En vecka…

En vecka då jag kanske mer än nånsin hade behövt att sitta ner och bara låta fingrarna löpa över tangentbordet, i syfte att hjälpa mig få syn på det som pågår inombords.

En veckaEn vecka då så mycket hänt, på så många plan, att det finns oändligt med tankar och känslor inombords, som snurrar rundor… i väntan på att få dyka ner i armarna, ut via fingrarna och trilla in på pappret.

En vecka, av tidiga morgnar, långa fullspäckade dagar och kvällar.

En vecka, då jag inte lyckats ge mig själv den tid till reflektion som jag så väl behöver. Den tid, som jag vet gör mig bättre, ger mig respit, får mig att se klarare på det som sker, snarare än fastna i virvelvinden av alla pågående aktiviteter.

Så nu. Äntligen. Första morgonen på länge, som bara är min. Där jag, till slut, utan tidspress, sätter mig, med paddan i knät, och låter fingrarna löpa… utan censur, utan några färdiga idéer för vad som ska sättas på pränt, utan mål. En morgon då jag ger mig själv gåvan av att skriva. Rakt upp och ner. Känslorna trillar ner på pappret, en efter en.

Känslan av otillräcklighet och min förtvivlan över den fullkomligt oundvikliga och totalt onödiga psykiska ohälsa, av total uppgiven hopplöshet, som jag möter hos Gott Barn. Av frustration för ett system som av en slump informerar mig om sådant jag behövt veta, tidigare, innan. Smärtan i att banka huvudet i väggen i försök att ta reda på annat, som jag också behöver veta. Myndigheter som ger olika besked, vilket ökar osäkerheten, tjänstemän som inte kan skicka mig vidare till den som ska veta, för att systemet är så överhopat, bristerna så uppenbara. Otillräckligheten, på individ- likväl som systemnivå.

Hur sjukvården – tyvärr – visar gång på gång, att enda sättet att få den hjälp som behövs, är genom att bråka sig till den, kräva, sätta press, trycka på. Ihärdigt, om och om igen. Vad händer då med den som är svag? Som inte själv förmår? Och som ingen annan har, som kan bistå?

Och samtidigt. En vecka av samtal, av nyfiket lyssnande och tittande, av att sätta ner på pränt svar på frågor jag ställt, observationer och reflektioner, tankar och idéer om sånt som funkar, inte funkar och rent ut av saknas. Viljan till förändring, förbättring, likväl som den livräddas rädsla för detsamma. Att hålla fast vid berättelserna vi skapat oss, fast de inte gör oss något gott (längre… om nånsin?).

Hur människan är en så fascinerande varelse, som i allt, hela tiden, gör det allra bästa hen förmår. Det ger mig, trots allt, hopp. Hopp om människan, om medmänsklighet, om allt fler juveler som framträder i all sin prakt och i sin tur sprider hoppet vidare.

En vecka.
Och oj vilken vecka!
Lärdomen för mig uppenbar: Mina dagliga ritualer – meditationen, sjuan, den gröna smoothien och skrivandet – gör mig gott. De bär (minst) vars en gåva, för både kropp och själ, och ger mig det mellanrum jag behöver, för att kunna möta dagen som mitt bästa jag. Emellanåt kan jag tulla på dem, som den gångna veckan, men inte för länge, och aldrig alla. Hittills har jag aldrig schackrat bort de två första. De finns alltid med mig, varje dag, meditationen och sjuan, och kanske borde skrivandet gör dem sällskap en vecka som denna?

Växtkraft, del två

Trodde du det var kört, att odlingssäsongen är slut? Mmm. Det tänkte nog jag med. Men så fick jag ett ryck, googlade sensommarsådd och hittade en massa tips, inte minst från Sara Bäckmo som driver fantastiskt inspirerande Skillnadens Trädgård. Tänk att vara helt självförsörjande på grönsaker under sju av årets alla månader. Det vore nått det…

