Godkänt? (bok 10 av 26)

Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan – skriven av Emma Leijnse 2012, då jag också köpte den av henne, efter ett seminarium i Almedalen. Fint signerad är den, och en kan ju tycka att jag, som sedan dess varit synnerligen involverad i svensk skoldebatt skulle ha kastat mig över den… men tyvärr hamnade även denna boken i bokhyllan, oläst, tillsammans med en drös andra böcker som alla förtjänar ett bättre öde.

Så himla bra att jag, i och med årets bokläsningsutmaning, tar itu med 26 svenska och lika många engelska böcker som stått olästa hemma kort eller lång tid. För detta är en bok värd att läsas. Emma är skribent på Sydsvenskan, vilket är ”min” tidning och jag har alltid uppskattat hennes artiklar. Lika välskrivna är hennes böcker (den senaste har jag ju faktiskt läst!), och skolfrågor är för mig väldigt spännande – helt enkelt eftersom de så tydligt (i min hjärna åtminstone) kopplar till samhällsutveckling.

I kapitlet ”Om de kan, så kan jag också” skriver Emma: Det som hände med barnen från Kroksbäck när de kom till Linnéskolan brukar beskrivas av forskarna som kamrateffekter. Kort sagt handlar det om att man är som sina kompisar. Om de inte pluggar, så pluggar du mindre själv. Om dina kamrater gör läxorna och tycker det är viktigt hur det går i skolan, så lägger också du manken till.

I kapitlet ”Från kunskapsförmedlare till diversearbetare” fortsätter Emma på samma tema när hon citerar Jonas Vlachos: Lärarna påverkar också varandra på en skola, en del studier visar på att det uppstår kamrateffekter bland lärare.

Jag läser och tänker två saker:
1) Eh. Ja. Klart det uppstår ”kamrateffekter” även bland lärarna. Talesättet ”Vi blir som vi umgås” gäller liten som stor, ung som gammal. Elev såväl som lärare.
2) Hur kommer det sig att vi svänger oss med talesättet, utan att faktiskt fundera över vad det betyder, och utifrån det, medvetet skapa oss ett umgänge som gör att vi växer som människor? Att lära sig att bli människa, med allt vad det innebär, är något jag skulle önska mig så mycket mer av, både i skola som i yrkesliv, hemma som i olika organisationer, ja, typ överallt. En ständig konversation. För det låter sig inte göras av sig självt. Vi blir till i varandras närvaro, och som Pia Sundhage säger ”Vi gör varandra bra”. Vilket ju är fantastiskt – utom när det är tvärt om. För det finns ju tillfällen och/eller umgängen där vi gör varandra illa.

Påverkansgrupp är ett annat sätt att beskriva ”kamrateffekter” på, och jag har arbetat medvetet på min påverkansgrupp de senaste fem åren eller så. Om det gjort skillnad i mitt liv? Svar ja, oändligt stor skillnad, till det bättre!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

 

Jordad.

Läser en bok vid namn ”Att vara jordad” med den uppseendeväckande undertiteln ”den kanske viktigaste upptäckten för vår hälsa i modern tid”. Skriven av Clinton Ober. Och ja. Den är flummig så det förslår. Och samtidigt säger hela min varelse att det ligger mycket i det här. Vi har ändrat sättet människan ”är människa” på så många sätt senaste seklerna, att det Clinton skriver om jordning känns oerhört logiskt, sannolikt, troligt och vettigt.

Och nog skulle detta (vaddå detta? Jamen, läs boken, eller googla lite. Människan jordar sig för sällan, och det skapar problem för oss, om vi inte jordar oss, är kortfattat bokens budskap.) kunna vara en av anledningarna till att trädgårdsarbete (rehabiliteringsträdgårdar ni vet) är så oerhört välgörande för folk med utmattningsdepression eller psykisk ohälsa, eller hur?

Imorse när jag gjort min sjua och det lockade lite i spring-tarmen drog jag därför på mig löparkläderna och drog iväg – barfota. Har sån tur att jag bor precis vid Bulltofta rekreationsområde i Malmö, och där finns det gott om grusgångar och än bättre gräs att springa på.

Och det är skönt, riktigt skönt att springa (lufsa! Det är vad jag gör i sanningens namn, i synnerhet när jag springer barfota – vilket jag gjort flera gånger innan jag började läsa boken – då går det än mer långsamt, blott en smula snabbare än om jag går) barfota.

