Adjö 2016!

Sitter här i sängen och reflekterar över det gångna året. Som alltid när jag skriver dessa mina årsreflektioner så börjar jag lite sakteliga, minns inte så mycket… och sen fylls pappret på, med resor, upplevelser och lärandetillfällen. Ett efter ett läggs de efter varandra och bildar en fantastisk kavalkad över (delar av) det som 2016 burit med sig till mig.

popKatten Pop
För ett år sen flyttade han hem till oss, katten Pop. Denna fantastiskt trivsamma katt, som med sin charm lyckats vinna hjärtan både hos oss på Hasselbacken och på Riseberga i stort. Han går ofta och gärna promenader med oss, men generös som han är till sin natur, slår han lika gärna följe med andra. Så det är många som fått kattsällskap på promenader på Bulltofta det senaste året!

skriverSkrivretreat
Fick äntligen tummen ur att anordna min allra första, egna, skrivretreat i januari. Vännen Therese upplät sitt fina lilla gästhus i de småländska skogarna åt mig, där jag skrev, skrev, och skrev. En fantastisk upplevelse, som jag lovade ge mig själv kvartalsvis. Det föll – fast ambitionen kvarstår! – men det blev faktiskt ett andra skrivretreat i oktober, hos Sus i Sävsjö denna gången, där jag och Sara skrev, skrev och skrev på vårt gemensamma bokprojekt. Vi har bokat in flera skrivretreat under våren för att under året skapa allt det material vi anser oss behöva/vilja ha, för att ta projektet vidare.

Kulningskurs
Ja. Hur galet är inte det egentligen? En kulningskurs dök upp i Facebook-flödet, jag delade, lockades men velade, tills ovan nämnda Sara gjorde slag i saken och anmälde sig. Då bestämde jag mig för att kasta mig ut i det okända och sagt och gjort, i juni kulade vi i dagarna två, vid foten av Stenshuvud. Urkrafter släpptes lös, ska du tro!

Seattle/Vancouver-resa med familjen
Första saken på min Bucket List som jag faktiskt bockade av! Nästan tre veckor tillsammans i Seattle, på Olympic Peninsula, i Vancouver och med en kortare vistelse på Island än planerat som alltjämt var tillräckligt lång för att ge oss möjligheten att uppleva Blue Lagoon.bluelagoon_photo_1Och så vill jag passa på att tipsa om AirHelp, som hjälpte oss när planet hem från Island var fyra timmar försenat. Det slutade med att vi fick tillbaka en fjärdedel av resans totala biljettkostnad!

Separation
Hela året har varit ett turbulent år – inombords! – något som kulminerade i höst då jag och maken separerade efter fjorton år. Detta har resulterat i mången reflektion och otaliga tårar, men också rikligt med kärlek, närhet, skratt och värme, på så många plan. Jag gör mitt bästa för att vara öppen i den pågående processen, snarast än sluten. För vem säger att en kärleksrelation måste se ut på ett visst sätt? Varför inte skapa den form som jag och mina närmsta mår bäst av, oavsett om det avviker från normen eller ej?
Huppegupptäcksfärden fortsätter in i 2017, och ett vet jag – tillsammans tar vi ansvar för familjens väl och ve, något som känns väldigt bra.

Medvetna ValMedvetna Val
Boken! Vilken resa. Och vilka medresenärer jag fått äran att samskapa Medvetna Val – från offerkofta till möjlighetsmantel med! Och äventyret fortsätter, var så säker. Jag ser fram emot det, med möjligt undantag för Bokmässan. Tog del av den nu i höstas, och passar gärna nästa gång. Kanske hade det mest med pågående separation och mycket privat ovisshet just då att göra, men oavsett vilket, det är för mycket energier i luften för mig, på sådana där ställen. Det kostar mer än det smakar. Fast jag fick ju ynnesten att äntligen träffa Klas Parknäs i 3D och det var minsann en riktig gåva!

God Man
Första Gode Barnet som fyllde arton och därmed inte fick ha kvar mig som God Man, lyckades jag få inskriven i gymnasiet, med nöd och näppe och tack vare flödande medmänsklighet. Andre Gode Barnet med PUT som fyllde arton i höstas har ett djävlar-anamma och en vilja som kommer ta honom långt. Är inte längre hans Gode Man heller, av samma skäl (God Man förordnas ensamkommande barn tills de fyller 18 år) men kontakt bibehålles, och varje gång vi ses så gläds jag! När yngste Gode Barnet fyllde tretton och två månader därefter fick permanent uppehållstillstånd (PUT), så grät jag tårar av lycka och lättnad. Allt detta värmer mitt hjärta!

