Åh denna katt…

Katten Pop är förtjust i soffryggar – här tronar han på Momos soffa.

… som just nu snusar bakom ryggen på mig, där jag sitter i soffan. Nästan två veckor sedan detta ens var möjligt, eftersom vi allesammans – inklusive katten Pop – varit hos Momo och sen stannade Pop kvar där medan resten av oss drog till Skottland. Har nu hämtat hem honom, och ordningen är återställd.Under tiden vi var i Edinburgh gick han in på ICA Vågen. Igen. Inte första gången. Knäppkatt. Tror han tycker det är rysligt trevligt, massa människor som garanterat ger honom uppmärksamhet, klappar och gos. Han är en ovanligt socialt kompetent katt. Förra gången det hände hade han telefonnumret i lilla bjällran på halsbandet. Denna gången hade namnlappen trillat av, så veterinären granne med ICA fick fatt i förra ägaren som fortfarande stod registrerad på öronmärkningen, som i sin tur kontaktade Alma, och på den vägen var det… Hem kom han, till slut. Sen dömdes han till husarrest, av förståeliga skäl.

Och jo. ”Ni borde hålla honom inne.” tycker nog både en och två läsare. Jag vet det. Och förstår det. Och samtidigt… han är en tidigare innekatt, och var en rysligt olycklig sådan, något han gjorde väldigt klart för alla och envar som kom i närheten, hans mjauande gick inte att misstolka på något vis.

Men nästa gång vi ska lämna honom på semester hos Momo kanske vi ska följa efter honom till Ica ett par gånger, med vattenspruta, eller vad man nu ska ta till för att lära honom av med den ovanan? Tips emottages tacksamt. Eller så sätter vi upp en lapp på ICA med namn, telefonnummer och foto, och skriver var han hör hemma, så förenklar vi processen med att återbörda buskatten.

Tretton nedslag i mitt liv

På väg in på Ica Maxi med Alma fick jag en plötslig ingivelse: Ska vi ta ett foto i timmen hela dagen så kan jag blogga om det sen? Alma var på så klart, så här kommer foto nummer ett taget utanför Ica Maxi Toftanäs, klockan tio fredagen den tredje november 2017:

Vi hade då redan hunnit med att cykla och hämta bil som vi lånat för dagens utflykt. Vi handlade till kvällsmaten och till vår planerade Pisa-picknick, körde hem, fyllde picknick-korgen, och tog en kort sväng med Alma bakom ratten (mitt handledartillstånd kom i posten igår), foto nummer två, klockan elva:

Körde så till Biltema för att införskaffa en extra backspegel till handledaren (och lite annat smått och gott), innan vi styrde kosan söderut, foto nummer tre, klockan tolv:

Alma var bespetsad på hav snarast än skog, så vi drog ner mot näset, men vek av mot öster och landade tillslut i Skåre Hamn, där vi intog vår Pisa-picknick innan vi vände åter mot näset, med ett kort stopp på strandfyndsutställningen vid Bärnstensmuseets parkeringsplats i Kämpinge, foto nummer fyra, klockan ett:

Snurrade runt lite på näset, ner längst ”den afrikanska stäppen” (det ser så ut, havsängarna där korna betar) till Skanör, vidare mot Falsterbo, och sen norröver igen, med siktet inställt på brofästet, foto nummer fem, klockan två:

Körde hem, lastade ur Biltema-inköpen i huset, tog en minisväng med Alma krypkörandes i kvarteren, innan vi hämtade upp lillebrors datorskärm och packning medan han fick ta cykeln hem från kompis där han övernattat. Hem igen, lastade ur, och sen var det dags för dagens tredje och längsta körlektion, foto nummer sex, klockan tre:

Bytte förare till en något mer trafikvan dylik, körde och tankade, lämnade tillbaka bilen och cyklade sedan hemåt – på vardera håll. Alma tog en längre cykeltur medan jag cyklade till ST1-macken för att köpa porto, foto nummer sju, klockan fyra:

