ett hum om vad det nya lagförslaget faktiskt avser.

Har många andra tankar kring dagens manifestation, kring de som kom dit, och de som jag upplever att jag saknade i folksamlingen, hur olika grupper i samhället till synes har valt olika tillvägagångssätt för att engagera sig, och vad det egentligen säger om oss, om mig. Men, de tankarna får landa lite innan jag – kanske – skickar ut dem i världen. Just nu ska jag gå och lägga mig i sängen som maken redan värmt upp, och innan jag kryper ned till honom ska jag pussa barnen god natt. För att jag kan. Och för att det, bevisligen, är något att inte ta för givet.

God Man under granskning

Som relativt nybliven God Man för ensamkommande barn reagerar jag varje gång jag läser något om Goda Män, och när jag häromdagen såg SVTs efterlysning ”Har du erfarenhet av gode män?” så stannade jag upp och läste vidare.

Förfrågan lyder:
Hjälp SVT:s grävande reportrar:
Vi på SVT Nyheter granskar just nu de gode männens arbete – har du erfarenhet av något som inte fungerat som de skulle? Om ensamkommande barn som far illa?
Hör av dig till oss: deutsatta@svt.se

Och så blir jag för det första lite ledsen. För det är ju inte erfarenhet av Gode Män som efterfrågas, utan dåliga erfarenheter. För så som jag tyder det handlar granskningen om olämpliga Goda Män, snarare än God Manskapet som sådant. Eftersom jag endast varit God Man sedan i november 2015 och medvetet gått in för att försöka sprida den fina känslan jag får av att vara God Man (har skrivit flera blogginlägg som också blivit insändare på Sydsvenskans Åsikter-sidor) blir jag ledsen av att det enkom ska grävas efter skit och att inga goda exempel efterfrågas.

Jag tvivlar inte det minsta på att det finns riktigt hemska exempel på Gode Män som aldrig borde få ett endaste förordnande. Och jag tycker det är bra att det lyfts upp, men samtidigt gör det mig både bekymrad och lite ledsen. På temat ‘Vi får mer av det vi fokuserar på’ så skrämmer det mig att jag inte finner något positivt att läsa om God Man-skapet. Bortsett från mina egna blogginlägg och insändare så lyser det med sin frånvaro – positiva och inspirerande berättelser om glädjen i att kunna bistå en ung människa i nöd, om insikterna att det finns så många människor som gör ett fantastiskt jobb för att ge dessa behövande unga själar en god chans i livet, och rent krasst även informativa berättelser om hur det egentligen går till, vad gör en God Man, vad uppdraget omfattar och hur låter det sig göras. Allt det där skulle jag vilja se, om inte istället för en grävande djupdykning i God Man-skapets svartaste skuggsida, så åtminstone som ett komplement.

Det finns mörker. Men det finns också ljus. Och hittills har jag inte hittat något bättre sätt att minska på mörkret än genom att lysa upp det, genom att låta ljuset träda in. Det blir inte mindre mörker i världen genom att vi kliver än längre in i mörkret. För vi får mer av det vi fokuserar på. Därför försöker jag dra mitt strå till stacken genom att skicka ut mer ljus i världen, som kanske kan lysa upp en mörk vrå eller två. Och jag skulle så gärna se att fler blev God Man. Det är helt fantastiskt. Jag lär mig så mycket! Jag får insyn i delar av myndighetssverige som jag aldrig någonsin haft insyn i tidigare.

Och jag gör skillnad! När socialsekreteraren till mitt ena Gode Barn säger ”Jag har aldrig sett en God Man så engagerad i ett Gott Barn, någonsin!”, då vet jag att min insats spelar roll. Jag vet att jag skänker trygghet och stöd till ett barn i behov av det, och det skulle jag vilja att fler lockas att testa, snarare än avskräcks från, av den ena hemska berättelsen efter den andra om hur förskräckliga Goda Män är.sprid ljus

Som lågan på ett stearinljus, som inte släcks då man tänder fler ljus från den, så tror jag att vi får fler Goda Män genom att sprida berättelser om hur berikande det är att vara God Man, om vilken skillnad vi kan göra när vi tar vårt uppdrag på allvar.

