Etikettarkiv: Katten Pop

Bortom lindbersån

Publicerad den av
4

I strålande solsken under molnfri himmel tog jag mig ut för en dryg timmes trädgårdsarbete. Drog på mig trädgårdskläder och valde ett par sedan länge kasserade tofflor till fötterna.

Fyllde två kassar FRAKTA medium med ved och städade bland alla småpinnar jag samlat på mig de senaste somrarna, småpinnar som funkar perfekt som spinkeved.

Drog bort gammalt nedvissnat från bär-rabatten, från den perenna bronsfänkålen, kärleksörten, bolltisteln och pionerna. Gick fram och tillbaka mellan trädgården innanför huset och trädgårdstunnan ute vid gatan.

Ställde mig vid hallonsnåret som omärkligt övergår till perennrabatten som i stora drag består av höstanemoner och flox, bådadera blomster som lämnar efter sig gott om gammalt och nedvissnat.

Suckade lite.
Var börja, liksom? 

Tog ett par drag i döda hallongrenar, tänkte Nej, jag ger upp, men drog i några fler, och några fler. Fast så mycket mer än en tjugondel av allt rörde jag inte. Det finns kvar till en annan dag.Fotograferade den gamla fönsterkarmen som hänger i lindbersån som ett fönster till trädgården bortom bersån. Busade med katten Pop som satt på trädgårdsbordet och njöt av solskenet.

Funderade över vad mer jag skulle göra, om något, när jag räddades av en fråga från det lokala PoGo-gänget om jag ville haka på en raid på lilla lekan. Absolut, svarade jag och traskade kvarteret ned. Väl där tittade jag lite förvånat ner på mina fötter. De smärtade. På ett underligt och ovant vis.

Klev ur tofflorna, som under många år var trogna följeslagare. Först på (dåvarande) Pharmacia & Upjohn, där jag hade dem som kontorsskor under ett drygt års tid. Sen som trädgårdstofflor under säkerligen fem-tio år till. Har inte använt dem på åratal, och sedan 2014 har jag gått allt mer i så kallade barfotaskor. Numera är barfotaskor det enda jag går i.

Utom nu då. En och en halvtimme i ett par gamla tofflor och fötterna smärtade – av de förunderliga utbuktningarna i tofflorna. Stöd för hålfot och annat som gjorde tofflorna till favoritskor för mig back in the days; jag minns hur jag tyckte de var så mjuka och sköna att gå i. Men nu… Huvaligen, sa mina fötter, en sådan styggelse! De där skorna förhindrar oss att vara som vi är skapta för att vara, de gör det svårt för oss att fungera som avsett. 

Så jag knatade hem när raided var genomförd, och lovade mina fötter på heder och samvete att skaffa ett par bättre skor till trädgårdsarbete, skor som inte gör mina fötter ont.

En duva med ett budskap

Publicerad den av
4

Klev utanför ytterdörren bara för att mötas av en duva som lugnt satt på mitt cykelhandtag, alldeles nedanför yttertrappan. Tog sakta upp min fån, tog ett foto och tänkte Undrar om duvan flyger sin väg om jag kommer närmre?

Så jag gick försiktigt trappsteg för trappsteg ner till marken, tog ett nytt foto, kom än lite närmre, tog ytterligare foto. Pratade vidare med den, samtidigt som jag cirklade runt och tog fler foton. Katten Pop kom också ut, men vare sig duvan eller Pop ägnade den andre ett uns av uppmärksamhet.Till slut var det jag som gick därifrån, eftersom jag hade en tid att passa. Duvans visit stannade kvar i sinnet inte minst eftersom jag aldrig varit med om dess like.

Och nog bär duvan ett budskap till mig alltid, allt enligt Solöga:

Ta hand om ditt hus/ditt hem eller din familj. Min gåva till dig är att skapa dig en trygg omgivning.
Ägna dig åt konkreta saker för att få en fast grund att stå på.

De senaste två månaderna har varit vilda, och så ser det ut också kommande två veckor. För mycket tid hemifrån, för mycket på agendan, för mycket som jag prioriterat över att ta hand om mitt hus, mitt hem och min familj. Så det här är ett budskap som går rakt in och är definitivt något jag tänker agera på.

