Utan invandring stannar Sverige (bok 11 av 12)

Utan invandring stannar Sverige, skriven av Jesper Strömbäck, är en bok som gör ett försök att besvara frågan Hur påverkas Sverige av invandring?

”Migration och rörlighet, inom eller mellan länder, är helt enkelt en naturlig del av vad det innebär att vara människa. Det är vare sig något konstigt eller något nytt fenomen. Det handlar om att inte vara nöjd med, utan att försöka förbättra den lott man har råkat dra i livets nyckfulla lotteri.”

Som God Man till ensamkommande, sedan hösten 2015, har jag dess ställts inför migration och invandring på ett sätt jag aldrig relaterat till det förut. Har självfallet människor i min familj som stundtals bott utomlands, likväl som lämnat Sverige för decennier sedan. Har vänner som kollegor som kommit till Sverige, av kärlek, av karriärskäl, likväl som av rädsla, på flykt.

”Att migrera, att förflytta sig från en plats till en annan, ligger i människan väsen och är lika naturligt som att äta, sova eller älska. […] Det finns inte en nation i världen som inte har formats genom migration.”

Vissa av mina Gode Barns berättelser och livsöden har krupit under skinnet på mig, och jag kommer aldrig att återgå till att vara den person jag var innan jag blev God Man. Det går inte. (Och jag vill inte, ens om det hade gått.)

”Det som skapar dynamik och utveckling är inte slutenhet utan öppenhet för nya idéer, nya erfarenheter, nya kunskaper och nya människor.”

Slutenhet – Öppenhet.
Är de att betrakta som Rätt och Fel?
Jag tror inte de behöver det. Snarast som del i det eviga kretslopp som är basen för allt liv.
Vi andas, ut, in. Hjärtat slår, vilket är ett resultat av att det öppnas, sluts, öppnas, sluts.

”Kulturell mångfald och variation gynnar kreativa processer, däremot inte homogenitet och likformighet. Öppenhet och tolerans främjar, slutenhet och fanatism hämmar.”
Gunnar Törnqvist, professor i ekonomisk geografi

Så emellanåt är slutenhet på sin plats. Men inte alltid.
Emellanåt är öppenhet på sin plats. Men inte alltid.

Däremot är medvetenhet en viktigt aspekt.
Vad väljer jag (eller du, eller staden, eller landet…) i varje stund?
Öppenhet? Slutenhet?
Och varför?

Det kräver mer av mig att medvetet välja – öppen eller sluten – på ett sätt som min andning inte kräver av mig. Inte heller min puls. Det sköts automatiskt av ett genialiskt designat system. Så är det inte med migrationspolitik. Det är av människan skapt, och därför är det av största värde att det stöts och blöts, är i ständig omformning, utvärdering, förnyelse. Så en bok som Utan invandring stannar Sverige fyller därmed en viktig funktion.

”Att vara på flykt är ett tillstånd, inte en egenskap. Det som skiljer människor och som är avgörande för hur och hur mycket de påverkar och bidrar till samhället är inte om de är födda i Sverige eller ett annat land. Det är inte om de har kommit som flyktingar, anhöriga, studenter eller arbetskraftsinvandrade. Det är deras personliga egenskaper och drivkrafter och om de ges de rätta förutsättningarna att växa. Oavsett var de råkar vara födda.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Det lilla landet som kunde

Det är titeln på Mustafa Panshiris och Jens Ganmans bok. Det lilla landet som kunde. En bok som ställer till det inom mig. Upp. Och ned. Glad. Ledsen. Upprörd. Lugn. Värsta bergochdalbanan med andra ord, eller, för att använda ett av mina favorituttryck: väldigt bra tankespjärn.

För ärligt talat vet jag inte vad jag tänker. Var jag står. Om jag nu står nånstans. Eller… jo, jag menar… som God Man till ensamkommande och med stolthet iförd min No man is illegal-tischa så vet jag var jag står. På ett sätt. Jag står fast i att asylrätten måste värnas, fullt ut, och dessutom anser jag det moraliskt svårt att sitta på höga hästar i ett Norden med oerhört trygga omgivningar och säga att vi inte kan ta emot fler än x asylsökande per år. Svårt för Libanon att säga detsamma, när Syrien är inbegripet i värsta inbördeskriget. Lika svårt är det för (de övriga) grannländerna till Syrien, Afghanistan, Sydsudan, Burma/Myanmar och Somalia.