Väl hemma planerade vi lite för morgondagens gemensamma aktiviteter, innan det myndigt knackade på dörren: kvällens gäster gjorde entre, stora storebror med sambo och minsta dottern trillade in för lite kvällsmat. Kusin Benjaminss apa gjorde stor succé, fick ta flygtur på flygtur genom vardagsrummet, foto nummer åtta, klockan fem:

Fixade så med gemensamma krafter taco *är det fredag så är det?*: tärnade grönsaker och rev ost, stekte på ett stort lass vego-färs med tacokrydda och krossad tomat, rörde ihop en smarrig guacamole, värmde tortillas, och halvvägs färdiga med att duka bord och plocka fram, togs foto nummer nio, klockan sex:

Åt och snackade, busade och skrattade, och åt lite till. Dukade undan. Snackade än mer. Röjde undan lite i köket, och skulle just kolla läget på ovanvåningen när ”nu är det foto-tajm”-larmet pinglade på min fån. Alla var så upptagna med det vi gjorde, att vi först fem minuter senare mindes att det var dags att ta foto nummer tio, klockan fem över sju:

Bamse från Öppet Arkiv (svartvita versionen, urgulligt!) på SVTPlay roade litet bonusbarnbarn en stund innan det var dags att koka te. Dukade fram kvällens efterrätt: pepparkakor och ädelost-på-tub. Smarrigt värre, succé hos alla, så ock minstingen som älskar ost, foto nummer elva, klockan åtta:

Sen busades det lite till innan det var dags för gästerna att bege sig hemåt, med stora gäspar från båd stor som liten. Vi överöstes av kramar från minstingen, de packade in sig i bilen, och lugnet lägrade sig. Datorn fram, uppkrupen i soffhörnet, foton från dagen att blogga om. Och så den där lite smått frustrerande känslan av att inte få plats med alla mellan-timmarna-foton, som katten som gjorde oss sällskap i Skåre Hamn eller vallmon som blommade stoiskt vackert vid kajkanten, foto nummer tolv, klockan nio:

Nu är inlägget nästan klart, och klockan har slagit timme igen, så ni bjuds på en sista bild, med mig och katten Pop som önskar en skön natts sömn, foto nummer tretton, klockan tio:

 

 

 

 

 

Hedra mig själv i just denna stund

Sitter här och försöker få ur mig något. Något vettigt helst, men i brist på det bara något, vad som helst. Och det är som förgjort. Kryper i kroppen, pirr i benen, ett pirr som jag vet betyder Gå och lägg dig människa!

Trött efter en intensiv och rolig vecka, som samtidigt inneburit för lite tid hemma. Varit ute och flängt varje dag, och har dessutom ätit ute på olika ställen alltför många gånger. Och det känns. Inser att kroppen mår bäst av att arbeta hemifrån i större grad än jag gjort denna veckan, vilket för mig innebär att jag äter den mat jag själv väljer, den mat kroppen mår gott av, i en mer rimlig mängd, än när det står uppdukat framför mig.

Tisdagen bjöd på en heldag i Helsingborg – ljuvligt väder och Pernilla Tillander och hennes Maja är lika ljuvligt sällskap!

Och då har det ändå verkligen varit fina dagar, allesammans. Och tur är väl det, för nästa och nästnästa vecka blir lika intensiva och förhoppningsvis även lika roliga. Därefter lugnar det ner sig, vilket jag ser fram emot. Till dess kan jag hedra mig själv i just denna stund, genom att helt enkelt följa katten Pops exempel och gå och lägga mig.

Hur lära katt akta sig för bil?

