Etikettarkiv: testa

Ett svagt mjauande…

Publicerad den av
6

Kom hem efter en lång dag på #hbgtalks (mycket kul) och därefter lektion 4 av 10 på Lindy Hop-kursen. Nåväl. Katten Pop brukar komma och möta mig när jag kommer hem, men tji fick jag. Fast jag tyckte mig höra ett mycket svagt mjauande nånstans ifrån så lite skum blev jag. La av mig mina väskor och gick på lyssningsjakt, och befarande det värsta (att katten ligger skadad i buskaget på framsidan, överkörd… huvaligen!). Ljudet blev dock starkare när jag närmade mig gatan, så jag tittade upp och där, högst upp i grannarnas hängbjörk (kanske 6-8 meter hög) satt han. Mycket olycklig. När han såg att jag såg honom blev stegrades mjauandet definitivt. Räddningen i sikte!

Knackade på hos grannen som kom ut, tog fram stege till mig och till slut, efter mycket lock och pock lyckades jag få ner kattskrället ur trädet.

Nu är jag inte höjdrädd. Men jag har respekt för både höjd och stegar. Jag vet att det är lätt att ta sig vatten över huvudet och ett tu tre sitta i en farlig situation. Och samtidigt… Vi kan så mycket mer än vi tror. Så gör. Testa. Utmana dig. Kasta hatten. Klättra upp i trädet. 😏

Det kan kännas lite läskigt, skakigt, men med rätt förarbete (stegen placerad stabilt i marken, och stadigt mot en hyfsat grov gren) så går det. Jag tog mig uppför trädet sakta och kontrollerat, väl uppe hade jag fokus på Pop (the issue at hand) och inte på ”allt annat läskigt runtomkring” (som att jag stod på en stege 7 meter upp i luften, tanken på ”vad som skulle kunna hända om jag trillar”, den gnagande känslan av att vilja klara av det så jag inte skulle behöva ringa brandkåren och slösa deras tid på en fjöntig katt i ett träd, osv osv osv) och ett tu tre lyckades jag locka honom till mig så jag kunde få fatt i honom och ta mig nerför stegen igen (ett grabbatag om Pop, andra handen på stegen; gick det lugnt och fint upp gick det än lugnare nedåt vill jag lova).

Vi kan så mycket mer än vi tror, och det även om det känns lite läskigt!

…så skulle världen se helt annorlunda ut!

Publicerad den av
2

Hur många gånger har jag inte sagt Om bara alla fick insikt i detta, så skulle världen se helt annorlunda ut!

Om hur berättelsen jag berättar för mig själv styr hur mitt liv blir, om epidemin av inre-hård-dialog som rasar i världen och att det går att totalt ändra på, om förståelsen att tankar skapar känslor och inte tvärt om, hur förmågan att observera mig själv gjort all skillnad i världen för mig det är att leva mitt liv, eller för den delen mitt favoritcitat från Sydney Banks: If the only thing people learned was not to be afraid of their experience, that alone would change the world.

Så pretentiöst att vilja berätta för alla hur de ska göra, tänka, vara och leva sina liv, kanhända du tänker?Fast.
Det är inte det jag försöker göra.
Jag säger inte åt någon (åtminstone inte medvetet) hur de ska göra, tänka, vara och leva sina liv. Däremot delar jag med mig av det som funkar för mig. Sådant som gjort stor skillnad för mig, som gjort att min inre dialog helt har ändrat ton, som gett mig en mycket större distans till drama vilket gör att jag mycket sällan sveps med av känslostormar samtidigt som jag, paradoxalt nog, upplever allt så mycket starkare.

För kanske det som funkat för mig, kan funka även för dig? Antingen testar du rakt av och justerar vid behov, eller så inspireras du av min resa och hittar på egna experiment, där du kanske, kanske inte, använder delar av mina ingredienser eller så frifräser du helt på eget bevåg. Detaljerna spelar överhuvudtaget ingen roll.

Det jag vill, hoppas på och önskar är snarast att du ska våga testa. Nått nytt. Nått annorlunda. Nått du aldrig lekt med förut. Att mitt sätt är rätt sätt har jag slutat påstå (började skriva ”har jag aldrig påstått” men det stämmer inte. Det gjorde jag, under många herrans år. Men inte längre.). Mitt sätt är dock ett sätt som förhoppningsvis kan inspirera dig att hitta vad ditt sätt är? 

För mycket?

Publicerad den av
8

Detta ständiga tvivel.
Är jag för mycket?
Är jag för på?
Om jag säger vad jag vill – skrämmer det bort? Eller tvärt om, är det lockande? 

Och så andra sidan av myntet:
Ja, för i h-vete, klart jag är för mycket. Jag ÄR mycket. Punkt. Och stolt över det. Jag är inte för alla. An acquired taste, definitivt.
Och givet det, så är jag så inihelvete för liiiite på snarast än motsatsen.
De som skräms bort, ja, det är de som ska skrämmas bort. Det är de som inte förmår famna mig.
I allt jag är. Allt jag gör.
Jag. Med stort J. 