Har du inte testat så gör det – min upplevelse är att merparten av mitt fokus landar i fotens kontakt med marken, vilket gör att jag inte upplever att jag blir trött på samma vis. Jag bara lufsar på, och lufsar på, och lufsar på liksom; har inte utrymme att tänka på hur det känns i benen och höfterna, hur puls och andning ökar i frekvens, hur tröttheten kryper på osv. Istället är känslan av fotens kontakt med marken i fokus. Med det daggvåta gräset. Med vissnade löv. Med den leriga uppförsbacken. Skillnaden mellan att springa på asfalt med enstaka småstenar (aj aj!) och hur det känns att springa på en grusgång fylld med samma småstenar (mycket skönare!).

Det jag blir förvånad över är hur rena fötterna är, förhållandevis, när jag kommer hem efter en halvtimmes-runda. Dessutom så pirrar det härligt i fötterna under ett par timmar efteråt – något jag tror handlar om att fötterna får mycket taktil stimulans under rundan, och kanske också på grund av jordningen, som Clinton skriver om. Oavsett vilket ökar mitt välbefinnande efter en runda som denna!

Så förgör du henne.

Tänk.nedhuggna träd
Du kan hugga ner ett träd, och om rotsystemet inte ger upp, så lär det skjuta skott ånyo. Växtligheten har en förmåga att fortsätta växa även under de tuffaste omständigheter. Ger sig inte. Kommer igen, och igen, och igen. Alla som försökt göra sig av med kirskål vet precis vad jag talar om.

Men en människa?
Hugger du ner en människa, oaktat om fysiskt eller mentalt, så förgör du henne. Kan du sätta dig in i en situation, där du hellre skulle ta ditt eget liv, än att åka tillbaka till ett land du flytt? Vad skulle krävas för att du skulle fatta ett sådant beslut?

Desperationen.
Förtvivlan.
Hopplösheten…

Människan kan stå pall mycket, och vissa individer är starkare än andra, absolut… men i den stund det blir för mycket, ja, då är det slut. Då tar det slut. Kommer inte igen, och igen, för vårt rotsystem fungerar inte så, eller hur?

Så förgör vi en människa, effektivt till tusen, genom att beröva henne allt hopp om en framtid, om en morgondag. Sen kan vi sitta där och hänvisa till lagar och regler, skylla på systemet och behovet av andrum, tills vi är blå i ansiktet. Skitsnack är det. Skitsnack, omänskligt sådant.

Så förgör vi henne. Men varför?

Under omformning

Under omformning. Så känner jag mig. Alla delar av mig, uppkastade i luften, och på nervägen finns chansen att välja. Ett medvetet val jag har möjlighet att göra. Byta ut någon del? Möblera om deras inbördes ordning? Ta in något nytt, en joker, esset i rockärmen kanske ska ligga synligt i centrum, istället för att ligga dold i väntan på att användas?

Vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag vara? Vem vill jag vara? 

Jag har – inser jag – alltid möjligheten att vara i omformning. Och kanske är jag – människan? – alltid det, men i det lilla. Det lilla som omfamnar vardagslunken och därför knappt syns. Inget jag lägger märke till i alla fall. Men nu. Under denna separation är möjligheten större. Syns mer. Den möjliga omformningen är större, som om vardagslunken är den stilla kvällsbrisen en sommarnatt, och separationen är höststormen, som river och sliter i mig. Som drar bort större sjok och kastar upp dem i luften.

Lite som att det är svårt att se att ens barn växer, men mor- och farföräldrar som träffar dem med lite längre mellanrum ser direkt hur de vuxit.

Lite som skillnaden mellan vardagsstädning och storstädning. Och det som storstädningen ger mig, är inte chansen att rata, döma, föraktfullt kasta åt sidan. Så har jag levt livet och det vill jag inte åter till. Det är viktigt för mig! Varsamheten med mig själv är en del av mig som jag inte släpper taget om. Så storstädningen ger mig snarast chansen att värdera, till fullo, det som är så värdefullt, så givande och viktigt, att jag för att ge det tillräckligt utrymme att växa, med stor omsorg väljer vad annat jag ska släppa taget om. För endast genom att låta något gå, ger jag utrymme för något nytt och annat att växa och ta plats.