Ett svagt mjauande…

Publicerad den av
6

Kom hem efter en lång dag på #hbgtalks (mycket kul) och därefter lektion 4 av 10 på Lindy Hop-kursen. Nåväl. Katten Pop brukar komma och möta mig när jag kommer hem, men tji fick jag. Fast jag tyckte mig höra ett mycket svagt mjauande nånstans ifrån så lite skum blev jag. La av mig mina väskor och gick på lyssningsjakt, och befarande det värsta (att katten ligger skadad i buskaget på framsidan, överkörd… huvaligen!). Ljudet blev dock starkare när jag närmade mig gatan, så jag tittade upp och där, högst upp i grannarnas hängbjörk (kanske 6-8 meter hög) satt han. Mycket olycklig. När han såg att jag såg honom blev stegrades mjauandet definitivt. Räddningen i sikte!

Knackade på hos grannen som kom ut, tog fram stege till mig och till slut, efter mycket lock och pock lyckades jag få ner kattskrället ur trädet.

Nu är jag inte höjdrädd. Men jag har respekt för både höjd och stegar. Jag vet att det är lätt att ta sig vatten över huvudet och ett tu tre sitta i en farlig situation. Och samtidigt… Vi kan så mycket mer än vi tror. Så gör. Testa. Utmana dig. Kasta hatten. Klättra upp i trädet. 😏

Det kan kännas lite läskigt, skakigt, men med rätt förarbete (stegen placerad stabilt i marken, och stadigt mot en hyfsat grov gren) så går det. Jag tog mig uppför trädet sakta och kontrollerat, väl uppe hade jag fokus på Pop (the issue at hand) och inte på ”allt annat läskigt runtomkring” (som att jag stod på en stege 7 meter upp i luften, tanken på ”vad som skulle kunna hända om jag trillar”, den gnagande känslan av att vilja klara av det så jag inte skulle behöva ringa brandkåren och slösa deras tid på en fjöntig katt i ett träd, osv osv osv) och ett tu tre lyckades jag locka honom till mig så jag kunde få fatt i honom och ta mig nerför stegen igen (ett grabbatag om Pop, andra handen på stegen; gick det lugnt och fint upp gick det än lugnare nedåt vill jag lova).

Vi kan så mycket mer än vi tror, och det även om det känns lite läskigt!

Gamla klyschor

Publicerad den av
4

Gamla klyschor har ofta mycket sanning i sig. Så ock med den gamla dängan Borta bra men hemma bäst. Känner själv så, när jag landar i soffan efter fyra intensiva, fantastiska, förundransfyllda, skrattrika, musikaliskt utmanande dagar i Åre och Östersund tillsammans med övriga damer i Södra Sallerups damkör. Och jag verkar inte ensam om känslan, att det är bäst när jag är hemma, av katten Pops beteende att döma.Han har ingått i AirBnB-gästernas ansvar, jag hyr ju ut både hus och husdjur på en och samma gång vilket är ytterligt smidigt. Nu ligger han bakom mig i soffan, utsträckt på soffryggen, och snarkar högljutt.

Tillfreds. Trött. Tacksam.
Precis som jag.
(Ja, det sista gäller månne enkom mig, men låt gå för denna gången.)

Promenadmeditation à la Bob Hansson

Publicerad den av
9

Hemkommen efter en skrivarhelg med Bob Hansson på Mundekulla. Fantastiskt! Livgivande, inspirerande och berörande, på mer än ett sätt. I slutcirkeln sa jag, att jag idag skulle vakna, klifsa ut på Bulltofta och gå en morgon-promenadmeditation likt den vi gick igårmorse.

Fem minuters eldandning – fyra snabba inandningar genom näsan, följt av fyra snabba utandningar genom munnen (sa Bob. Googlar och läser hur breath of fire görs med näsan. Vad vet jag. Coolt var det oavsett!). Repeat. I fem minuter. Fem minuter är långt, jag lovar!

Fem minuter av att sjunga tacksamhetens lov – vad är jag tacksam för. Mina fötter (idag barfota. Lite kallt. Och samtidigt så skönt att jorda mig!), barnen, luften jag andas och vinden mot mitt ansikte (lyssnade till de första två avsnitten av The Habitat igår, lyssna så förstår ni referensen!), min hjärna, mitt hjärta, solen, det gärna, kirskålen (Äntligen!) och katten Pop och så mycket mycket mer.