Och i nästa stund… men jag vet ju inte hur man gör?
Har inte lekt den här leken på många år… om ens någonsin, egentligen?
Tänk om det blir fel? Tänk om jag gör fel? Tänk om jag är fel?
Tabbar mig, trampar i klaveret, gör något som jag inte borde göra? 

Och sen, tillbaka upp igen:
Äsch, jag vill ju lära mig. Finns ju inget bättre tillfälle än just här, just nu, att lära mig.
Leka, experimentera, testa. I ord och handling.

I utforskandets namn – var går gränsen? Finns den? Skapar jag den inte själv? För jag har ju inte en susning om hur jag tas emot av någon annan, det enda jag kan, det enda jag ska, är att vara ärlig gentemot mig. I varsam samvaro med mig själv, lyhörd för nyfikenhet och behov, för begär likväl som rädslor. 

Vad jag lär mig mest av?
Ja. Inte är det av att hålla tillbaka.
Spela liten. Krympa mig. Eller den andre för den delen. 

Och ändock… nästan skrämmande så tydlig och ständigt pockande rösten inom är, den som säger: Akta akta, nu är du för på, nu vill du för mycket, lugna dig, du skrämmer bort om du är för på. Vänta på en krok från den andre! Kasta inte ut krokar själv, absolut inte uppenbara sådana, möjligen lite försynt smådolda, för då blir ditt budskap tveksamt och upp till tolkning. Och då kan du glida undan. Tryggt och bra. 

Jag är kvinna.
Detta mitt tvivel handlar om relationer. Om dejtande.
Om att sakteliga och trevande börja nosa på andra människor. 

Är det fler kvinnor som känner igen sig? Finns det kvinnor som inte känner igen sig? Och män? Är detta typiskt kvinnligt, eller är det allomgiltigt, oavsett könstillhörighet?

Och vad handlar det om egentligen?
Är jag (och du?) så subtilt hjärntvättade att göra oss själva små istället för att stråla, så där som bara jag (och du!) kan stråla?

Motvallskärring, jag?

Publicerad den av
2

Har av princip inte velat lägga mina texter på Facebook, som text. Endast som länk. Hit. Till bloggen. Har velat att folk läser här. Det har varit viktigare än att folk läser.

Facebook premierar lives av en viss längd. Tidigare tio minuter. Nu tydligen kortare, 1-3 minuter är optimalt ryktas det. Och jag blir som motvallskärring. Vill inte vara följsam och göra ”det man ska” för att någon algoritm ska vilja premiera mitt material.

Lyssnar sällan på lives men när jag gör det är det oftast i efterhand och då blir det så stolpigt när folk säger Hej Lisa, och Kul att se dig Olle, när folk dyker upp, skriver en kommentar eller lägger en tumme upp. Så när folk skriver en kommentar eller ger mig en boost under pågående live så har jag varit tyst, inte interagerat. Och det är ju samtidigt helt puckat. För hela poängen är att vi kan interagera i realtid. Spelar roll att jag kanske tänker att den här videon kan jag kanske göra något av, jag snuvar ju mig själv på konfekten, eller hur?

Lite samma sak, alltsammans. En motvilja till att falla in i ledet.
Så jag kryper till korset. Inser att jag har satt upp gränser för mig själv, regler för hur jag vill ha det, som snarast sätter fälleben för mig själv, som begränsar min räckvidd, min möjlighet till interaktion, till samspel, till samskapande.

Jag kan ju dela mina texter, som texter, såväl på Facebook som Instagram.
Och ändå lägga dem på bloggen, där jag har dem samlade.
Och kan lägga länken till bloggen som en kommentar. Också.
Kan börja säga Hej Caspian, eller Tack för tummen upp Tomas, när jag får interaktioner under pågående live. Kan göra mitt för att få igång en dialog under pågående monolog, bjuda in till ett samtal.

Om inget annat så för att testa och se.
Annars tror jag bara att jag vet vad jag vill, hur jag vill och varför jag vill det.
Lika bra att testa istället för att tro!

2019 – som jag är!

Publicerad den av
11

Som jag är. 

Jag frågade min fina vän D hur han skulle översätta ”gown off” vilket är ett begrepp som dök upp när jag hade mitt första coachsamtal med min nye coach. Beskrev lite hur vårt samtal gick, och D lyckas, som så ofta (alltid?), sätta ord på det outtalade.

Helt plötsligt har därför ”gown off” blivit ”som jag är”, och det känns helt rätt. Så kliver jag in i 2019, energifylld och nyfiken, med champagnebubblor som porlar upp och ner genom i hela kroppen, ivrig och pirrig att få uppleva allt som komma skall, ”som jag är”. Naket. Rått. Intimt. Med kraft och njutning.

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees
  • Headspace:a dagligen
  • springa minst 75 löprundor
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan (anmäld till kurs under våren, och så social dans på det!)
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar.
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig
  • blogga dagligen
  • börja podda

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; att varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv!

2019. Här kommer jag. Som jag är. 

Topp tre och månadens rookie minsann!

