Tolv år

En av de mest känslomässigt tuffa bloggtexter jag skrivit heter just så. Tolv år. Handlar om något helt annat än vad dagens tolv år belyser. För idag är det ett firande som ska till. Idag för tolv år sedan, den förste oktober 2007, var jag nybakad egenföretagare, då min tidigare anställning tog slut den siste september.

Jag hade inget uppdrag den där måndagen för tolv år sedan, då jag inte ville tala i egen sak innan min anställning tagit slut. Jag hade dock bokat lunch med en tidigare uppdragsgivare, och det resulterade i att jag fick en månads uppdrag. Och på den vägen är det…

Tolv år.
Som jag hållit mig själv i uppdrag av ett eller annat slag.
Det är allt ganska coolt!

Klev in i företagandet utan prestige, med tanken att testa. Och jag gav mig själv lov att backa ur när som helst, om jag inte tyckte om livet som egenföretagare, eller om det skulle smyga sig, eller för den delen om ett helt fantastiskt erbjudande som anställd skulle dyka upp. Uppenbart nog så blev så inte fallet (fast jag fick ett bra attraktivt och ego-smekande erbjudande under de första åren, det fick jag. Under vånda och samtidigt trygg i beslutet, tackade jag nej.), jag har kört på, har haft roligt, har utvecklats och utmanats, och fullkomligt älskar den variation jag skapat i min(a) yrkesroll(er). 

För så är det ju. Jag har idag många olika yrkesroller. Jag är kvalitetskonsult, utbildare, coach, trädförmedlare, nätverkare på olika vis, och banne mig om jag inte också ser mig som både bloggare och poddare om än i blygsam skala. Och jag älskar det! Dessutom är det onekligen så att mitt egenföretagande gjort det enklare för mig att vara God Man till ensamkommande, för att anknyta till ursprungstexten Tolv år.

Och faktiskt har jag på sistone insett att jag såg blivit i det närmaste oanställningsbar (för alla andra utom mig själv, vill säga). Lite svårt att sätta fingret på vari det oanställningsbara ligger, men det är som om jag blivit lite förvildad. Så där som katter kan bli, om de helt sonika flyttar hemifrån för att klara sig själva. Passar inte längre in i de normer och regler som gäller på arbetsplatser. Givetvis menar jag inte att jag biter och rivs, eller mjauar om jag blir instängd i ett rum… utan snarast att jag liksom inte vill gå till e t t kontor, inte heller träffa samma människor varje dag, definitivt inte ha en chef som säger till mig vad jag ska eller inte ska göra, och gud förbjude att jag inte skulle ha friheten att säga Ja eller Nej på eget bevåg. Nu vet jag ju att det finns anställningar som definitivt inte matchar denna min (månne) nidbild, men jag har ju allt jag önskar mig och lite till i min roll som egenföretagare, så varför ändra på ett vinnande koncept?

Nä. Som det ser ut just nu satsar jag på minst 12 år till i egen regi, och… ärligt talat, i dagsläget kan jag inte se att jag nånsin skulle göra något annat än att vara egen. Så jag hoppas innerligt det blir bra många fler än tolv år till!

Utmaningarnas tidevarv

Igår var det skolstart för barnen och själv återgick jag till arbets-mode, fullt ut. Jag är egenföretagare sedan snart 7 år tillbaka och beroende på uppdragstyp styr jag över min tid mer eller mindre. Senaste 1,5 åren har jag inte haft något heltidsuppdrag – på eget bevåg – och jag trivs väldigt bra med min varierade arbetsvecka och -situation.

Igår drog jag dock igång ett antal utmaningar, närmare bestämt fem stycken, och det känns riktigt bra. En puff att faktiskt hoppa på allt detta fick jag då en vän bjöd in till en motionsutmaning på tio dagar som tog slut förra veckan. Följer du mig på Instagram, Facebook och/eller Twitter kanske du såg hashtaggen #McChallenge2014 i mitt flöde första halvan av augusti? Det var en väldigt fin påminnelse för mig att utmaningar funkar bra för mig.

Jag menar dock inte tävling, märk väl. Snarast tvärt om faktiskt. Jag tävlar inte med någon annan om nånting, för mig handlar det inte om att vara störst, bäst och vackrast på bekostnad av någon annan. Nä, utmaningen är snarast att tänja på mina egna gränser, se vad som väntar på andra sidan något för mig okänt, att se vad jag kan åstadkomma om jag tar mig förbi mina begränsande berättelser om mig själv, min kapacitet och förmåga. Att göra det med stöd och uppmuntran samt en viss grad av ansvarsskyldighet gentemot både mig själv och andra, det gör det enklare för mig att ta mig genom en utmaning.