Fem minuters reflektion kring den bästa dagen om tio års tid. Ta chansen att uppleva den, för en stund, redan idag. Vad ser jag, vad känner jag, vad gör jag och med vem?

Fem minuter om min vision för idag – förankringen i drömdagen om tio år skänker perspektiv och öppnar för mer av en drömdag redan idag. Väcker reflektion kring vad som är bråttom kontra viktigt, inte minst med det längre perspektivets drömläge i sinnet.

Sist, men definitivt inte minst, fem minuters internt pepptalk. ”Som en amerikansk träningscoach”, sa han, Bob, och gav några exempel. Snygg du är! Och bra! Kärleksfull och rolig. Omtänksam och en jävligt bra person. En sån som skriver och har något viktigt att berätta. 

Så där klifsade jag runt på gräs och grus på Bulltofta, med kalla fötter som rodnade av morgondaggens kyla, samtidigt som jag pratade högt med mig själv. En underbar start på dagen – tack Bob! Och tack mig själv!

Tusen tankar om träd (bok 6 av 26)

Publicerad den av
4

Svart valnöt, Juglans nigra, på Bulltofta rekreationsområde, Malmö.

Inledningen till boken Tusen tankar om träd av Vi-skogen lyder:
”Träd är en del av livet. De är gåvan till det nyfödda barnet. De är dansen runt granen. Utsikten från balkongen. Möblerna i våra hem. Björken du ristade in din kärleks namn i. eller ett minne över en kär släkting som inte finns bland oss längre.”

Vackra tallstammar med fötterna ljuvligt nedbäddade i den mjukaste av mossor, vid Grytthyttan.

Någon sa att träden bildar trädgårdens tak, och en trädgård utan träd… ja, det saknas något där. Det smärtar i mig när jag ser hur många köper (gamla) hus och tar ner alla träden det första de gör. Träd på vår villatomt vårdas ömt, inget har tagits ned men däremot har det tillkommit ett antal sedan vi flyttade in 2003, både sådana vi planterat (ett äppleträd, ett mullbärsträd, ett valnötsträd, en fläder, en tall och en japansk lönn – har jag glömt någon månne?) såväl som träd som självmant valt att slå sig ner.

Katten Pop älskar att klättra i träd!

Jag älskar verkligen träd. Bläddrade igenom mina bilder på jakt efter ett foto till detta blogginlägg… misslyckades fatalt som märks. Och då var det många vackra foton som fick stryka på foten. Jag tycker också väldigt mycket om det kinesiska talesättet Bästa tiden att sätta ett träd var för 20 år sedan. Den näst bästa tiden är idag. Därför blir jag glad när jag sitter här och funderar över hur många träd jag planterat, både i min egen trädgård och på andra platser. Har gett bort träd i Vi-skogen, via barnfonden.se och actionaid.se, men också planterat träd i Kenya via Better Globe, något som är en kombination – en investering som samtidigt gör gott. Både barn och bonusbarnbarn får träd av mig via Better Globe på högtidsdagar.

I Tusen tankar om träd, som är Vi-skogens jubileumsbok efter 30 år av trädplantering i Kenya att: ”För 50 år sedan täcktes 10 procent av Kenyas yta av skog. 2006 var siffran nere på 1,7 procent. Efterfrågan på odlingsbar mark, timmer och kol leder till att allt mer skog skövlas. Mark som tidigare var täckt av skog är numera uttorkad barmark. Träden behövs för näring i jorden och som skugga för djuren och människorna. Men även för matlagning och byggnadsmaterial. Utan träd överlever vi inte, folk kommer att dö. Jag säger alltid till alla jag träffar att ‘om du hugger ner ett träd, plantera fem nya‘.”

Hur, och var, du planterar träd, spelar kanske mindre roll?
Men att och ju fler du planterar, desto bättre är det. För oss alla!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Innerliga ord

Publicerad den av
3

Börjar skriva. Raderar. Skriver ett par rader ånyo. Raderar igen. Får inte fram det, det där som jag upplevde så starkt häromkvällen. Hur viktiga vi människor är för varandra. Hur viktigt det är att vi förmedlar det. Hur orden, ibland, är bästa verktyget. En kram, en hållen hand, ett öga som möter ett annat och låter blicken – innerlig – ligga kvar. Det ger mycket. Samtidigt som människan är lite för bra på att hitta på sin egen verklighet, så där som vi gör, bevisligen. Då är orden till godo – att släppa lös dem, dela, från hjärtat, det som känns, det som finns, det som är viktigt och innerligt.

