Vaddå varsam, frågade hon. Hur menar du?

Så jag berättade. Hur min inre dialog, fram till för ett par år sedan, var oerhört hård. Elak. Ilsk. Aggressiv, föraktfull, nedlåtande. Hur fan tänker du? Ameh, du kan definitivt göra bättre än så! Fattar du väl att det skulle gå åt helvete. Vad tror du, att du skulle kunna gjort det där bättre än nån annan? Vem tror du att du är? Ditt dumma spån, varför sa du så där? De kommer ju tro du är helt dum i huvudet? Du kommer aldrig platsa in här. 

Oj, sa hon. Det låter ju jättejobbigt. Och nu trycker du ner det?

Ja. Det var jättejobbigt. Det var inte så roligt att vara mig. Men det låter inte så längre, inom mig. Den rösten har försvunnit, flyttat vidare. Men inte för att jag trycker ner den. Utan för att jag initialt började uppmärksamma den, och inse att jag inte behöver tro på den inre diktatorns budskap. Så diktatorn fick kämpa mer och mer för att jag skulle falla i hans klor. Och successivt tror jag han gav upp helt enkelt. Åtminstone är det så att jag i princip aldrig hör den rösten numera. Och jag kan inte säga om det är för att jag helt enkelt har blivit immun mot budskapet, att jag inte uppfattar det längre, eller om det är så – vilket jag nog snarast tror – att den rösten har flyttat ut.Det spelar mindre roll, egentligen. Det som är viktigt är att min inre dialog numera låter mer så här: Bra jobbat. Ojsan, som det kan gå. Bättre lycka nästa gång. Olyckor i arbetet händer den bästa. Du har gjort ditt bästa, det vet jag. Upp på hästen igen. 

Hur låter din inre dialog, och hur gagnar den dialogen dig? Hjälper? Eller stjälper?