Promenadmeditation à la Bob Hansson

Hemkommen efter en skrivarhelg med Bob Hansson på Mundekulla. Fantastiskt! Livgivande, inspirerande och berörande, på mer än ett sätt. I slutcirkeln sa jag, att jag idag skulle vakna, klifsa ut på Bulltofta och gå en morgon-promenadmeditation likt den vi gick igårmorse.

Fem minuters eldandning – fyra snabba inandningar genom näsan, följt av fyra snabba utandningar genom munnen (sa Bob. Googlar och läser hur breath of fire görs med näsan. Vad vet jag. Coolt var det oavsett!). Repeat. I fem minuter. Fem minuter är långt, jag lovar!

Fem minuter av att sjunga tacksamhetens lov – vad är jag tacksam för. Mina fötter (idag barfota. Lite kallt. Och samtidigt så skönt att jorda mig!), barnen, luften jag andas och vinden mot mitt ansikte (lyssnade till de första två avsnitten av The Habitat igår, lyssna så förstår ni referensen!), min hjärna, mitt hjärta, solen, det gärna, kirskålen (Äntligen!) och katten Pop och så mycket mycket mer.

Fem minuters reflektion kring den bästa dagen om tio års tid. Ta chansen att uppleva den, för en stund, redan idag. Vad ser jag, vad känner jag, vad gör jag och med vem?

Fem minuter om min vision för idag – förankringen i drömdagen om tio år skänker perspektiv och öppnar för mer av en drömdag redan idag. Väcker reflektion kring vad som är bråttom kontra viktigt, inte minst med det längre perspektivets drömläge i sinnet.

Sist, men definitivt inte minst, fem minuters internt pepptalk. ”Som en amerikansk träningscoach”, sa han, Bob, och gav några exempel. Snygg du är! Och bra! Kärleksfull och rolig. Omtänksam och en jävligt bra person. En sån som skriver och har något viktigt att berätta. 

Så där klifsade jag runt på gräs och grus på Bulltofta, med kalla fötter som rodnade av morgondaggens kyla, samtidigt som jag pratade högt med mig själv. En underbar start på dagen – tack Bob! Och tack mig själv!

Tusen tankar om träd (bok 6 av 26)

Svart valnöt, Juglans nigra, på Bulltofta rekreationsområde, Malmö.

Inledningen till boken Tusen tankar om träd av Vi-skogen lyder:
”Träd är en del av livet. De är gåvan till det nyfödda barnet. De är dansen runt granen. Utsikten från balkongen. Möblerna i våra hem. Björken du ristade in din kärleks namn i. eller ett minne över en kär släkting som inte finns bland oss längre.”

Vackra tallstammar med fötterna ljuvligt nedbäddade i den mjukaste av mossor, vid Grytthyttan.

Någon sa att träden bildar trädgårdens tak, och en trädgård utan träd… ja, det saknas något där. Det smärtar i mig när jag ser hur många köper (gamla) hus och tar ner alla träden det första de gör. Träd på vår villatomt vårdas ömt, inget har tagits ned men däremot har det tillkommit ett antal sedan vi flyttade in 2003, både sådana vi planterat (ett äppleträd, ett mullbärsträd, ett valnötsträd, en fläder, en tall och en japansk lönn – har jag glömt någon månne?) såväl som träd som självmant valt att slå sig ner.

Katten Pop älskar att klättra i träd!

Jag älskar verkligen träd. Bläddrade igenom mina bilder på jakt efter ett foto till detta blogginlägg… misslyckades fatalt som märks. Och då var det många vackra foton som fick stryka på foten. Jag tycker också väldigt mycket om det kinesiska talesättet Bästa tiden att sätta ett träd var för 20 år sedan. Den näst bästa tiden är idag. Därför blir jag glad när jag sitter här och funderar över hur många träd jag planterat, både i min egen trädgård och på andra platser. Har gett bort träd i Vi-skogen, via barnfonden.se och actionaid.se, men också planterat träd i Kenya via Better Globe, något som är en kombination – en investering som samtidigt gör gott. Både barn och bonusbarnbarn får träd av mig via Better Globe på högtidsdagar.