Publicerad den av
8

Jag blev topp tre o c h månadens rookie i #BusinessBoomUtmaningen i november månad, något som jag blir glad av. #BusinessBoomUtmaning handlar om ”kostnadsfria FB-strategier för kvinnor” och ger en kick i häcken att testa Facebook Live. För mig var det åtminstone en kick i häcken – på bästa sätt!

Jag blev ombedd av Lilian Druve, som är kvinnan bakom utmaningen, att skapa en FB Live där jag ger lite tips, tricks och tankar kring utmaningen i syfte att inspirera och peppa fler kvinnor att testa. Och jag är sällan svårbedd jag, utan kastade mig över telefonen och spelade in följande live:

Istället för att tro att #BusinessBoomUtmaning kanske eller kanske inte passar dig, så utmanar jag dig att testa och se. Då vet du, så slipper du tro. Om du ansöker om att gå med i gruppen (gör’t. Bara gör’t!), så ange gärna mitt namn så Lilian vet varifrån du fått nys om utmaningen.

Lekfullhet

Publicerad den av
3

Text i gatan på Norrmalm, i Stockholm: Hela livet är bara omtagningar.

Lekfullhet. Ett av de värdeord jag använder just nu, för att pejla in mig i livets flöde.

Lekfullhet. Gör det enklare för mig att släppa taget, att testa, experimentera, att inte ta allt så allvarligt, utan mer med en klackspark.

Lekfullhet. Öppnar upp för att få lov att vara nybörjare, okunnig, till och med lite tafatt och osäker, samtidigt som jag känner mig villig, nyfiken och taggad att testa och se – kanske lär jag mig något nytt som jag kommer ääääälska? Eller dess motsats, kan stryka saker som jag nu testat och inte vill testa igen?

Digital sabbat. Omtag.

Publicerad den av
11

Jag skrev om det för ett tag sedan…. och sen hände inget mer. Men jag känner nu, mer och mer, en önskan om att införa digital sabbat i mitt liv, och kanske är det inte önskan bort från det digitala så mycket som längtan till det analoga som lockar?

Att sitta med en bok framför brasan, läsa i timmar.
Kanske spela ett spel eller två med barnen.
Laga middag tillsammans, och äta under trevliga former – kanske bjuda in vänner att dela sabbatsmiddagen med mig?

Vad betyder sabbat egentligen? Ordet alltså? Vet du?
Googlar snabbt utan att finna mer än att det står för vilodag.

Vet inte om det är vilan i sig jag egentligen är ute efter; snarast avbrottet – skillnaden. Det som gör att dagen, stunden, tillfället, sticker ut, är annorlunda än ”resten av dagarna”. Något som bryter av helt enkelt.

Så ja. Nu kör jag. Jag vill testa att införa digital sabbat för mig själv, en dag i veckan. Fredag eftermiddag till lördag dito. Eller kanske söndag förmiddag till måndag dito, för den delen. Och kanske kanske jag inte måste slå på stora trumman direkt och planera hur:et och vad:et i minsta detalj, utan snarast testa och se vad som händer. Korta iterativa cykler av görande följt av reflektion följt av små förändringar som på sikt leder till att jag testat mig fram till något som känns bra – något som funkar – för stunden.

Jag bestämmer här och nu ett datum för första tillfället:
min första digitala sabbat inleds kl 17 på fredag den 6 oktober 2017.

Oh så spännande detta ska bli – fortsättning följer, var så säker!

Förstår du inte?

Publicerad den av
Svara

För dig som inte förstår vad som lockar med Skolvision, Learning is the shit eller t ex en #afkSkolvåren, för dig som säger att du vill förstå, för dig som säger att du vill veta varför människor blir fulla av entusiasm och inspiration.

Jag vill utmana dig till att om du verkligen vill försöka förstå, så kom dit. Ta dig dit och träffa de andra som är där. Samtala med deltagarna, möt dem, lyssna med en äkta önskan att förstå. Känn in vad som händer. Våga ta ett smakprov.

Hur kan du veta att det inte är något för dig om du inte testar?

Och om du testar, och upptäcker att det inte är något för dig – vad är det som säger att det därmed inte kan/får vara något för andra? Måste vi alla få inspiration, tankespjärn, gemenskap och utmaning av samma saker?

Smakprovet!

Publicerad den av
1

Har en god vän som smakade kaffe för första gången när hon var 16 år gammal. Hon hade blivit avskräckt, för folk sa att det är beskt, räligt, kräver viss tillvänjning för att man ska lära sig tycka om smaken osv. Så hon drog med avsikt ut på tiden innan hon tog ett smakprov.20140206-134222.jpg

Gissa vad hon upptäckte när hon smakade?

Hon älskade det. Det var nått av det godaste hon smakat. Hon förstod inte alls vad alla hade snackat om, och hon ångrade att hon trott på dem.

Men hon testade åtminstone. Värre hade ju varit om hon valt att helt tro på andras upplevelser, och aldrig någonsin smakat. Som hennes vän har jag många gånger sett hur hon njuter av sin dagliga kopp kaffe, så vet jag vad hon gått miste om då.

Så min vän, vågar du ta ett smakprov idag på något du aldrig testat tidigare, eller ska du fortsätta tro att det inte är något för dig?