Ännu en sådan där kväll då jag önskar jag faktiskt hade bloggat på morgonen, för nu sitter jag här och vill skriva men inte om det, eller det där andra. Men kanske det här… eller nä. Inte det heller.Så jag bläddrar bland mina foto och hittar ett av sommarens foto av katten Pop, denna älskade katt. Leker lite med olika fotofilter (bilderna i ordning uppifrån och ned: utan filter, Transfer, Blekt, Noir), och tycker allt att det är en bra grann katt den där Pop (som nyligen blivit med eget Instagramkonto)!Igår kväll gick jag en sen kvällspromenad med lånehunden Sixten, och Pop följde med oss. Det var beckmörkt inne på Bulltofta, så vi gick längs Sallerupsvägen, för jag hade bespetsat mig på att sätta en Pokémon på ”3 figurer i en”-gymmet. Pop har för vana att följa med mig (och andra i grannskapet) på promenader, men just igår kväll önskar jag nästan att han inte gjort det. Han tyckte vi skulle korsa Sallerupsvägen nämligen, och fast jag och Sigge stannade kvar så började Pop gå över gatan. I sakta mak. Det kommer en bil som saktar in. Jag lockar och tjoar, i hopp om att få honom att antingen komma tillbaka till min sida eller faktiskt ta sig till andra sidan. Men nej då. Sakta mak var det, inte bryr sig en så distingerad gentleman som Pop om något så futtigt som en bil. Eller två.Eller fem, vilket var vad det blev till slut tror jag, innan han slutligen bestämt sig för att faktiskt komma tillbaka till vår sida av gatan. Fram och åter velade han, i sakta mak (ni har nog fattat det nu va?), helt brydd för att det faktiskt skulle kunna falla sig så att en bilförare helt enkelt skulle kunna missa att få syn på honom.Oh hemska tanke, har redan förlorat två katter till bilar i området, vill verkligen inte vara med om det igen!Men Pop bryr sig då rakt inte för det. Det är inte första gången jag får hjärtat i halsgropen när jag är ute med honom. Det var inte länge sedan han följde efter mig när jag skulle på en joggingrunda på Bulltofta, då han satte sig mitt på Dammstorpsvägen, så två bilar fick krypköra för att till slut stanna medan jag gick och lyfte upp kattskrället och tog honom till sidan. Går det att lära honom att akta sig för bilar – någon som vet?

Min Dahlia!

Nu har min Gerbera fått en kusin, då jag nyligen stickade klart sjalen Dahlia.Mönstret är en vidareutveckling av Gerbera, skapat av samma mönsterskapare, Linnea Ornstein. Garnet köpte jag samtidigt som det jag stickade Gerberan i, dock så valde jag att gå upp i stickstorlek då jag tyckte att min Gerbera blev väl liten.

Min älskade Gerbera som halsduk.

Visserligen har jag nog aldrig använt en sjal så mycket som just Gerberan, för jag insåg att den passade helt perfekt som halsduk som jag kunde behålla på för extra värme även inomhus. Men ändå. Och nu är den klar, min Dahlia. Just nu pryder den soffryggen, men så ruggigt som vädret är just nu skulle jag lika gärna kunna slänga den även axlarna mina.

Katten Pop och den ännu icke-blockade sjalen.

Liksom med Gerbera så skrev jag upp min framfart, för att kunna hålla koll på vilket mönstervarv jag var på:
26MAR – Klar m Diagram A
27 – Klar m varv 15
28 – Klar m varv 31
30 – Klar m varv 37
2APR – Klar m v 41
4 – Klar m v 51
6 – Klar m 59
7 – Klar m 63
8e – Mitt i v 68
4e – Klar m varv 85
23 – Klar m 89
25 – Klar m 92
26 – Klar m 95
27 – Klar m 97
28 – Klar 104
2MAJ – Klar 109
4 – Klar 115
5 – Klar 125
11 – Klar m 129
12 – Klar m 132
12 – Klar m 135
14 – Klar m 137
17 – Klar 139
20 – Klar 147
22 – Klar 149
30 – Klar 151
31 – Klar m 152 & 153
1JUN – Klar m 154
2 – Klar m 155 och avmaskning
24 – Blötlagd, urkramad och blockad

Pågående blockning av sjalen Dahlia.