En av anledningarna till att det kan förekomma usla Gode Män är att bristen på folk som är villiga att ta sig an uppdraget är stor. Så ska vi (enkom) gräva oss djupare ner i skiten, eller ska vi försöka göra en insats så att fler lockas att bli (riktigt suveränt bra!) Goda Män?

Det Stora i det Lilla

Läser en status delad på Facebook av Marielle Westlund:

I förra veckan delade vi ut blöjor och välling och hygienartiklar till människor som hamnat mellan myndigheternas ansvarsområden.

En 8-årig flicka; ”Jag behöver verkligen blöjor till mina småsyskon. Och välling. Finns det någon ren napp också? Finns det tvål? Jag vill gärna ha en smörgås om det finns. Med smör. Och ost.”

En lång kö av småbarnsföräldrar fick vänta otåligt. Oroligt. Skulle blöjorna räcka till dem? Vällingen? Både vällingen och blöjorna tog slut före kön. Tårar och frustration: ”Varför kunde ni inte lagt undan några till oss!?”

Några ensamkommande små syriska pojkar utan uppehållstillstånd drar i tröjor i en låda. Blickarna glädjelösa. Gnistan i ögonen som ofta syns hos nioåringar finns inte där, hur mycket jag än söker.

Kläderna: Jackorna: Tvålarna som försvann på mindre än fem minuter. Brödet som aldrig räcker för att mätta alla magar. Cadillacen till treåringen. Käpphästen till femåringen. Trehjulingen till fyraåringen. Barnen som blev utan. ”Nästa vecka. Jag lovar.”

Kvinnorna. ”Sanitary pads please, please. No? Mmmmm, I understand… Can I have baby diapers?”.

”Nästa vecka kommer det mer. Nästa vecka. Jag lovar…”

Och avslutningen: kvinnan med 2.5-åringen som sovit utomhus i fyra nätter. Hon har ingenstans att ta vägen. Inga pengar. Ingen släkt. Inga vänner. Hon saknar språket. Lokalkännedomen. När jag ringer socialjour, kvinnojour, härbärgen och alla säger ”det finns inte plats. Vi kan inte hjälpa.” Tårar av hjälplöshet. Pojken som kryper runt på golvet som vilken obekymrad 2.5-åring som helst. Ovetande om var de ska spendera natten. Som väl är löser vi natten. Och de kommande tio dagarna. Efter några timmars gnisslande och tragglande och envist nötande i telefonluren.

Visst är det svårt. Det är svårt att acceptera att problemen osynliggörs. Men det är lätt att göra skillnad. Det handlade bara om 2.5 timmar under en kväll. För mig. Om du var med skulle vi kunna göra dubbelt så mycket. Om vi var fem eller tio skulle vi lätt fylla kundvagnar med blöjor, välling, tvålar, bindor och hygienartiklar.

Vi kör snart igång ett nytt spår inom Pay it forward i Uddevalla och Göteborg. Detta spår förutsätter kontinuitet. Vi är intresserade av att arbeta med dig som vill bidra med 2-3 timmar en kväll i veckan. Det är liksom förutsättningarna för att det ska fungera. Känner du dig kallad? Maila info@payit4ward.se så träffas vi och pratar vidare.

När jag läser detta påminns jag om det oändligt Stora i det Lilla, som ett paket välling, en utsorterad jacka som ingen ändå använder, ett gosedjur som kan bli en hjärtevän. Jag läser, blir varm i hjärtat, men samtidigt tåras mina ögon, av frustration, förtvivlan och sorg.

Jag tackar Gud för människor som Marielle Westlund och många många andra. Som bidrar. Med det lilla som är så stort så stort för en människa i nöd. Människor som rör hjärtan och möjliggör en trygg plats att sova, ger små barn mat som mättar så kvällen går över till natt utan hunger.

Och så slås jag samtidigt av tanken:
Vad gör jag?
Gör jag tillräckligt?
Kan jag göra mer?

Det givna svaret är: Klart jag kan göra mer.
Hjärtan som mötsHar varma kläder i pannrummet som inte längre används, bestämmer mig här och nu för att i helgen rensa ut allt som kan göra bättre nytta hos någon annan. För varför ska det ligga oanvänt här hemma om det kan värma ett annat hjärta?