Utmaningarna jag kör just nu, som jag beskriver i kommande inlägg, är:

  1. 7 minute workout for 7 months
  2. Headspace
  3. 90 day money game
  4. 100 conversations
  5. Do something solo

Dessutom är jag inne på min 25e dag i rad av tyskkursen på DuoLingo, vilket helt klart blivit del av min dagliga rutin.

Utmaningarnas tidevarv

Så för mig är det helt klart utmaningarnas tidevarv. När utmanade du dig senast? När gjorde du något som tänjde dina gränser och kanske tom förvånade dig själv?

Svar till Susanna

Och alla andra så klart! Kanske framför allt till mig själv. Att formulera mina tankar här hjälper mig att vidareutvecklas.

Jag vill nämligen ta vid där Susanna Arolin lämnade oss, i sitt svar till #skolvårens fråga ”Varför skola?”. Susanna radade upp en massa följdfrågor kring varför vi borde ha en skola. Här ger jag mina svar – just nu – till dessa följdfrågor.

Har vi skola för att…

Forma demokratiska och aktiva samhällsmedborgare?
Jajamensan!

Skapa ökad ekonomisk tillväxt och klara oss i den globala konkurrensen?
För mig: Nej. Jag tror vi drabbats av kollektiv tillväxthysteri, och dessutom tror jag inte att konkurrens är nödvändigt, åtminstone inte i den form det tagit sig. Jag tror på en annan värld, en hållbar värld, där vi inte tömmer våra reserver i den eviga jakten på mer mer mer. En värld där vi samsas om det som finns, snarare än roffar åt oss, och låter några gå tomhänta.

Få höga resultat i nationella och internationella kunskapstester?
Nope! Denna eviga rangordning. Vem gagnar den?

Stimulera forskning, innovation och kunskaps/företagsutveckling?
Absolut! Vi behöver alla agera utifrån ”Viktigt på riktigt”-devisen som Årstaskolan gett oss. Livet är viktigt, och måste vara på riktigt, och är det det – så kommer innovation och utveckling som ett brev på posten!

Skapa ett hållbart samhälle med friska och socialt ansvarstagande medborgare?
Oh ja!! Hållbart lärande samhälle, det är min dröm!

Hjälpa varje människa att uppnå sin personliga potential och bli fri att leva sitt liv utifrån eget huvud?
Amen. Jag tror nämligen att vår inneboende olikhet gör att det finns människor för alla behov vi har, gemensamt.

Skapa en gemensam värdegrund och kunskapsbas att bygga samhället på?
Ja, eller njae. Ja, svarar jag, om vi snackar värdegrund. Som t ex Konventionen om mänskliga rättigheter. Den är väl bra och grundläggande. Gillas. Men Njae vad gäller kunskapsbas, åtminstone i den form det där har tagit idag, med år efter år av läroplaner och kunskapsmål som varje individ ska bedömas mot. Jag tror det är viktigt att vi som individer kan lära, skriva och räkna. Jag tror vidare att det är ofantligt viktigt att människan bygger upp kunskap, men att alla ska ha (mer eller mindre) 12 års gemensam kunskapsbas (grundskola och gymnasium), det ställer jag mig mer och mer tvivlande till.

Lära alla medborgare grundläggande färdigheter i att läsa, skriva och räkna?
Yup, se ovan. Å andra sidan tror jag detta kan göras på väldigt många sätt. Men att det är viktiga verktyg att ha i sin verktygslåda, det tror jag.

Förmedla och utveckla EQ: relationskompetens, kommunikationsförmåga och självkännedom?
Ja. Oh ja! Och här finns det ofantligt mycket att göra. Har så mycket tankar om detta, att jag ransonerar mig. Men betänk vad människor ångrar på sin dödsbädd och fundera över varför så många inte ens vågar drömma.

Få antalet egenföretagare att öka?
Tycker inte det har något egenvärde i sig, däremot tror jag att det är dithän arbetslivet kommer att gå. Och det stämmer bra in i min tanke om varje individs unikitet; gör jag det jag brinner för och älskar, så gör jag det (oftast) bra och mår då också bra. Många egenföretagare jag känner (inklusive mig själv) gör ju just det.

Minska ojämlikhet och överbrygga samhällsklyftor?
Även här blir det ett rungande ja. Drar igen upp min önskan om att varje människa utmanas, uppmanas och uppmuntras att blomma ut i sin fulla potential – för mig innebär det att ojämlikhet försvinner och klyftor likaså.

20131010-164623.jpg

Gillar detta citatet av e.e. cummings och tänker att det är vad samhället – och skolsystemet – borde ha som målsättning: Att bidra till denna individuella, och kollektiva (!), resa. Så tänker jag. Hur tänker du?