Nåväl, sagt och gjort, vi införskaffade ju en drös med fröer häromdagen när vi var inne i stan. Jag sådde och förkultiverade, och häromdagen såg jag att de första fröerna faktiskt grott, små små grönkålsplantor tittar upp ur jorden minsann! Naturens växtkraft slutar aldrig att fascinera mig. När solen sken och jag hade ett par timmar innan avfärd för en liten resa (yup yup, ännu en liten tur) så passade jag på att förkultivera än mer. Det är ju bra att inte sätta allt exakt samma dag, utan sprida ut det lite Sockerärtor (i syfte att skörda skotten, snarast än tro att det kommer några ärtskidor), grönkål, tatsoikål, pak choi, spenat, blandade salladssorter, rädisor och salladslök. Det vore allt lite kul om vi hade rejält med grönkål till vintern, så jag kan skörda grönkål till mina gröna morgonsmoothies.

plantor

Och vem vet, kanske jag får ännu ett ryck och förkultiverar ytterligare lite grann. Snart ska potatisen upp ur landen och det finns allt ganska mycket plats mellan befintliga växter i perennarabatter och annat med. Men att vara självförsörjande som Sara Bäckmo, nej du, det är vi inte ens i närheten av att vara. Men vem vet, en dag kanske?

Bästa bollen!

Har fyllt på mitt förråd av raw food-bollar, min senaste favorit i matväg. Rasmus och Wivan introducerade denna underbara föda i mitt liv, under vårens Mastermind-grupp. Wivan delade med sig av ett recept, som jag testade till punkt och pricka (åtminstone nästan) en gång, sedan dess leker jag hej vilt. Men jag utgår ofta från proportionerna i Wivans macabollar:

20140127-214041.jpg

Tack vare att Wivan la upp recept på en smarrig carobmousse häromdagen, hade jag redan införskaffat en burk carobpulver. Därför föll detta receptet (som jag tyvärr inte vet vem som skapat!) mig på läppen idag:

20140127-214049.jpgSå här blev det färdiga resultatet. Håller sig bra i kylen. Läste om någon som la dem i frysen så de blir lite sega, men det har jag inte testat.

20140127-213713.jpgEtt par sådana här smarriga bollar till frukostsmoothien, eller som medhavd fika/mellanmål tillsammans med en frukt, det gör susen ska du veta! Vågar du testa?

En vår och en ostpromenad senare!

Befinner du dig i Skåne, en fredag eller lördag – ta dig då till Nyrups Osteria. Oj vad underbara ostar du kan införskaffa där. Och ännu bättre är att boka in dig på en ostpromenad eller någon annan ostupplevelse (själv blev jag nyfiken på fladderost!). En fantastiskt bra idé, som varmt rekommenderas! Nyrups Osteria Blå NyrupMaster Mind-gruppens avslutningsdygn gick nämligen av stapeln i Nyrup, hos Cecilia som på kort tid skapat Nyrups Osteria. Har fått med mig en massa insikter, bekräftelse och inte minst nya tankar, eftersom tankespjärn är en av de grundläggande ingredienserna som denna fantastiska grupp möjliggör, om och om igen. Jag är enormt tacksam för allt Rasmus, Wivan, Inga-Lill och Charlotte!

Här kommer en bildkavalkad, som visar delar av upplevelserna. Men bara delar. Inga-Lill bistår med några andra delar, sett ur hennes synvinkel. Och även Wivan, drottningen av gröna smoothies, har summerat avslutningen med egna ord. Tillägg 10 juni: Här kommer ännu en fin sammanfattning av avslutningen, författat av Charlotte.

Honey på bron

Hunden Honey går över dammens bro

Ostpromenadens första hållpunkt

Ostpromenadens första hållpunkt som bjöd på vidunderlig utsikt

Honey

Honey följde med oss på promenaden

Inga-Lill njuter av ost

Inga-Lill njuter av en bit hårdost

Wivan, drottning av Gröna smoothies!

Wivan, drottning av Gröna smoothies!

Ostpromenadens sista hållpunkt

Ostpromenadens sista hållpunkt, ovanför dammen.
Från höger: Helena, Charlotte, Inga-Lill & Wivan

Supercoachen Rasmus

Supercoachen Rasmus

Charlotte njuter grön smoothie

Charlotte njuter grön smoothie till frukost

Wivans underbara lunchsallad

Wivans underbara lunchsallad

Nyrup

Solen skiner över Nyrup

En vår och en ostpromenad senare kan jag alltså inte göra annat än rekommendera dig att testa både Nyrups Osterias ostpromenad, Green Boosts gröna smoothies och Master Mind-konceptet som Rasmus introducerat mig till. Vågar du testa?