Det lilla landet som kunde

Det är titeln på Mustafa Panshiris och Jens Ganmans bok. Det lilla landet som kunde. En bok som ställer till det inom mig. Upp. Och ned. Glad. Ledsen. Upprörd. Lugn. Värsta bergochdalbanan med andra ord, eller, för att använda ett av mina favorituttryck: väldigt bra tankespjärn.

För ärligt talat vet jag inte vad jag tänker. Var jag står. Om jag nu står nånstans. Eller… jo, jag menar… som God Man till ensamkommande och med stolthet iförd min No man is illegal-tischa så vet jag var jag står. På ett sätt. Jag står fast i att asylrätten måste värnas, fullt ut, och dessutom anser jag det moraliskt svårt att sitta på höga hästar i ett Norden med oerhört trygga omgivningar och säga att vi inte kan ta emot fler än x asylsökande per år. Svårt för Libanon att säga detsamma, när Syrien är inbegripet i värsta inbördeskriget. Lika svårt är det för (de övriga) grannländerna till Syrien, Afghanistan, Sydsudan, Burma/Myanmar och Somalia.

Lyssnat till både Mustafa och Jens i samtal med Navid Modiri i podden ”Hur kan vi…?”, och även där får jag tankespjärn som heter duga. Tipsade en god vän om Mustafa-samtalet och fick fin återkoppling från henne också. Bland annat väckte hon något som Johanna Jönsson också lyfter i Hur kan vi-avsnittet med henne, nämligen hur jag som har fördelen att vara ”hemtam i detta land, insatt i dess lagar, regler och normer och helt enkelt vet hur det går till här” har ett större ansvar att se, säga ifrån, hjälpa de som inte (ännu) besitter denna fördel. Till stor det är det ju precis vad Mustafa Panshiri gör när han föreläser för ensamkommande, gode män (inklusive mig), HVB-personal, socialtjänst osv.

Jag tror att det viktigaste jag tar med mig från Det lilla landet som kunde är insikten att det samtal som förs i Sverige om invandring, om mångfald, integration, kulturella yttringar osv, under många år har förts på oerhört låg nivå (och det fortsätter på samma stuk, än värre polariserat). Eller för att citera Mustafa/Jens: ”I Sverige har frågan om integration – tyvärr – blivit en fråga om vem som är god eller ond snarare än om vad som är mest rationellt och vilka åtgärder som gagnar flest medborgare.”

Och det tror jag är olyckligt. Det har nog, till största del, varit precis det som lett fram till dagens situation, där samhällsdebatten under 2018 års valrörelse till synes verkar handla nästan enkom om invandring/integration. Och det känns ju ganska korkat. Jag menar – det finns bra mycket mer som politiken styr och ställer över, som påverkar många fler människors vardag. Och allt det – upplever jag – har kommit i skymundan. Istället har vi hamnat i en liknande sörja som USA under 2016 års presidentval. Och vem fasiken gagnas av det?

En av frågorna som Mustafa/Jens trycker på om och om igen, genom att både själva diskutera den, men också ställa den i sina intervjuer, är vad vi ska göra åt/med de (individer/grupper) som inte vill integreras, som finns i landet, men inte vill vara en integrerad del av det? Och då kan jag ju inte undgå att dra kopplingar till Bury me standing, boken av Isabel Fonseca som jag just diskuterat med min bokklubb. En av sakerna som blev så uppenbar för mig när jag läste den var just hur många romer valt att göra just det: ställt sig utanför den kulturella kontext som råder i de länder de levt i. Och fasiken alltså – det skaver i mig. Det skaver att vi inte ”kan ta det”. Det skaver att vi gjort allt för att få in romerna i ”vårt sätt att leva”, eftersom det underförstått (och ärligt… kanske inte så underförstått heller direkt. J-vligt uppenbart emellanåt.) är ett mycket bättre sätt att leva och ”ni stackare har bara inte förstått det ännu”. Och samtidigt – självfallet är det bra mycket enklare för ”oss alla” om man i ett land inte har den här typen av ytterligheter/outliers. Det fattar jag också.

Men, alltså…
Det är svårt detta. Det tycker jag verkligen.
Det är utmanande och ovant att prata om (än mindre skriva om!), och jag inser, att en av anledningarna är just för att vi [läs: åtminstone jag] pratar väldigt lite om invandring, om mångkultur, om integration/assimilation, om flyktingsströmmar osv. (Och kanske än mindre pratar m e d folk som flyttat hit, av ett eller annat skäl?) Jag menar… vi p r a t a r inte om det. Vi kan dra rasistkortet och dänga i huvudet på någon, och i retur kanske bli kallad batikhäxa, men det är inte att p r a t a om det, eller hur?