Men emellanåt brister det. Har mitt ena föredetta Gode Barn boende i vardagsrummet där han sover på en extrasäng, sedan drygt två månader. I mitten av januari är det muntlig förhandling i Migrationsdomstolen som ett resultat av att vi överklagat Migrationsverket avslag av hans asylansökan. Vill be dig hålla oss i dina tankar – för oddsen att domstolen dömer annorlunda än verket är inte så bra. Men chansen finns, och den spetsar vi in oss på! Och om du, eller någon du känner, kan bistå med ett bättre boende än en extrasäng i mitt vardagsrum, så hör av dig, snälla!

Två bloggar och skrivandet
För ett år sedan separerade jag, äntligen, på språken. Min blogg hade då under ett par års tid varit ett sammelsurium av ömsom svenska, ömsom engelska inlägg och det kändes mest rörigt. Nu är det renodlat svenska respektive engelska, och det känns bättre. Skriver ofta på morgonen, och det blir liksom endera språket. Jag sätter mig, och något kommer ut, och ibland är det på svenska och ibland på engelska. Intressant det där. Jag tycker det är himla roligt att skriva, som du kanske förstått, och det finns fler bokprojekt på lut, så fortsättning följer…

Pop på promenadPokémon Go
I somras när vi var i Seattle släpptes Pokémon Go, varpå sonen raskt exproprierade min mobil och kastade bollar till höger och vänster. Satte själv igång ett konto men det var först när vi kom tillbaka till Sverige och vi löst sonens mobil-problem som jag började pokemona på rikigt. Och vilken glädje detta varit under hösten. Många steg har jag gått, både själv och tillsammans med sonen, och till vår stora glädje, nu under jullovet har vi äntligen fått sällskap av dotra också. Så nu kan du räkna med att vi fortsätter jaga Pokémons på Bulltofta! Ett lättsamt och anspråkslöst sätt att umgås med barnen, och samtidigt vara i rörelse i friska luften. Katten Pop går förresten ofta med oss på Pokémon-promenaderna, vilket ger en extra charm till det hela.

rågsurdegsbullarSurdegar
Plåtjobb på taket; plantering på framsidan; reparation av köksfläkt och byte av kylskåpslist; äntligen beställde jag hem rejält med ved. Surdegar som hängt med lite för länge på att-göra-listan, som nu är avbockade. Och faktisk surdeg dessutom! Gick en kurs i september med Jan Hedh, vars rågsurdeg med ursprung i San Fransisco 1969 numera bor och frodas även på Hasselbacken. Bakar minst två-tre gånger/månad, mest blir det rågsurdegsbullar, som är enkelt att ta fram styckevis från frysen när hungriga barn så önskar.

Våra Berättelser
Gick en walk ‘n talk med Anders Roos första veckan i januari, på uppmaning av Inga-Lill, som hade en känsla att vi behövde träffa varandra. Hon visste inte vad det kunde gälla, men och så rätt hon hade! Vår walk gav mersmak och det gav i sin tur upphov till Våra Berättelser. Projektidéen som Anders kläckt och börjat agera på, och sen bjöd in mig och Anders Nordgren att samskapa.

Projektet ”Våra Berättelser – vi som flytt(at) hit” är ett stort foto- och textprojekt där människor som berikat vårt land under mer än ett halvt sekel förmedlar sina berättelser. Den offentliga debatten handlar om rädsla, och fokuserar på svårigheter och kostnader. Det behövs ett material som visar vad de som flytt och flyttat hit har tillfört, men framförallt vilka människorna är.

Så beskriver vi det, detta viktiga och hjärtenära projekt, där jag kommer stå för texterna. Var så säker på att jag kommer berätta mer om detta framöver!

Häringe SlottSlottshelg
Ann fyllde jämnt och bjöd in nära och kära kvinnfolk till en slottshelg. Vi blev inte så många, och på sätt och vis var det precis som det skulle vara, för gudars skymning så välbehövligt det var. Att bara få vara, att vara hållen, i väninnors varma, förstående och samtidigt icke-mjäkande famnar. Jag vet att ni vet hur viktigt det var för mig, just där, just då, men ändå: tack, från djupet av mitt hjärta!

Stickandet
Händerna har fått börja arbeta igen. Skapandet är igång. Stickat mössa, pulsvärmare, disktrasor och tvättlasar i parti och minut, en jättefin sjal/halsduk och är i gång med en tröja. Minns inte senast jag stickade en tröja till mig själv… Men nu är det på G!