Att blocka stickade alster har jag mig veterligen inte gjort förut, men det gör i sanning oerhört stor skillnad, som du kan se om du jämför fotot med sjalen och katten Pop med de två bilderna på en färdigblockade sjalen.

Dahlia pryder soffryggen.

Att sticka dessa sjalar ger ro och förnöjsamhet, att se mönstren växa fram skänker mig glädje, så frågan nu är snarast: vad är den övre gränsen för hur många sjalar jag får sticka egentligen?

Adjö 2016!

Sitter här i sängen och reflekterar över det gångna året. Som alltid när jag skriver dessa mina årsreflektioner så börjar jag lite sakteliga, minns inte så mycket… och sen fylls pappret på, med resor, upplevelser och lärandetillfällen. Ett efter ett läggs de efter varandra och bildar en fantastisk kavalkad över (delar av) det som 2016 burit med sig till mig.

popKatten Pop
För ett år sen flyttade han hem till oss, katten Pop. Denna fantastiskt trivsamma katt, som med sin charm lyckats vinna hjärtan både hos oss på Hasselbacken och på Riseberga i stort. Han går ofta och gärna promenader med oss, men generös som han är till sin natur, slår han lika gärna följe med andra. Så det är många som fått kattsällskap på promenader på Bulltofta det senaste året!

skriverSkrivretreat
Fick äntligen tummen ur att anordna min allra första, egna, skrivretreat i januari. Vännen Therese upplät sitt fina lilla gästhus i de småländska skogarna åt mig, där jag skrev, skrev, och skrev. En fantastisk upplevelse, som jag lovade ge mig själv kvartalsvis. Det föll – fast ambitionen kvarstår! – men det blev faktiskt ett andra skrivretreat i oktober, hos Sus i Sävsjö denna gången, där jag och Sara skrev, skrev och skrev på vårt gemensamma bokprojekt. Vi har bokat in flera skrivretreat under våren för att under året skapa allt det material vi anser oss behöva/vilja ha, för att ta projektet vidare.

Kulningskurs
Ja. Hur galet är inte det egentligen? En kulningskurs dök upp i Facebook-flödet, jag delade, lockades men velade, tills ovan nämnda Sara gjorde slag i saken och anmälde sig. Då bestämde jag mig för att kasta mig ut i det okända och sagt och gjort, i juni kulade vi i dagarna två, vid foten av Stenshuvud. Urkrafter släpptes lös, ska du tro!

Seattle/Vancouver-resa med familjen
Första saken på min Bucket List som jag faktiskt bockade av! Nästan tre veckor tillsammans i Seattle, på Olympic Peninsula, i Vancouver och med en kortare vistelse på Island än planerat som alltjämt var tillräckligt lång för att ge oss möjligheten att uppleva Blue Lagoon.bluelagoon_photo_1Och så vill jag passa på att tipsa om AirHelp, som hjälpte oss när planet hem från Island var fyra timmar försenat. Det slutade med att vi fick tillbaka en fjärdedel av resans totala biljettkostnad!

Separation
Hela året har varit ett turbulent år – inombords! – något som kulminerade i höst då jag och maken separerade efter fjorton år. Detta har resulterat i mången reflektion och otaliga tårar, men också rikligt med kärlek, närhet, skratt och värme, på så många plan. Jag gör mitt bästa för att vara öppen i den pågående processen, snarast än sluten. För vem säger att en kärleksrelation måste se ut på ett visst sätt? Varför inte skapa den form som jag och mina närmsta mår bäst av, oavsett om det avviker från normen eller ej?
Huppegupptäcksfärden fortsätter in i 2017, och ett vet jag – tillsammans tar vi ansvar för familjens väl och ve, något som känns väldigt bra.