Så nu när jag sitter här och sliter mitt hår, och förvirrar mig själv, så landar jag i en klyscha: Vi får mer av det vi fokuserar på. Och kanske är det det allra värsta av allt: att vi fokuserar så på problem, rädslor, och oro, och hur gagnar det – mig – dig – oss? Och jag är inte ensam om att landa där, om än att det uttrycks i andra ord:
”‘Hela Sverige är förändrat’, säger Mustafa.
‘Jag vet’, säger Paulina [Neuding], ‘men en sak är viktig att komma ihåg: vi är inget brunt, rasistiskt land. Jag är oerhört trott på den beskrivningen. Vi är fantastiskt utvecklade och det är ett fantastiskt privilegium att leva i Sverige.'”

 

 

Jag ser det vackra.

Under kvällens bokklubbssamtal så såg jag en koppling som tidigare gått mig förbi.

Jag har, de senaste åren, börjat läsa böcker på ett annat vis – eller snarast med en annan närvaro, eller kanske med andra ögon snarast? Oavsett vad det egentligen är som gör skillnaden, så slås jag, allt som oftast, av hur oerhört vackert ett ord kan vara, eller en mening, eller för den delen en längre fras.

Lärde mig läsa i första klass, så i åtminstone 35 års tid har jag läst böcker u t a n att direkt notera skönheten i språket, i ordvalen, i rytm och ton. Men nu gör jag det, och jag ser det.

Det blev uppenbart för mig i och med mitt val av tema för årets #blogg100, med etthundra texter etthundra dagar i rad som alla – i någon form – innehåller en referens till böcker jag läst. Ofta ofta så är de rader jag lyft fram sådana som väckt min förtjusning, just på grund av dess inneboende skönhet.

Kopplingen jag gjorde var dock till det större perspektivet.

För ett par år sedan bloggade jag om det vackra som omger mig, ett inlägg inspirerat av en krispig höstdag då jag tog en foto-promenad på Bulltofta med kameran som följeslagare. Plötsligt såg jag min omgivning som så oerhört vacker – vackrare än jag någonsin upplevt den tidigare – och då har jag ändå bott på Riseberga bredvid Bulltoftaparken sedan luciadagen 2003 och gått mången promenad i nejden, det vill jag lova.Ikväll slog jag ihop de två observationerna och insikten tog sakteliga fäste inom mig:
Jag ser det vackra. I allt.
Både i naturen, föremålen, människorna runt omkring mig, som i böckerna jag läser, musiken jag lyssnar till, sångerna jag tar ton till.
Det är vackert – överallt finns det skönhet.

Och när jag yttrade detta högt, så drog jag ännu en koppling.
Vi inledde nämligen kvällen med ett samtal om människorna vi möter – huruvida vi i vår vardag möter människor (nya bekantskaper) vi verkligen tycker om. Eller ej. Och min upplevelse är att Ja, jag möter många människor i min vardag som jag genuint tycker om, är nyfiken på, skulle vilja prata mer med, lyssna till, fördjupa mig i.

Och kanske alla dessa tre olika observationer i grunden är sprungna ut en och samma förmåga i grunden: Förmågan att se det vackra (i allt)?

Ett samtal om Älskade böcker

ChattyMeal nummer två avklarat och än en gång en härlig upplevelse. Sex bokälskare runt ett matbord, lite soppa och morotsstavar, tända ljus och så samtalen då! Både de lite trevande initiala lära-känna-varandra-lite-grann-utbytena och de lite djupare berättelserna om gripande bokupplevelser, senast lästa boken, vilken bok vi var och en skulle ta med till en öde ö, och hur vi pratar böcker – var, när och med vem.När jag dukade och förberedde inför middagen frågade husets minsting om det är en viktig middag eller bara en trevlig? vilket var lite roligt. Så jag sa som det är att Det kommer fem personer hit, varav jag känner en sedan tidigare, men de andra är främlingar för mig, och så ska vi prata på temat Älskade böcker! Det tyckte han lät läskigt, men själv pirrar det bara i mig av nyfikenhet när jag tänker på det.

Med ganska stor bredd, både kring kön, ålder och härkomst och kanske framför allt i fråga om erfarenheter i livet, så blev det spännade samtal. Jag fick tips om Cellisten i Sarajevo och Sara Lidmans Tjärdalen, om Desert Queen av Gertrude Bell och Novellix, de ryska Nattpatrullen och Dagpatrullen och ytterligare böcker i den serien. Om att googla zimbabweanska kvinnliga författare, kontakta Södra Afrikagruppen i Skåne och be om litteraturtips (läsning av Chimamandia Ngozi Adichie har gjort mig uppmärksam på den vita fläck i min bokläsarupplevelse som afrikanska berättelser utgör), och hitta boken Things fall apart.

Jag i min tur delade med mig av den drabbande upplevelsen att läsa A fine balance av Rohinton Mistry, om The Invention of Nature: Alexander von Humboldt’s New World som är månadens bok i The Gifted Book club, om den vackra Picknick – utflykter och inflykter såväl som tungviktaren What does it sound like when you change your mind? av Seth Godin. Jag tipsade om Goodreads.com där jag sedan ett par år har koll på både böcker jag läst och böcker jag vill läsa, och fick lyssna till rader författade av Sapfo för tvåtusensjuhundra år sedan.