Gör vi – jag – det för sällan?
Eller släpper jag ut det – men ”lite för enkelt”, genererar plattityder, där innerligheten inte fyller ut orden till fullo, så att de lämnar min mun som halvt uppblåsta ballonger?

Betydelsefulla barn och deras mor. Foto från Nelson Monument, Edinburgh, 27/12-2017.

Tror jag ska blåsa ut ljuset, stänga kaminen, ge katten Pop kvällsmat, släcka och göra mig i ordning för sängen. Och innan jag kryper ner mellan lakanen ska jag gå in till sonen, ge honom en kram och en puss, och tacka för kvällens middag och sällskap. Ska försöka förmedla hur mycket det betyder för mig, hur mycket han betyder för mig. Fast först ska jag skriva ett par rader till dottern, som är på sportlovsäventyr norröver. Hon kommer hem imorgon. Och jag längtar. För hon betyder så mycket för mig. Betydelsefulla barn, det är de, för mig. Och jag hoppas de vet det!

Åh denna katt…

Publicerad den av
4

Katten Pop är förtjust i soffryggar – här tronar han på Momos soffa.

… som just nu snusar bakom ryggen på mig, där jag sitter i soffan. Nästan två veckor sedan detta ens var möjligt, eftersom vi allesammans – inklusive katten Pop – varit hos Momo och sen stannade Pop kvar där medan resten av oss drog till Skottland. Har nu hämtat hem honom, och ordningen är återställd.Under tiden vi var i Edinburgh gick han in på ICA Vågen. Igen. Inte första gången. Knäppkatt. Tror han tycker det är rysligt trevligt, massa människor som garanterat ger honom uppmärksamhet, klappar och gos. Han är en ovanligt socialt kompetent katt. Förra gången det hände hade han telefonnumret i lilla bjällran på halsbandet. Denna gången hade namnlappen trillat av, så veterinären granne med ICA fick fatt i förra ägaren som fortfarande stod registrerad på öronmärkningen, som i sin tur kontaktade Alma, och på den vägen var det… Hem kom han, till slut. Sen dömdes han till husarrest, av förståeliga skäl.

Och jo. ”Ni borde hålla honom inne.” tycker nog både en och två läsare. Jag vet det. Och förstår det. Och samtidigt… han är en tidigare innekatt, och var en rysligt olycklig sådan, något han gjorde väldigt klart för alla och envar som kom i närheten, hans mjauande gick inte att misstolka på något vis.

Men nästa gång vi ska lämna honom på semester hos Momo kanske vi ska följa efter honom till Ica ett par gånger, med vattenspruta, eller vad man nu ska ta till för att lära honom av med den ovanan? Tips emottages tacksamt. Eller så sätter vi upp en lapp på ICA med namn, telefonnummer och foto, och skriver var han hör hemma, så förenklar vi processen med att återbörda buskatten.

Tretton nedslag i mitt liv

Publicerad den av
3

På väg in på Ica Maxi med Alma fick jag en plötslig ingivelse: Ska vi ta ett foto i timmen hela dagen så kan jag blogga om det sen? Alma var på så klart, så här kommer foto nummer ett taget utanför Ica Maxi Toftanäs, klockan tio fredagen den tredje november 2017:

Vi hade då redan hunnit med att cykla och hämta bil som vi lånat för dagens utflykt. Vi handlade till kvällsmaten och till vår planerade Pisa-picknick, körde hem, fyllde picknick-korgen, och tog en kort sväng med Alma bakom ratten (mitt handledartillstånd kom i posten igår), foto nummer två, klockan elva:

Körde så till Biltema för att införskaffa en extra backspegel till handledaren (och lite annat smått och gott), innan vi styrde kosan söderut, foto nummer tre, klockan tolv:

Alma var bespetsad på hav snarast än skog, så vi drog ner mot näset, men vek av mot öster och landade tillslut i Skåre Hamn, där vi intog vår Pisa-picknick innan vi vände åter mot näset, med ett kort stopp på strandfyndsutställningen vid Bärnstensmuseets parkeringsplats i Kämpinge, foto nummer fyra, klockan ett:

