Tankeverksamhet tar tid

Skriver en rutin. Eller… flera?! Möjligen fyra. Kanske sex. Inte fler. Kanske färre.
Baseras på en handfull existerande rutiner. Indirekt påverkad av eller påverkande ytterligare två handfull andra rutiner.

Läser.
Klipper och klistrar.
Lägger kommentarer och gulmarkerar, funderar och kliar mig i huvudet.

Hur ska jag få ihop det? Så flödet blir tydligt? Så handhavandet följer en logisk och korrekt bana? Så var och en som berörs vet var de hittar vad, och inte själva står där och kliar sig i huvudet när de ställs inför dessa totalrenoverade rutiner…

Läser lite till.
Klipper och klistrar en omgång till.
Tar bort en kommentar och skriver dit tre nya.
Ändrar en formulering här, markerar ännu en sak gul där. Skriver, skriver om, raderar. Byter ut ett begrepp mot ett annat. Ångrar mig. Fast låter det nya stå kvar, gulmarkerat, för säkerhets skull, så jag kommer ihåg det, och inte blir hemmablind.

Läser igenom mitt långa extremt grova utkast, skriver ner alla delrubriker på ett papper, och börjar se… Flödet. Tydligheten. Uppdelningen som följer logiskt givet vad som ska göras, av vem, när och hur. Sakteliga känner jag att jag – kanske kanske – börjar få fatt i ett yttre ramverk som skulle kunna funka…

Och hela tiden fajtas jag med effektivitetsmonstret inombords. Den där rösten som säger: Du måste vara effektiv, Helena. Kom igen, skriv, skriv, skriv, vad är det som tar sån tid, varför skriver du inte bara klart rutinen/erna? Kom igen, du slösar tid, du är inte effektiv, du är inte produktiv, kom igen, kom igen, kom igen! Basta – bli klar med utkast åtminstone, pronto pronto!

Och samtidigt vet jag att det inte funkar så.
Vissa saker måste få lov att ta tid. Och det här är en av de sakerna.

Vis av erfarenhet från projektet för ett par år sedan då jag skulle skapa en helt ny kvalitetsmanual baserad på en vildvuxen skara rutiner, instruktioner och blanketter. Även där var det en kringelikrokig process för att nå i mål. Och i mål kom jag. Och manualen blev strukturerad, logisk, förståelig och förenklad, inte minst! Det tog sin tid dock. Inte gick det snabbt inte. Och det var kanske inte så mycket den faktiska läs- och skrivtiden som egentligen gjorde att det tog tid, utan snarast det faktum att materialet behövde landa i mig. Landa, smältas, brytas ned i beståndsdelar och sakta sakta, som vore jag puppan som höll utrymmet där larven i säkerhet kunde genomgå sin transformation (transmutation!) till fjäril innan den slutligen var redo att ta sig ur puppans begränsande väggar.

Tankeverksamhet som denna måste få lov att ta tid. För det tar tid.
Åtminstone om jag strävar efter att göra ett bra jobb, och inte enkom ett snabbt dito.

Jag undrar…

… vad det är som gör att jag helt plötsligt har ”skriv-förstoppning”? Jag sätter mig för att blogga… och så kommer liksom inget. Inga idéer, inget som lockar, bläddrar genom utkast, citat och möjliga bokreflektioner… och nada. Noll. Zip.

Ofta så kommer det nått, trots allt. Jag bläddrar håglöst och helt plötsligt fastnar ögat och tanken vid något i mitt arkiv av ”bra att ha saker som jag skulle vilja blogga om någon gång”. Men ibland, som ikväll, så är det som förgjort.

– Jamen varför skriver du då?

Jo, av flera skäl:
För att jag vill.
För att jag har en grundläggande föresats att blogga dagligen.
För att jag vet att om jag trots allt får ur mig nånting, oavsett om det är av undermålig kvalitet, så kommer jag på det stora hela skriva mer och bättre saker, ju mer jag skriver. Övning ger färdighet och allt det där.

Och så kan jag inte undgå att skänka en tanke till Seth Godin, som på #SethinLondon berättade för oss att han dagligen skriver tio till femton snabba utkast till ett blogginlägg, kasserar alla utom en 2-4 stycken som har jobbar vidare lite på, för att sedan kassera alla utom ett, som han publicerar.

H o l y  s m o k e s, säger jag bara. Inte konstigt hans blogginlägg ofta håller så oerhört hög kvalitet, när tratten för att nå ända fram innebär att nio av tio möjliga utkast ratas.

Där är i n t e jag, det kan jag villigt erkänna. Och ja *skrattar lite*, det förstår ni ju själva så klart, eftersom detta (!) är dagens blogginlägg. Som jag dessutom publicerar! Jag menar, gisses, inte mycket till tratt där inte!