Lyssnat till både Mustafa och Jens i samtal med Navid Modiri i podden ”Hur kan vi…?”, och även där får jag tankespjärn som heter duga. Tipsade en god vän om Mustafa-samtalet och fick fin återkoppling från henne också. Bland annat väckte hon något som Johanna Jönsson också lyfter i Hur kan vi-avsnittet med henne, nämligen hur jag som har fördelen att vara ”hemtam i detta land, insatt i dess lagar, regler och normer och helt enkelt vet hur det går till här” har ett större ansvar att se, säga ifrån, hjälpa de som inte (ännu) besitter denna fördel. Till stor det är det ju precis vad Mustafa Panshiri gör när han föreläser för ensamkommande, gode män (inklusive mig), HVB-personal, socialtjänst osv.

Jag tror att det viktigaste jag tar med mig från Det lilla landet som kunde är insikten att det samtal som förs i Sverige om invandring, om mångfald, integration, kulturella yttringar osv, under många år har förts på oerhört låg nivå (och det fortsätter på samma stuk, än värre polariserat). Eller för att citera Mustafa/Jens: ”I Sverige har frågan om integration – tyvärr – blivit en fråga om vem som är god eller ond snarare än om vad som är mest rationellt och vilka åtgärder som gagnar flest medborgare.”

Och det tror jag är olyckligt. Det har nog, till största del, varit precis det som lett fram till dagens situation, där samhällsdebatten under 2018 års valrörelse till synes verkar handla nästan enkom om invandring/integration. Och det känns ju ganska korkat. Jag menar – det finns bra mycket mer som politiken styr och ställer över, som påverkar många fler människors vardag. Och allt det – upplever jag – har kommit i skymundan. Istället har vi hamnat i en liknande sörja som USA under 2016 års presidentval. Och vem fasiken gagnas av det?

En av frågorna som Mustafa/Jens trycker på om och om igen, genom att både själva diskutera den, men också ställa den i sina intervjuer, är vad vi ska göra åt/med de (individer/grupper) som inte vill integreras, som finns i landet, men inte vill vara en integrerad del av det? Och då kan jag ju inte undgå att dra kopplingar till Bury me standing, boken av Isabel Fonseca som jag just diskuterat med min bokklubb. En av sakerna som blev så uppenbar för mig när jag läste den var just hur många romer valt att göra just det: ställt sig utanför den kulturella kontext som råder i de länder de levt i. Och fasiken alltså – det skaver i mig. Det skaver att vi inte ”kan ta det”. Det skaver att vi gjort allt för att få in romerna i ”vårt sätt att leva”, eftersom det underförstått (och ärligt… kanske inte så underförstått heller direkt. J-vligt uppenbart emellanåt.) är ett mycket bättre sätt att leva och ”ni stackare har bara inte förstått det ännu”. Och samtidigt – självfallet är det bra mycket enklare för ”oss alla” om man i ett land inte har den här typen av ytterligheter/outliers. Det fattar jag också.

Men, alltså…
Det är svårt detta. Det tycker jag verkligen.
Det är utmanande och ovant att prata om (än mindre skriva om!), och jag inser, att en av anledningarna är just för att vi [läs: åtminstone jag] pratar väldigt lite om invandring, om mångkultur, om integration/assimilation, om flyktingsströmmar osv. (Och kanske än mindre pratar m e d folk som flyttat hit, av ett eller annat skäl?) Jag menar… vi p r a t a r inte om det. Vi kan dra rasistkortet och dänga i huvudet på någon, och i retur kanske bli kallad batikhäxa, men det är inte att p r a t a om det, eller hur?

Så nu när jag sitter här och sliter mitt hår, och förvirrar mig själv, så landar jag i en klyscha: Vi får mer av det vi fokuserar på. Och kanske är det det allra värsta av allt: att vi fokuserar så på problem, rädslor, och oro, och hur gagnar det – mig – dig – oss? Och jag är inte ensam om att landa där, om än att det uttrycks i andra ord:
”‘Hela Sverige är förändrat’, säger Mustafa.
‘Jag vet’, säger Paulina [Neuding], ‘men en sak är viktig att komma ihåg: vi är inget brunt, rasistiskt land. Jag är oerhört trott på den beskrivningen. Vi är fantastiskt utvecklade och det är ett fantastiskt privilegium att leva i Sverige.'”