Snurrade runt lite på näset, ner längst ”den afrikanska stäppen” (det ser så ut, havsängarna där korna betar) till Skanör, vidare mot Falsterbo, och sen norröver igen, med siktet inställt på brofästet, foto nummer fem, klockan två:

Körde hem, lastade ur Biltema-inköpen i huset, tog en minisväng med Alma krypkörandes i kvarteren, innan vi hämtade upp lillebrors datorskärm och packning medan han fick ta cykeln hem från kompis där han övernattat. Hem igen, lastade ur, och sen var det dags för dagens tredje och längsta körlektion, foto nummer sex, klockan tre:

Bytte förare till en något mer trafikvan dylik, körde och tankade, lämnade tillbaka bilen och cyklade sedan hemåt – på vardera håll. Alma tog en längre cykeltur medan jag cyklade till ST1-macken för att köpa porto, foto nummer sju, klockan fyra:

Väl hemma planerade vi lite för morgondagens gemensamma aktiviteter, innan det myndigt knackade på dörren: kvällens gäster gjorde entre, stora storebror med sambo och minsta dottern trillade in för lite kvällsmat. Kusin Benjaminss apa gjorde stor succé, fick ta flygtur på flygtur genom vardagsrummet, foto nummer åtta, klockan fem:

Fixade så med gemensamma krafter taco *är det fredag så är det?*: tärnade grönsaker och rev ost, stekte på ett stort lass vego-färs med tacokrydda och krossad tomat, rörde ihop en smarrig guacamole, värmde tortillas, och halvvägs färdiga med att duka bord och plocka fram, togs foto nummer nio, klockan sex:

Åt och snackade, busade och skrattade, och åt lite till. Dukade undan. Snackade än mer. Röjde undan lite i köket, och skulle just kolla läget på ovanvåningen när ”nu är det foto-tajm”-larmet pinglade på min fån. Alla var så upptagna med det vi gjorde, att vi först fem minuter senare mindes att det var dags att ta foto nummer tio, klockan fem över sju:

Bamse från Öppet Arkiv (svartvita versionen, urgulligt!) på SVTPlay roade litet bonusbarnbarn en stund innan det var dags att koka te. Dukade fram kvällens efterrätt: pepparkakor och ädelost-på-tub. Smarrigt värre, succé hos alla, så ock minstingen som älskar ost, foto nummer elva, klockan åtta:

Sen busades det lite till innan det var dags för gästerna att bege sig hemåt, med stora gäspar från båd stor som liten. Vi överöstes av kramar från minstingen, de packade in sig i bilen, och lugnet lägrade sig. Datorn fram, uppkrupen i soffhörnet, foton från dagen att blogga om. Och så den där lite smått frustrerande känslan av att inte få plats med alla mellan-timmarna-foton, som katten som gjorde oss sällskap i Skåre Hamn eller vallmon som blommade stoiskt vackert vid kajkanten, foto nummer tolv, klockan nio:

Nu är inlägget nästan klart, och klockan har slagit timme igen, så ni bjuds på en sista bild, med mig och katten Pop som önskar en skön natts sömn, foto nummer tretton, klockan tio:

 

 

 

 

 

Hedra mig själv i just denna stund

Publicerad den av
10

Sitter här och försöker få ur mig något. Något vettigt helst, men i brist på det bara något, vad som helst. Och det är som förgjort. Kryper i kroppen, pirr i benen, ett pirr som jag vet betyder Gå och lägg dig människa!

Trött efter en intensiv och rolig vecka, som samtidigt inneburit för lite tid hemma. Varit ute och flängt varje dag, och har dessutom ätit ute på olika ställen alltför många gånger. Och det känns. Inser att kroppen mår bäst av att arbeta hemifrån i större grad än jag gjort denna veckan, vilket för mig innebär att jag äter den mat jag själv väljer, den mat kroppen mår gott av, i en mer rimlig mängd, än när det står uppdukat framför mig.

Tisdagen bjöd på en heldag i Helsingborg – ljuvligt väder och Pernilla Tillander och hennes Maja är lika ljuvligt sällskap!

Och då har det ändå verkligen varit fina dagar, allesammans. Och tur är väl det, för nästa och nästnästa vecka blir lika intensiva och förhoppningsvis även lika roliga. Därefter lugnar det ner sig, vilket jag ser fram emot. Till dess kan jag hedra mig själv i just denna stund, genom att helt enkelt följa katten Pops exempel och gå och lägga mig.