I Tusen tankar om träd, som är Vi-skogens jubileumsbok efter 30 år av trädplantering i Kenya att: ”För 50 år sedan täcktes 10 procent av Kenyas yta av skog. 2006 var siffran nere på 1,7 procent. Efterfrågan på odlingsbar mark, timmer och kol leder till att allt mer skog skövlas. Mark som tidigare var täckt av skog är numera uttorkad barmark. Träden behövs för näring i jorden och som skugga för djuren och människorna. Men även för matlagning och byggnadsmaterial. Utan träd överlever vi inte, folk kommer att dö. Jag säger alltid till alla jag träffar att ‘om du hugger ner ett träd, plantera fem nya‘.”

Hur, och var, du planterar träd, spelar kanske mindre roll?
Men att och ju fler du planterar, desto bättre är det. För oss alla!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Innerliga ord

Börjar skriva. Raderar. Skriver ett par rader ånyo. Raderar igen. Får inte fram det, det där som jag upplevde så starkt häromkvällen. Hur viktiga vi människor är för varandra. Hur viktigt det är att vi förmedlar det. Hur orden, ibland, är bästa verktyget. En kram, en hållen hand, ett öga som möter ett annat och låter blicken – innerlig – ligga kvar. Det ger mycket. Samtidigt som människan är lite för bra på att hitta på sin egen verklighet, så där som vi gör, bevisligen. Då är orden till godo – att släppa lös dem, dela, från hjärtat, det som känns, det som finns, det som är viktigt och innerligt.

Gör vi – jag – det för sällan?
Eller släpper jag ut det – men ”lite för enkelt”, genererar plattityder, där innerligheten inte fyller ut orden till fullo, så att de lämnar min mun som halvt uppblåsta ballonger?

Betydelsefulla barn och deras mor. Foto från Nelson Monument, Edinburgh, 27/12-2017.

Tror jag ska blåsa ut ljuset, stänga kaminen, ge katten Pop kvällsmat, släcka och göra mig i ordning för sängen. Och innan jag kryper ner mellan lakanen ska jag gå in till sonen, ge honom en kram och en puss, och tacka för kvällens middag och sällskap. Ska försöka förmedla hur mycket det betyder för mig, hur mycket han betyder för mig. Fast först ska jag skriva ett par rader till dottern, som är på sportlovsäventyr norröver. Hon kommer hem imorgon. Och jag längtar. För hon betyder så mycket för mig. Betydelsefulla barn, det är de, för mig. Och jag hoppas de vet det!

Åh denna katt…

Katten Pop är förtjust i soffryggar – här tronar han på Momos soffa.

… som just nu snusar bakom ryggen på mig, där jag sitter i soffan. Nästan två veckor sedan detta ens var möjligt, eftersom vi allesammans – inklusive katten Pop – varit hos Momo och sen stannade Pop kvar där medan resten av oss drog till Skottland. Har nu hämtat hem honom, och ordningen är återställd.Under tiden vi var i Edinburgh gick han in på ICA Vågen. Igen. Inte första gången. Knäppkatt. Tror han tycker det är rysligt trevligt, massa människor som garanterat ger honom uppmärksamhet, klappar och gos. Han är en ovanligt socialt kompetent katt. Förra gången det hände hade han telefonnumret i lilla bjällran på halsbandet. Denna gången hade namnlappen trillat av, så veterinären granne med ICA fick fatt i förra ägaren som fortfarande stod registrerad på öronmärkningen, som i sin tur kontaktade Alma, och på den vägen var det… Hem kom han, till slut. Sen dömdes han till husarrest, av förståeliga skäl.

Och jo. ”Ni borde hålla honom inne.” tycker nog både en och två läsare. Jag vet det. Och förstår det. Och samtidigt… han är en tidigare innekatt, och var en rysligt olycklig sådan, något han gjorde väldigt klart för alla och envar som kom i närheten, hans mjauande gick inte att misstolka på något vis.

Men nästa gång vi ska lämna honom på semester hos Momo kanske vi ska följa efter honom till Ica ett par gånger, med vattenspruta, eller vad man nu ska ta till för att lära honom av med den ovanan? Tips emottages tacksamt. Eller så sätter vi upp en lapp på ICA med namn, telefonnummer och foto, och skriver var han hör hemma, så förenklar vi processen med att återbörda buskatten.