 

 

Förebilder och hjältar

Andra numret av Artikel 14 från FARR ligger på soffbordet och skakar om mig när jag tittar på det – de gånger jag verkligen ser det. Inte alla de där gångerna då ögat bara sveper över tidningen och hjärnan enkom kategoriserar in det som ”nått som ligger på soffbordet”. Utan de gånger då jag verkligen s e r vad det står, ser händerna som sträcker sig, uppåt, utåt, i bön? I vädjan? I glädje och tacksamhet? I sorg och förlust?I samma veva släpper yrkes- och volontärnätverket #vistårinteut en rapport om rättsosäkerhet i asylprocessen för ensamkommande barn och unga. Läser pressmeddelandet och laddar ner rapporten. Öppnar, skummar de första sidorna, och klickar ner pdf:en igen. Orkar inte, vill inte veta, pallar inte, som ett av mina Gode Barn brukar säga, om så mycket. Och jag förstår honom. Tacka fasiken för att han inte pallar.

Han är min förebild. Min hjälte.
Denna yngling som växer för varje gång jag ser honom, som är så typisk tonåring på många vis, och samtidigt – så otroligt gammal i själen. Trots allt han varit med om (tack vare?) både innan han flydde till Sverige och efter, så har han en glimt i ögat och en social kompetens som gör det väldigt enkelt att tycka mycket, mycket om honom.

Han är en av de som dragit en vinnande lott i asylprocess-lotteriet. Till skillnad från ett av mina andra Gode Barn, han som drog nitlotten. Han är också min förebild. Men jag undrar hur länge han ska palla?

Han drog nitlotten han.

59% säger Goodreads att jag läst, av boken Pojkarna och de ensamma poliserna, av Katja Wagner, när jag knappar in att jag kommit till sidan 156 i boken. Fick mail från biblioteket att jag måste lämna tillbaka den, och då det är fler efter mig som reserverat den kan jag inte låna om den. Så jag släpper taget om Michael Grant-serien GONE för ett tag och ger mig i kast med boken.

Den har legat på nattygsbordet ett par veckor, och jag har gått som katten kring het gröt runt den. Inte riktigt tagit mig för att plocka upp den. Men nu, nu får det ske, för snart måste jag lämna det vidare till nästa läsare. Och det är en viktig bok, säger jag fast jag har 41% kvar att läsa. En tung bok. En bok som väcker frustrationen inom mig, ilskan över vår uppenbara oförmåga att skapa system som värnar människan som behöver det, och som inte heller tar hand om dem som arbetar inuti systemen, så som bland annat berättelsen om de ensamma poliserna vittnar om. Som God Man till ensamkommande har jag nosat på detta de senaste två åren, men jag blir snabbt varse om att de Gode Barn jag haft enkom hjälpt mig skrapa på ytan av vad det kan innebära att vara ensamkommande, förtvivlad och traumatiserad och utsatt för en oändligt lång ovisshet: Får jag stanna, eller inte?

När jag läste kapitlet om Ahmed från Marocko, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Läser om hur Ahmed efter många om och men slutligen kommer till ett familjehem där han börjar känna tillit igen, till vuxna, till världen. Hur Ahmed envisades med att alltid sova med fönstret öppet, oaktat hur kallt det var ute, och därmed också inne. Anledningen? Efter många om och men lyckades familjen till slut förstå vad det där egentligen handlade om, och där, där brast det helt för mig. För läs själv varför Ahmed envisades med att sova i ett iskallt sovrum, natt ut och natt in:

”Han måste vara van vid kylan. Ifall han inte får bo kvar hos familjen och åker ut på gatan igen.” 

Jag minns den där statusuppdateringen som familjehemsmamman la ut på Facebook, den där som blev viral; den delades tusentals gånger. Jag läste den då, och läser den igen nu, med igenkänning. Katja har med den i boken, mot slutet av kapitlet. Han visste vad han gjorde Ahmed, som inte vande sig vid värmen. För han hade rätt. Han åkte ut på gatan igen.

För andra gången denna veckan upplever jag ett konstverk som berör, griper tag och skakar om. Som ger mig andra perspektiv på mitt liv och den bekvämlighet jag tar för given. Jag drog vinstlotten i livets lotteri, som föddes i Sverige, av svenska föräldrar, i detta överflödets tidevarv.

Ahmed. Han drog nitlotten han.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Pojkarna och de ensamma poliserna” av Katia Wagner.

