”Min största utmaning med 60 timmars Tankespjärn är att prata om det one-on-one med människor, antingen ansikte mot ansikte eller över telefon.”
Så sa jag.
Och skrev. Och tänkte.
Såväl till mig själv som till andra.
Och i onsdags så fick jag syn på vilken begränsande berättelse det där är, tack vare att en nyvunnen kontakt, en fantastisk kvinna, sa Nej, det är det inte alls! när jag sa Min största utmaning med 60 timmars Tankespjärn är att prata om det one-on-one med människor, antingen ansikte mot ansikte eller över telefon, efter att jag i 15 minuter snackat, snackat, snackat och snackat lite till om Tankespjärn såväl som 60 timmars tankespjärn, vad det är, vad det innebär, vad det gjort för skillnad i mitt liv osv….
Jag kunde inte göra annat än skratta åt det tankespjärn hon levererade till mig, för hon har ju helt rätt, den gode Caroline. Det är inte en utmaning att prata om 60 timmars tankespjärn, för jag är tankespjärn. Jag lever det. Det är jag!
Vad har du för begränsande berättelser som du slentrianmässigt slänger dig med?
HERO - the coach 
Pingback: Att inte hålla inne. Av rädsla. | HERO – the coach
Pingback: Jorden krymper och universum öppnas | HERO – the coach
Bra fråga! Jag vet inte. Måste fundera på det. En sak var nog att jag alltid har tänkt och sagt att jag inte kan springa. Men sen började jag med det. Kunde ju, såklart. 🙂
Ah!
Hög igenkänning på den, been there done that!
Sagt detsamma, tills jag en dag sprang från att ha lämnat dottern på dagis (mååånga år sedan) och relativt nyblivne maken sa ”Gud, vilket naturligt och fint löpsteg du har!” när jag satte mig i bilen. Jag bara ”Va? Jag?”. Och som du säger – ja, klart jag kan springa!