Jag har tagit mig hit. Fyrtiofyra år på denna jord, och jag har, under årens lopp, valt att släppa taget om saker, personlighetsdrag, vanor, vänner, arbetsplatser och talesätt. Och mycket mycket mer. Inte för att det är dåligt, undermåligt, odugligt. Utan för att det tagit mig dit det förmådde, och inte längre gagnar mig. För att det krävs utrymme, öppningar, för något nytt. Att testa. Se, om det gagnar det mig mer, att släppa taget, och låta något nytt komma till mig. Något nytt som kan följa med mig, en bit på min färd som människa. Och en dag kanske stunden kommer, då det igen är dags att släppa taget, om det som inte längre är nytt utan invant.

Under omformning. Det är jag. Och det är spännande. Med tacksamhet och den största vördnad tittar jag på den Helena som tagit mig hit, och lyssnar till vad som vill ske.

Vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag vara? Vem vill jag vara?

boldomaticpost_fragar-i-syfte-att-slappa-tageStäller inte frågorna för att jag ska besvara dem under idogt slit. Jag avser inte att försöka kreera svar till dessa frågor, genom tankeverksamhet och blod, svett och tårar. Frågar i syfte att släppa taget, kastar ut frågorna i universum, och ser vad som kommer i retur. Svar? Fler frågor? Med nyfikenhet möter jag det som kommer till mig, det som vill hända nu. Njuter av det, nuet. Gläds åt det, nuet. Och är lite pirrigt nyfiken på vad morgondagens nu måhända bär med sig! Kanske – troligen – växlar svaren på frågorna, över tid. Kanske lyser svaren med sin frånvaro, och jag ges än mer möjlighet att öva mig i hur det är – att leva i det okända. Utan svar. Utan säkerhet. I tvivel och tvekan och fullständig tillit. Paradoxalt? Eller kanske bara så som livet är?

För vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag vara? Vem vill jag vara?

Fem skäl att undvika punktlistor

Jag drar mig för att läsa punktlistor nuförtiden. (Förtydligande 23JAN2016:) Ni vet, ‘Fem sätt att gå ned i vikt till Beach2016’ eller ‘Sju vinnande sätt att få bästa pojkvännen’ eller ’10 garanterade sätt att bli lycklig!’. Den typen av punktlistor.

Jag vill inte smaka på livet på det viset. Snuttifieringen och förenklingen bekommer mig. Ger mig magknip. De funkar lite som homogeniserad mjölk. Visst får du i dig mjölkens fettsyror, men så sönderslagna att kroppen har svårt att tillgodogöra sig dem. Människan är inte skapt för homogeniserad mjölk, och lika lite är vi skapt för punktlistor. Människan är större än så. Att vara människa är större än så. Så jag har bestämt mig för att skapa den ultimata punktlistan. Punktlistan som tar livet av alla punktlistor för evigt.

Punktlistor ska undvikas för att de…

  1. …antyder att det finns Ett Rätt Sätt/Svar
    Jag ska berätta en hemlighet. Det finns inte det. Den Enda Rätta Vägen är en chimär.
  2. förutsätter att alla har exakt samma behov
    Jag ska berätta en hemlighet. Vi har inte det. Eller… visst har vi som människor en bas av grundläggande behov, som jag själv sammanfattar i följande fem delar: samvaro, sömn, sol och frisk luft, mat, rörelse. Men hur det där görs, i vilka former, i vilka mängder, det är helt upp till den unika individen.
  3. förenklar livet
    Jag ska berätta en hemlighet: Att vara människa är stort. Det kan inte sammanfattas i en punktlista. Och om du tror att det finns nått med att vara människa som är så enkelt att det kan sammanfattas i fem, sju eller möjligen tio punkter, då ber jag dig tänka om. För att vara människa är större än så. Det finns ingen universell quick fix. Däremot är det något av det mest givande vi kan ägna våra liv åt: att lära sig vara människa, utifrån de värden du håller högt.
  4. förtar glädjen och spänningen med en riktigt god berättelse
    Vi är berättande varelser, Homo Sapiens. The Storytelling Animal. Att förtälja en berättelse, att ge den en klädedräkt, bygga den, inifrån och ut, med allt som behövs för att förmedla den. Att förtälja och att lyssna till denna uti grann klädedräkt insvepta berättelse – det är vad människan är skapt för. Inte att stycka den där berättelsen i fem, sju eller tio punkter, som vi faktafierat serverar som vore det en entydig sanning.
  5. …är en mode-fluga
    Punkt-listor slår. Sorgligt men sant. Det finns allt för mycket bevis på det, inte minst det faktum att det finns så många punktlistor. vidgadevyerKliv över dem, var en större människa. Tänk själv. Lova mig åtminstone att om du nånsin läser en punktlista igen, efter denna punktlistornas punktlistedödare, så tänk själv. Vad håller du med om? Vad håller du inte med om? Vad skulle du själv lagt till, dragit ifrån? Vidga dina egna vyer, och låt dig inte begränsas av de punkter som författaren landat i. Punkterna må mycket väl vara författarens sanning i stunden, men de är inte Sanningen. Varken för punktlistans författaren eller för dig. Vet med dig att du är större än så. Ok?