Medvetna ValMedvetna Val
Boken! Vilken resa. Och vilka medresenärer jag fått äran att samskapa Medvetna Val – från offerkofta till möjlighetsmantel med! Och äventyret fortsätter, var så säker. Jag ser fram emot det, med möjligt undantag för Bokmässan. Tog del av den nu i höstas, och passar gärna nästa gång. Kanske hade det mest med pågående separation och mycket privat ovisshet just då att göra, men oavsett vilket, det är för mycket energier i luften för mig, på sådana där ställen. Det kostar mer än det smakar. Fast jag fick ju ynnesten att äntligen träffa Klas Parknäs i 3D och det var minsann en riktig gåva!

God Man
Första Gode Barnet som fyllde arton och därmed inte fick ha kvar mig som God Man, lyckades jag få inskriven i gymnasiet, med nöd och näppe och tack vare flödande medmänsklighet. Andre Gode Barnet med PUT som fyllde arton i höstas har ett djävlar-anamma och en vilja som kommer ta honom långt. Är inte längre hans Gode Man heller, av samma skäl (God Man förordnas ensamkommande barn tills de fyller 18 år) men kontakt bibehålles, och varje gång vi ses så gläds jag! När yngste Gode Barnet fyllde tretton och två månader därefter fick permanent uppehållstillstånd (PUT), så grät jag tårar av lycka och lättnad. Allt detta värmer mitt hjärta!

Men emellanåt brister det. Har mitt ena föredetta Gode Barn boende i vardagsrummet där han sover på en extrasäng, sedan drygt två månader. I mitten av januari är det muntlig förhandling i Migrationsdomstolen som ett resultat av att vi överklagat Migrationsverket avslag av hans asylansökan. Vill be dig hålla oss i dina tankar – för oddsen att domstolen dömer annorlunda än verket är inte så bra. Men chansen finns, och den spetsar vi in oss på! Och om du, eller någon du känner, kan bistå med ett bättre boende än en extrasäng i mitt vardagsrum, så hör av dig, snälla!

Två bloggar och skrivandet
För ett år sedan separerade jag, äntligen, på språken. Min blogg hade då under ett par års tid varit ett sammelsurium av ömsom svenska, ömsom engelska inlägg och det kändes mest rörigt. Nu är det renodlat svenska respektive engelska, och det känns bättre. Skriver ofta på morgonen, och det blir liksom endera språket. Jag sätter mig, och något kommer ut, och ibland är det på svenska och ibland på engelska. Intressant det där. Jag tycker det är himla roligt att skriva, som du kanske förstått, och det finns fler bokprojekt på lut, så fortsättning följer…

Pop på promenadPokémon Go
I somras när vi var i Seattle släpptes Pokémon Go, varpå sonen raskt exproprierade min mobil och kastade bollar till höger och vänster. Satte själv igång ett konto men det var först när vi kom tillbaka till Sverige och vi löst sonens mobil-problem som jag började pokemona på rikigt. Och vilken glädje detta varit under hösten. Många steg har jag gått, både själv och tillsammans med sonen, och till vår stora glädje, nu under jullovet har vi äntligen fått sällskap av dotra också. Så nu kan du räkna med att vi fortsätter jaga Pokémons på Bulltofta! Ett lättsamt och anspråkslöst sätt att umgås med barnen, och samtidigt vara i rörelse i friska luften. Katten Pop går förresten ofta med oss på Pokémon-promenaderna, vilket ger en extra charm till det hela.

rågsurdegsbullarSurdegar
Plåtjobb på taket; plantering på framsidan; reparation av köksfläkt och byte av kylskåpslist; äntligen beställde jag hem rejält med ved. Surdegar som hängt med lite för länge på att-göra-listan, som nu är avbockade. Och faktisk surdeg dessutom! Gick en kurs i september med Jan Hedh, vars rågsurdeg med ursprung i San Fransisco 1969 numera bor och frodas även på Hasselbacken. Bakar minst två-tre gånger/månad, mest blir det rågsurdegsbullar, som är enkelt att ta fram styckevis från frysen när hungriga barn så önskar.

