59% säger Goodreads att jag läst, av boken Pojkarna och de ensamma poliserna, av Katja Wagner, när jag knappar in att jag kommit till sidan 156 i boken. Fick mail från biblioteket att jag måste lämna tillbaka den, och då det är fler efter mig som reserverat den kan jag inte låna om den. Så jag släpper taget om Michael Grant-serien GONE för ett tag och ger mig i kast med boken.

Den har legat på nattygsbordet ett par veckor, och jag har gått som katten kring het gröt runt den. Inte riktigt tagit mig för att plocka upp den. Men nu, nu får det ske, för snart måste jag lämna det vidare till nästa läsare. Och det är en viktig bok, säger jag fast jag har 41% kvar att läsa. En tung bok. En bok som väcker frustrationen inom mig, ilskan över vår uppenbara oförmåga att skapa system som värnar människan som behöver det, och som inte heller tar hand om dem som arbetar inuti systemen, så som bland annat berättelsen om de ensamma poliserna vittnar om. Som God Man till ensamkommande har jag nosat på detta de senaste två åren, men jag blir snabbt varse om att de Gode Barn jag haft enkom hjälpt mig skrapa på ytan av vad det kan innebära att vara ensamkommande, förtvivlad och traumatiserad och utsatt för en oändligt lång ovisshet: Får jag stanna, eller inte?

När jag läste kapitlet om Ahmed från Marocko, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Läser om hur Ahmed efter många om och men slutligen kommer till ett familjehem där han börjar känna tillit igen, till vuxna, till världen. Hur Ahmed envisades med att alltid sova med fönstret öppet, oaktat hur kallt det var ute, och därmed också inne. Anledningen? Efter många om och men lyckades familjen till slut förstå vad det där egentligen handlade om, och där, där brast det helt för mig. För läs själv varför Ahmed envisades med att sova i ett iskallt sovrum, natt ut och natt in:

”Han måste vara van vid kylan. Ifall han inte får bo kvar hos familjen och åker ut på gatan igen.” 

Jag minns den där statusuppdateringen som familjehemsmamman la ut på Facebook, den där som blev viral; den delades tusentals gånger. Jag läste den då, och läser den igen nu, med igenkänning. Katja har med den i boken, mot slutet av kapitlet. Han visste vad han gjorde Ahmed, som inte vande sig vid värmen. För han hade rätt. Han åkte ut på gatan igen.

För andra gången denna veckan upplever jag ett konstverk som berör, griper tag och skakar om. Som ger mig andra perspektiv på mitt liv och den bekvämlighet jag tar för given. Jag drog vinstlotten i livets lotteri, som föddes i Sverige, av svenska föräldrar, i detta överflödets tidevarv.

Ahmed. Han drog nitlotten han.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Pojkarna och de ensamma poliserna” av Katia Wagner.