 

Uppe på piedestalen

piedestalPå piedestalen är det ensamt och blåsigt. Inget stöd, ingen värme, inget sammanhang. Jag hoppas ingen någonsin sätter mig på en piedestal likväl som jag aldrig vill beskyllas för att sätta någon där. Inte minst för att jag tror att uppe på en piedestal får aldrig en hel människa plats. Där kan bara delar av en enskild individ platsa, om man med piedestal menar det jag syftar till. Det vill säga när man lyfter upp en människa och närmast avgudar, vördar denne, såsom varande perfekt och ofelbar. Jag vill inte se människor så. Visserligen tror jag människan är perfekt, men perfekt i sin operfekthet. Det är innebörden i att vara människa för mig.

Vi är som kalejdoskop. Sammansatta av många delar, och bilden är konstant föränderlig vid minsta rörelse. Och rörelse är en del av livet, utan rörelse dör vi. Den jag är, är inte statisk. Den du är, är inte heller statisk. Och bilden av mig som du får, kan variera både på grund av min rörelse, men också av din rörelse. Bevis nog för att allt det som är en människa inte får plats på en piedestal. Piedestalen för mig anger nog närmast icke-rörelse, och därmed död. Jag ser mig själv som en kalejdoskopiskt komplex bilden av en människa, fullständig. Och jag ser på dig likadant.

Ibland citerar jag någon, och gör det för att det citerade betyder något för mig. Inte för att jag sätter vederbörande på en piedestal och därmed upphöjer hen till ofelbarhet. Inte för att jag sanktionerar allt den människan någonsin gjort i sitt liv. För finns det en enda människa, vars alla handlingar, på alla plan, alltid varit rätt och riktiga, beundransvärda, perfekta? Nej. Inte en chans. Det är absolut inte jag åtminstone. Jag vet att jag inte skulle göra och säga allt jag någonsin gjort och sagt tidigare i livet, om möjligheten uppstod att göra om det. Det finns saker jag önskar jag kunde göra ogjorda, osagda. Men det går inte. Och allt jag varit med om, allt jag gjort, sagt, har bidragit till att ta mig hit.

Jag är människa.
Du är människa.
Tillsammans är vi – människor.

Alla människor brottas – mer eller mindre medvetet – med våra mörka sidor. Alla är vi perfekta i vår operfekthet. Och nog är det så att människans pärlor av visdom blir desto mer betydelsefulla när man vet att dess väg genom livet inte varit enkel, rak, och icke-klandervärd?

Bottnar av medvetenhet

sus om bottnar

Det där skrev Susanne Granat Ahlstrand, min innerligt goda vän, i en tråd häromdagen. Vi hade, tillsammans med ytterligare ett par fina vänner, ett sånt där samtal (ja, jag ser det absolut som ett samtal, även när det sker via tangentbord) som går på djupet, som gör att jag växer, lär mig, expanderar.

Samtal där vi delar med oss, av tankar, erfarenheter, funderingar. Bollar vidare på andras tankar, tar kliv framåt, utåt, utvecklar resonemang, backar emellanåt för att ta ett omtag, förtydligar eller förkastar.

Samtal när de är som allra bäst.

Att vilja vara en människa innebär så många bottnar av medvetenhet.

När Susanne skrev den där meningen så frågade jag bums om jag fick citera henne. Skrev citatet, skapade den omgivande rutan och insåg att något saknades. Frågade därför om hon kunde rita en av sina härliga kvinnofigurer till den, och det gjorde hon. (Heja fiftythree, paper och mix säger jag bara!)

Så nu skickar jag meningen vidare ut i rymden, till dig, att reflektera kring, eller inte. Ditt val fullt ut. Jag tilltalas verkligen av Sus ord, och undrar om den talar till dig?