Våra Berättelser
Gick en walk ‘n talk med Anders Roos första veckan i januari, på uppmaning av Inga-Lill, som hade en känsla att vi behövde träffa varandra. Hon visste inte vad det kunde gälla, men och så rätt hon hade! Vår walk gav mersmak och det gav i sin tur upphov till Våra Berättelser. Projektidéen som Anders kläckt och börjat agera på, och sen bjöd in mig och Anders Nordgren att samskapa.

Projektet ”Våra Berättelser – vi som flytt(at) hit” är ett stort foto- och textprojekt där människor som berikat vårt land under mer än ett halvt sekel förmedlar sina berättelser. Den offentliga debatten handlar om rädsla, och fokuserar på svårigheter och kostnader. Det behövs ett material som visar vad de som flytt och flyttat hit har tillfört, men framförallt vilka människorna är.

Så beskriver vi det, detta viktiga och hjärtenära projekt, där jag kommer stå för texterna. Var så säker på att jag kommer berätta mer om detta framöver!

Häringe SlottSlottshelg
Ann fyllde jämnt och bjöd in nära och kära kvinnfolk till en slottshelg. Vi blev inte så många, och på sätt och vis var det precis som det skulle vara, för gudars skymning så välbehövligt det var. Att bara få vara, att vara hållen, i väninnors varma, förstående och samtidigt icke-mjäkande famnar. Jag vet att ni vet hur viktigt det var för mig, just där, just då, men ändå: tack, från djupet av mitt hjärta!

Stickandet
Händerna har fått börja arbeta igen. Skapandet är igång. Stickat mössa, pulsvärmare, disktrasor och tvättlasar i parti och minut, en jättefin sjal/halsduk och är i gång med en tröja. Minns inte senast jag stickade en tröja till mig själv… Men nu är det på G!

Burpees
Närmare bestämt 4806 stycken sen den 28 maj 2016, då jag hakade på en 100-day-burpee-challenge som en vän bjöd in till. De första 100 dagarna gjorde jag 3000 burpees, och sedan dess har jag bara fortsatt. Gör burpees varje dag – har inte missat en enda sen 28 maj! – och har alltså, under 2016, gjort sammanlagt fyratusenåttahundrasex stycken.

Detta, och mycket mycket mer, har 2016 gett mig! Jag sparar på alla dessa mina minnen från året som gått, och släpper taget om det jag inte behöver ta med mig in i 2017. Att gå in i det nya, med förmågan att släppa taget om det som inte längre gagnar – för att göra plats åt annat att komma!

Med den största tacksamhet skickar jag en hälsning om ett riktigt gott nytt år till dig som följt mig under året, i en eller annan form, och ser fram emot vad som skall ta form för oss alla under 2017.

Träningspass nummer två!

Vedhögen

Beställde hem två kubik torr björkved. Leverans måndag mellan 17-19. Check på den. Bortsett från att det låg två kubik ved på uppfarten när vi kom hem vid halv fem. Nåväl, vi puttade undan delar av leveransen så vi kunde komma förbi med cyklar och oss själva.

Pop får skjuts

Pop undersöker

Och idag. Då har jag och Mr B slitit må ni tro. Hade sån tur att leveransen tajmade med att skolan hade studiedag. B har kört skottkärrelass efter skottkärrelass med vedklampar runt huset till baksidan där jag stått och lassat in dem, snyggt och prydligt, inunder och bredvid mitt planteringsbord. Katten Pop var oss väldigt behjälpliga som synes.

Snyggt staplat

Efter tre arbetspass var vi klara! Men oj… vad jag redan känner att kroppen kommer vara öm överallt imorgon. Men det är det värt. Nu kan vi mysa med brasa så ofta vi vill.

img_1697