Tretton nedslag i mitt liv

På väg in på Ica Maxi med Alma fick jag en plötslig ingivelse: Ska vi ta ett foto i timmen hela dagen så kan jag blogga om det sen? Alma var på så klart, så här kommer foto nummer ett taget utanför Ica Maxi Toftanäs, klockan tio fredagen den tredje november 2017:

Vi hade då redan hunnit med att cykla och hämta bil som vi lånat för dagens utflykt. Vi handlade till kvällsmaten och till vår planerade Pisa-picknick, körde hem, fyllde picknick-korgen, och tog en kort sväng med Alma bakom ratten (mitt handledartillstånd kom i posten igår), foto nummer två, klockan elva:

Körde så till Biltema för att införskaffa en extra backspegel till handledaren (och lite annat smått och gott), innan vi styrde kosan söderut, foto nummer tre, klockan tolv:

Alma var bespetsad på hav snarast än skog, så vi drog ner mot näset, men vek av mot öster och landade tillslut i Skåre Hamn, där vi intog vår Pisa-picknick innan vi vände åter mot näset, med ett kort stopp på strandfyndsutställningen vid Bärnstensmuseets parkeringsplats i Kämpinge, foto nummer fyra, klockan ett:

Snurrade runt lite på näset, ner längst ”den afrikanska stäppen” (det ser så ut, havsängarna där korna betar) till Skanör, vidare mot Falsterbo, och sen norröver igen, med siktet inställt på brofästet, foto nummer fem, klockan två:

Körde hem, lastade ur Biltema-inköpen i huset, tog en minisväng med Alma krypkörandes i kvarteren, innan vi hämtade upp lillebrors datorskärm och packning medan han fick ta cykeln hem från kompis där han övernattat. Hem igen, lastade ur, och sen var det dags för dagens tredje och längsta körlektion, foto nummer sex, klockan tre:

Bytte förare till en något mer trafikvan dylik, körde och tankade, lämnade tillbaka bilen och cyklade sedan hemåt – på vardera håll. Alma tog en längre cykeltur medan jag cyklade till ST1-macken för att köpa porto, foto nummer sju, klockan fyra:

Väl hemma planerade vi lite för morgondagens gemensamma aktiviteter, innan det myndigt knackade på dörren: kvällens gäster gjorde entre, stora storebror med sambo och minsta dottern trillade in för lite kvällsmat. Kusin Benjaminss apa gjorde stor succé, fick ta flygtur på flygtur genom vardagsrummet, foto nummer åtta, klockan fem:

Fixade så med gemensamma krafter taco *är det fredag så är det?*: tärnade grönsaker och rev ost, stekte på ett stort lass vego-färs med tacokrydda och krossad tomat, rörde ihop en smarrig guacamole, värmde tortillas, och halvvägs färdiga med att duka bord och plocka fram, togs foto nummer nio, klockan sex:

Åt och snackade, busade och skrattade, och åt lite till. Dukade undan. Snackade än mer. Röjde undan lite i köket, och skulle just kolla läget på ovanvåningen när ”nu är det foto-tajm”-larmet pinglade på min fån. Alla var så upptagna med det vi gjorde, att vi först fem minuter senare mindes att det var dags att ta foto nummer tio, klockan fem över sju:

Bamse från Öppet Arkiv (svartvita versionen, urgulligt!) på SVTPlay roade litet bonusbarnbarn en stund innan det var dags att koka te. Dukade fram kvällens efterrätt: pepparkakor och ädelost-på-tub. Smarrigt värre, succé hos alla, så ock minstingen som älskar ost, foto nummer elva, klockan åtta:

Sen busades det lite till innan det var dags för gästerna att bege sig hemåt, med stora gäspar från båd stor som liten. Vi överöstes av kramar från minstingen, de packade in sig i bilen, och lugnet lägrade sig. Datorn fram, uppkrupen i soffhörnet, foton från dagen att blogga om. Och så den där lite smått frustrerande känslan av att inte få plats med alla mellan-timmarna-foton, som katten som gjorde oss sällskap i Skåre Hamn eller vallmon som blommade stoiskt vackert vid kajkanten, foto nummer tolv, klockan nio:

Nu är inlägget nästan klart, och klockan har slagit timme igen, så ni bjuds på en sista bild, med mig och katten Pop som önskar en skön natts sömn, foto nummer tretton, klockan tio:

 

 

 

 

 

Hedra mig själv i just denna stund

Sitter här och försöker få ur mig något. Något vettigt helst, men i brist på det bara något, vad som helst. Och det är som förgjort. Kryper i kroppen, pirr i benen, ett pirr som jag vet betyder Gå och lägg dig människa!

Trött efter en intensiv och rolig vecka, som samtidigt inneburit för lite tid hemma. Varit ute och flängt varje dag, och har dessutom ätit ute på olika ställen alltför många gånger. Och det känns. Inser att kroppen mår bäst av att arbeta hemifrån i större grad än jag gjort denna veckan, vilket för mig innebär att jag äter den mat jag själv väljer, den mat kroppen mår gott av, i en mer rimlig mängd, än när det står uppdukat framför mig.

Tisdagen bjöd på en heldag i Helsingborg – ljuvligt väder och Pernilla Tillander och hennes Maja är lika ljuvligt sällskap!

Och då har det ändå verkligen varit fina dagar, allesammans. Och tur är väl det, för nästa och nästnästa vecka blir lika intensiva och förhoppningsvis även lika roliga. Därefter lugnar det ner sig, vilket jag ser fram emot. Till dess kan jag hedra mig själv i just denna stund, genom att helt enkelt följa katten Pops exempel och gå och lägga mig.

Hur lära katt akta sig för bil?

Ännu en sådan där kväll då jag önskar jag faktiskt hade bloggat på morgonen, för nu sitter jag här och vill skriva men inte om det, eller det där andra. Men kanske det här… eller nä. Inte det heller.Så jag bläddrar bland mina foto och hittar ett av sommarens foto av katten Pop, denna älskade katt. Leker lite med olika fotofilter (bilderna i ordning uppifrån och ned: utan filter, Transfer, Blekt, Noir), och tycker allt att det är en bra grann katt den där Pop (som nyligen blivit med eget Instagramkonto)!Igår kväll gick jag en sen kvällspromenad med lånehunden Sixten, och Pop följde med oss. Det var beckmörkt inne på Bulltofta, så vi gick längs Sallerupsvägen, för jag hade bespetsat mig på att sätta en Pokémon på ”3 figurer i en”-gymmet. Pop har för vana att följa med mig (och andra i grannskapet) på promenader, men just igår kväll önskar jag nästan att han inte gjort det. Han tyckte vi skulle korsa Sallerupsvägen nämligen, och fast jag och Sigge stannade kvar så började Pop gå över gatan. I sakta mak. Det kommer en bil som saktar in. Jag lockar och tjoar, i hopp om att få honom att antingen komma tillbaka till min sida eller faktiskt ta sig till andra sidan. Men nej då. Sakta mak var det, inte bryr sig en så distingerad gentleman som Pop om något så futtigt som en bil. Eller två.Eller fem, vilket var vad det blev till slut tror jag, innan han slutligen bestämt sig för att faktiskt komma tillbaka till vår sida av gatan. Fram och åter velade han, i sakta mak (ni har nog fattat det nu va?), helt brydd för att det faktiskt skulle kunna falla sig så att en bilförare helt enkelt skulle kunna missa att få syn på honom.Oh hemska tanke, har redan förlorat två katter till bilar i området, vill verkligen inte vara med om det igen!Men Pop bryr sig då rakt inte för det. Det är inte första gången jag får hjärtat i halsgropen när jag är ute med honom. Det var inte länge sedan han följde efter mig när jag skulle på en joggingrunda på Bulltofta, då han satte sig mitt på Dammstorpsvägen, så två bilar fick krypköra för att till slut stanna medan jag gick och lyfte upp kattskrället och tog honom till sidan. Går det att lära honom att akta sig för bilar – någon som vet?