PS – Höll en grundläggande GMP-utbildning hela förmiddagen ute hos ny kund – mycket roligt och givande, både för mig och deltagarna, och jag fick väldigt fina omdömen efteråt. Så kanske jag har förverkat dagens ransom av påhittighet och klokskap? Det finns kanske ett dagstak?

PPS – Nä. Det tror jag inte egentligen. Det finns nog både påhittighet och klokskap så det räcker och blir över. Men när jag är trött, och det är jag nu, så gör jag bäst i att acceptera att både påhittigheten och klokskapet är lite bortom räckhåll, så det bästa jag kan göra är att tacka för mig och säga god natt. Så nu gör jag det. God natt!

Adventslyft nr 12 – Kvalitet

kvalitetKVALITET. Med en långvarig bakgrund inom läkemedelsbranschen så väcker det ordet en massa tankar i mig. Jag håller sedan ett antal år tillbaka en kurs i Kvalitets- och miljösystem på en yrkeshögskola i Skåne, och inleder alltid med att låta deltagarna fundera över frågorna:
Vad är kvalitet?
Vad betyder kvalitet för dig?

Det brukar bli ganska givande samtal, inte minst för att det är förbluffande många som aldrig utforskat begreppet kvalitet. Min egen relation med det har definitivt förändrats genom livet, och idag är kvalitet något jag försöker hålla mig medveten om så att jag hittar rätt kvalitet utifrån mina behov och önskemål.

Jag trillade över en Kickstarter-kampanj för Baccy Packs för någon månad sedan, och jag tycker att produkten till synes verkar uppfylla de önskemål jag sätter upp för ryggsäckar. Min Kånken har varit en trogen vän sedan jag gick i skolan, men blixtlåset har börjat tjorva senaste åren. Så jag har chansat på att Baccy Pack kan bli en fullgod ersättare. Jag har stöttat Kickstarter-kampanjen och hoppas att fler gör det, så att insamlingen kommer i mål. För endast då får jag hem min nämligen! Så kolla in kampanjen du med, kanske kanske du, liksom jag, är i behov av en snygg och reko ryggsäck av bästa kvalitet?

Kvalitet – jag har en känsla av att min blivande Baccy Pack kan bli en kär vän, som kommer att följa mig genom livet, så där som endast saker tillverkade med kärlek och riktigt god kvalitet kan göra.
Kvalitet – vem eller vad tänker du på?

Tiondel

Detta är mitt tionde inlägg i #Blogg100-utmaningen, av totalt etthundra (på hundra dagar). Det betyder att jag har gjort en tiondel av bloggandet, och att jag har nio tiondelar kvar.

Det känns helt rätt att vara en del av #Blogg100, och jag har redan lärt mig en massa. Att blogga mha WordPress-appen i min telefon, att tidsinställa inlägg, att inte bara reflektera över dagen/aktiviteter/händelser utan att faktiskt skriva en rad eller två om det. Bara för att nämna några lärdomar.

Jeff Young, VD på Hewlett-Packard, utmanade 1979 sina anställda genom att sätta följande mål*:

Vi ska minska otillförlitligheten av våra maskiner
till en tiondel, på tio år.

Tror du det var görbart?
Visar sig att de lyckades nå målet på nio år. Därefter fortsatte de med liknande mål, bland annat för mjukvarufel samt service.

Ett sånt här mål kallas för ett barriärbrytande mål. Det är så stort att det nästan känns som det är omöjligt. Men de flesta barriärer vi stöter på är mentala, och de barriärerna är ofta skapade av oss själva eller organisationen vi arbetar med.

Jeff förklarar målsättningen så här:

Jag ville tvinga människor att se på sina arbeten på ett annat sätt. Storleken på utmaningen ändrade sättet på vilket medarbetarna […] såg på varandra.

Effektiv barriär - som går att forcera

Förutom att hoppa på #Blogg100 så satte jag i veckan ett professionellt barriärbrytande mål. Under en coachingsession, hos min egen coach, formulerade jag ett mål som kittlar dödsskönt i kistan! Det handlar om att bygga en coachingpraktik, och jag lovar återkomma till ämnet, så ni kan följa min resa.

Har du, eller någon du känner, satt ett barriärbrytande mål någon gång? Eller skulle du vilja? Skriv en rad om det om du vill – ibland blir mål verkliga först när vi sätter dem på pränt, och i ännu högre utsträckning när vi gör dem offentliga.

*Källa: Bo Bergman Bengt Klefsjö Kvalitet från behov till användning, tredje upplagan, 2001