Burpees
Närmare bestämt 4806 stycken sen den 28 maj 2016, då jag hakade på en 100-day-burpee-challenge som en vän bjöd in till. De första 100 dagarna gjorde jag 3000 burpees, och sedan dess har jag bara fortsatt. Gör burpees varje dag – har inte missat en enda sen 28 maj! – och har alltså, under 2016, gjort sammanlagt fyratusenåttahundrasex stycken.

Detta, och mycket mycket mer, har 2016 gett mig! Jag sparar på alla dessa mina minnen från året som gått, och släpper taget om det jag inte behöver ta med mig in i 2017. Att gå in i det nya, med förmågan att släppa taget om det som inte längre gagnar – för att göra plats åt annat att komma!

Med den största tacksamhet skickar jag en hälsning om ett riktigt gott nytt år till dig som följt mig under året, i en eller annan form, och ser fram emot vad som skall ta form för oss alla under 2017.

Dagens Hell Yeah!

kalender 2017Suttit i ett par timmar och bläddrat genom det gångna årets foton på jakt efter foton på kidsen. Dags för den årliga traditionen – att välja foton till, skapa och beställa kalendrar för 2017 till nära och kära. Hela nitton stycken blev det i år.

När jag tryckt på BESTÄLL så surfade jag in en snabb sväng på Facebook, och minsann om det inte dök upp, erbjudandet jag inte kan motstå, dagens Hell Yeah: En vän söker krokimodell till nästa vecka!

Jag kastade mig på tangenterna och knappade in mitt Hell Yeah!
Ni förstår, för något år sedan så bara dök det upp, önskan att sitta krokimodell någon gång. Noterade det på min Bucket List, krokimodellsom jag inte skapat med någon större tankemöda direkt, men som ändock ville formuleras. Har bockat av familjesemester i Seattle (2016 – check på den!) och projektet lära mig plinkeplonka på gitarr är pågående sedan i höstas (tar lektioner i liten grupp varannan måndagkväll efter kören!). Och på tisdag kommer jag kunna bocka av ”Stå krokimodell” minsann. Och vem vet – kanske får jag blodad tand?

NutriBullet!

When I was in Seattle visiting a friend from high school, NutriBulletI got to try her NutriBullet for my morning green smoothies, and BAM, I fell in love, instantly!

So when I got home, I immediately started to search for it, and found one that I could order from Halens (Swedish site). I picked it up on Saturday, and have now tried it out a few mornings.

I am so happy with my purchase, and really enjoy making my morning smoothies with this device, quick and easy, fairly quiet, especially compared to the old food processor that I’ve been using until now, and definitely easier to clean.

My very own NutriBlast

I have yet to try doing anything else with it though. According to the folder that came with it, it can also be used for other things, besides smoothies. If you’ve tried a NutriBullet, do you have a good recipe to share with me?

Physically home

After 10 days on the road, visiting Santa Monica for Graduation weekend of Supercoach Academy, and then taking a few extra days of leisure in Seattle, meeting up with an old friend from my years as a foreign-exchange student in Lincoln, Nebraska, I am finally physically home. And it feels great.

Nowadays, I am, from a psychological point of view, (almost) always home within myself these days. But it sure does feel good to be physically home within the confines of my house and the loving arms of my familly.

Insights

Summer weather greeted me on return, and I enjoyed a sunny afternoon with the shared Insights from all my classmates of Supercoach Academy. The wisdom and sense of wonder contained within the stories, moves me to tears and laughter. I am filled with love for all of my fellow Supercoaches, but luckily enough, there’s enough to go around, so regardless if you’ve shared this ride with me the past nine months or not, consider yourself loved.

I am truly blessed!

Oysters!

On my very first visit ever to Seattle I also got to taste oysters for the very first time in my life. My friends took me to the Westward, a fairly new restaurant situated beautifully on the waterfront overlooking downtown Seattle and the Space Needle. Wonderful weather, amazing company – including a friend from my year as a foreign exchange student in Lincoln, Nebraska, in 89/90, so time sure has flown! – and the opportunity to try oysters for the first time ever.

Of course I accepted the challenge, and am I ever glad I did! We ordered one each of two kinds, the Wild Cats and the Kumomoto (the smaller black-shelled one), and I was taught the ropes. Spooned a wee bit of vinegar/finely chopped shallots-mixture on top, and down the hatch it went!

Oysters

And you know what? I loved it! Imagine that huh, here I’ve gone 42 years without ever trying, and it turns out I love it. I’ve just never really seen the point to oysters, not really thinking it could be any good. The take-away is definitely not to take my thinking to be the Truth, because you just never know until you try!

You’ve probably got a similar story or two in your life, where you believed something and was proven wrong once you tried it?