Ute på djupt vatten

Barnombudsmannen granskar just nu den allvarliga situationen i Sverige för ensamkommande barn och unga. BO har under lång tid samlat och fått information om självskador, självmordsförsök och fullbordade självmord. 6 februari inkom även en anmälan från rörelsen #vistårinteut om det allvarliga läget för gruppen.

Så inleds det, #vistårinteut:s pressmeddelande angående BOs granskning 170215. och det fortsätter. Paragraf efter paragraf som gör en enda sak: visar hur ovärdigt det är för Sverige att fortsätta på inslagen väg. Omänskligt är vad det är, att behandla människor på det vis som görs.

Det främsta skälet till att den psykiska ohälsan ökar lavinartat hos ensamkommande barn och unga mår är att de system som byggts upp kring ensamkommande barn och unga, den samverkan som skapats, de utredningar som gjorts och det stöd som getts, fullständigt slagits i spillror av denna nya lag och tillämpning av lagen. Det ger ett glapp i hela systemet. För barnen blir konsekvensen kaos, splittring, hopplöshet och ett fullständigt förödande utanförskap. Vi har numera många barn som helt står utanför våra trygghetssystem och som saknar bostad, skolgång och kontakt med trygga vuxna.

Ja. Allt för många barn och ungdomar, och i många fall unga vuxna (många av dem åldersuppskrivna, och när du bedöms vara över 18 år gammal faller stödstrukturerna som käglor…), drabbas av just detta, kaos, splittring, hopplöshet och utanförskap.

Och jag förmår/vill inte ens skriva det jag vet – det är inte min berättelse att förtälja -, det jag personligen upplever just nu, som närstående, för det är nog det ord som bäst beskriver den roll jag har för en av dessa unga, som fallit ned i den mest nattsvarta hopplöshet.

Jag är ute på djupt vatten här. Vet inte vad jag ska göra. Otillräckligheten knackar på, dag efter dag. Famlar runt mig efter stöd och råd, och har, som tur är, vänner som kan ge just det. Jag får stöd, så jag kan stödja. Jag får råd, så jag kan råda. Så funkar det. Ibland faller jag ner i hopplösheten även jag. Som att fajtas mot väderkvarnar. Men jag stannar inte där. Där kan jag inte göra någon nytta, inte ens finnas där förmår jag göra om jag fastnar i det förlorade hoppet. Så jag kravlar mig upp, och kör på, samtidigt som jag känner att det tar. Det tär. Kostar på.#vistårinteutSom tur är finns det ljusglimtar. Om än inte i just detta fallet, så i andra, också mig närstående unga, som det går bra för. Jag gläds, jag insuper lycka, vilja och hårt arbete, en läranderesa som visar en progression på ett halvår som är helt fantastisk. I detta samlar jag kraft. För så här är det: #vistårinteut, men vi slutar aldrig kämpa!

Ta hand om våra unga

Har lyssnat till några podavsnitt av Människor och migration, avsnitt som handlar om barn och unga som kommit hit, barn och unga på flykt. På flykt undan terror, fattigdom, risk för tvångsrekrytering till krigande förband, och mycket mycket meet. Ensamkommande. Papperslösa.

Ligger på en sjal, på en gräsplätt i Pildammsparken, lyssnar och får magknip. Magknip av något som känns allt för nära mig, idag, som God Man till tre ensamkommande. Mitt ena Gode Barn har varit här tillräckligt länge för att ha fått permanent uppehållstillstånd, men nu, efter att ha lyssnat till vad det nya lagrådsförslaget säger, så undrar jag om de andra kommer få stanna, ens på tillfälligt uppehållstillstånd. Om möjligheten att få stanna på grund av synnerligen ömmande skäl försvinner…. Och man inte är kvotflyktingar, ja, då verkar det omöjligt. Permanent uppehållstillstånd ska endast ges, enligt förslaget, till kvotflyktingar, inga andra. Hör du. I n g a andra.

Men… Hur kommer det gå till? Hur är det möjligt?
Min lille, som är ensam i världen… Vad kommer det bli av honom?

Räds. Får magknip.

Tar reda på mer. Knipet i magen lättar, en smula, men endast en smula, när jag börjar ana att det nya lagförslaget när det röstas genom som värst kommer gälla retroaktivt från november, då det lades. Alla som kommit innan kommer bedömas utifrån det befintliga lagrummet.