Vi diskuterade olika bokcirklar och bokklubbar vi tar del av, om hur nyfikenheten till grannarna väcks av böckerna i bokhyllan i trappuppgången där lägenhetsinnehavarna sätter ut böcker de vill dela med sig av, om att läsa på svenska, engelska, grekiska och latin samt på serbokroatiska. Om översättningar – bra och dåliga – och hur vissa böcker ger mig en känsla av distans medan någon annan fullkomligt faller handlöst in i den.

Nu återstår enkom en sak:
Att bestämma datum, meny och tema för november månads ChattyMeal hemma hos mig

 

Sommarlovet till ända

Minstingens väckarklocka skrek nyss ut sitt larm, beep-beep-beep, i ett (lyckat) försök att väcka honom. Själv var jag redan vaken och jag har svårt att se att inte äldsten också vaknade till åtminstone, även om hon börjar skolan först nästa vecka och därmed inte har någon anledning att trilla ur sängen i arla morgonstund.

Igårkväll gjorde vi Malmöfestivalen, med både karuseller och matståndsrätter – Green Fries hemmaskurna pommes frites rekommenderas till exempel varmt, gud så smaskiga! Delvis ett avslut – ett sommarlov är till ända – och även ett avstamp – en ny termin står vid dörren och knackar på.

Själv har jag börjat jobba så sakteliga, och eftersträvar, som varje år, att försöka ta med mig sommarens lugnare lunk in i de första veckorna, att inte rivstarta utan smyga igång lite mer. Fortsätter mina dagliga ritualer, morgonens meditationsstund och efterföljande sjua innan det är dags för den gröna smoothien. Bloggandet är en annan av mina viktiga dagliga göromål – här vill jag komma in i morgonskrivrutinen igen, för den ger mig så mycket. Ett sätt att både få ur mig det som behöver komma ur och samtidigt ge mig själv en stunds fokus på morgonkvisten. Sen har jag sedan slutet av juni lagt till 20 minuters gitarrplinkeplonk varje dag, utföres oftast på kvällen innan läggdags.

Nästa vecka börjar körrepetitionerna igen, där jag bestämt tror vi ska börja repetera inför vår Salzburg-resa om ett par veckors tid. Gitarrlektionerna börjar först veckan efter igen. Däremellan är det inledande möte med min och en väns nystartade bokklubb, något jag verkligen ser fram emot med spänning. Och så ska fönsterfodren i matsal och vardagsrum målas, deadline är bokklubbens första träff så det vill till att dra igång det arbetet.

Ja. Idag sker skiftet. Jag känner det i mig. Nu är sommarlovet slut – och jag har verkligen tagit sommarlov jag också! – och det är dags för nästa fas. Den kliver jag in i med tillförsikt, balans och nyfikenhet. Helhjärtat!

Skatunge, buxbom och bokklubb

Sitter här i soffan, trött efter en dag som varit omväxlande riktigt avkopplande likväl som mycket målmedvetet hårt arbete. Efter frukost så la jag mig i sängen och unnade mig ett par timmars läsning, tills jag läste ut boken jag höll på med, så jag kom igång med jobb först efter lunch. Då gjorde jag å andra sidan en rejäl insats, och nu är det bara några få trådar som återstår för mig att ta hand om, innan jag skeppar över hela konkarongen till mina två medskapare för deras slutliga genomgång och återkopplingsvända. Det ska jag ombesörja imorgon så jag kan ta midsommarledigt med gott samvete.

Har också handlat ingredienser till morgondagens svampsill-session (innan har jag oftast gjort aubergill, dvs ”sill” på aubergine, men i julas testade jag svamp-sill, dvs ”sill” på svamp, och det var snäppet smarrigare, så det ska jag fixa till midsommar!), druckit te med Gott Barn, och jobbat häcken av mig (verkligen!) i trädgården då jag fick sällskap av en vän som medförde häcksaxar (en batteridriven och en manuell), spade och ett par hinkar. Medan hon grävde upp förrymda nävor, höstanemoner och annat smått och gott till sin trädgård, gav jag mig i kast med buxbomshäckarna och minsann hann jag med alla utom de två stora bollarna. Dessutom så räddade vi (möjligen?) livet på en skatunge som definitivt inte var redo att lämna boet ännu. (Får se om den överlever natten – vi ska göra vårt bästa för att hålla katten Pop inne åtminstone.) Därefter var det vår tur att dricka lite te och planera för bokklubben som vi har bestämt oss för att starta tillsammans. Det känns mycket inspirerande – så bokmal jag är har jag aldrig varit med i en bokklubb, så det är väl på tiden?