Andas ut. En smula. Hoppas jag har rätt, för då ligger mina Gode Barn på rätt sida gränsen. Och förfasas sedan… över alla de som kommit hit efter november. Vad ska det bli av dem? Hur många barn och unga kommer inte drabbas ofantligt hårt av detta?

våra ungaSitter här, skränande måsar, solen som värmer på ryggen, tittar på sädesgässen som simmar förbi, med en handfull små ulliga unga emellan sig. För det är vad vårt uppdrag är, som vuxna. Att ta hand om de små ulliga. Att värna dem, skydda dem, låta dem växa och frodas, i trygghet, i kärlek, med omsorg, som både ställer krav och slösar oändligt förbehållslöst med kärlek.

Det är vårt jobb. Att ta hand om våra unga. Alla våra unga. Och ja, där hoppas jag verkligen att människan – som ju så gärna ser sig själv som det mest utvecklade djuret på planeten, ja, kanske tom stående över djuren – förstår att just det, att ta hand om allas våra ungar, oaktat om de är våra via blodsband eller ej, är vad som särskiljer oss. Det är där vi sticker ut – kan sticka ut! Genom att inse vikten, värdet, i att värna de unga, allas våra unga.

Det är vårt jobb. Att ta hand om våra unga. Alla våra unga. 

Pussar barnen godnatt, för att jag kan!

refugees welcomeLätt absurd känsla idag, på Stortorget i Malmö, på manifestation mot det nya lagförslaget som bland annat kommer strypa anhöriginvandring så att det i praktiken inte blir genomförbart alls. Alls. Som i – tusentals familjer som inte kan återförenas. Överhuvud taget. Vissa ensamkommande har kommit hit ensamma, för att det var ett val familjen gjorde, kanske det enda möjliga. Andra ensamkommande kom hit ensamma för att de kom bort från sina familjer under flykten, tanken var aldrig att barnen skulle fly ensamma. Inte förrän barnen fått permanent uppehållstillstånd – vilket inte är något man kan räkna med, och där processen tar ett-två år i nuläget – kan man ens börja göra efterforskningar för att försöka hitta föräldrar och andra släktingar, som vissa av dessa barn helt tappat kontakten med. Oavsett vilket – återförening ser med det nya lagförslaget ut att göras i det närmaste ohörbart.

Vet du att det finns trettio (!) miljoner barn på flykt i världen idag?, frågade Rädda Barnens ordförande Inger Ashing. Nej. Det visste jag inte. Ja gisses. Blir rent tårögd när jag tänker på det, på människor på flykt, och på att de ensamkommande barn jag lärt känna kanske aldrig kommer att träffa sina föräldrar och syskon igen. Som om tiden gått baklänges och vi befann oss i ett utvandringens 1800-tal, människor som flydde svält, nöd och avsaknad av framtidsutsikter mer än krig och terror. Att de som utvandrade då kanske aldrig skulle komma att träffa sina nära och kära igen, det tror jag de hade med i beräkningen. Men idag? I dagens globala samhälle? Det känns helt galet. Också för att det redan som det är är alldeles snurrigt ska ni veta. Som God Man till ensamkommande flyktingbarn får jag insyn i både det ena och det andra, och vissa saker skrämmer mer än något annat. Men det är en berättelse, eller två, för en annan dag.Malmö man ur huse

Idag konstaterar jag att Malmöborna inte direkt gick man ur huse för att manifestera för Alla barns rätt till sin familj! Och det är synd. Men samtidigt är det kanske så att det är svårt att ta in det som sker just nu. Kanske är det först när man blir personligen inblandad som det riktigt går upp för en – åtminstone för mig – att det faktiskt är riktigt allvarligt, det som nu sker. Själv förstod jag inte på riktigt hur de svenska migrationslagarna föreslås förändras förrän jag lyssnade till ett par avsnitt ur Människor och Migration, först då fick jag ett hum om vad det nya lagförslaget faktiskt avser.

Har många andra tankar kring dagens manifestation, kring de som kom dit, och de som jag upplever att jag saknade i folksamlingen, hur olika grupper i samhället till synes har valt olika tillvägagångssätt för att engagera sig, och vad det egentligen säger om oss, om mig. Men, de tankarna får landa lite innan jag – kanske – skickar ut dem i världen. Just nu ska jag gå och lägga mig i sängen som maken redan värmt upp, och innan jag kryper ned till honom ska jag pussa barnen god natt. För att jag kan. Och för att det, bevisligen, är något att inte ta för givet.