En chans att överleva?

Tog med mig två kompostpåsar (ni vet, de där bruna papperspåsarna man får från kommunen för att samla kompostavfall i köket med?) och en sax ut på promenad. Knatade runt på Bulltofta och knipsade nässelskott (och fångade en och annan Pokémon, erkänner jag villigt.) som jag fyllde kompostpåsarna med, när jag kom förbi en av dammarna. Det låg en fågel och flaxade lite underligt i vattenbrynet, så jag tittade lite extra för att se vad det var. Tänkte att det kanske var en unge som försökte ta sig upp för en lite för hög kant? Men den flaxade till igen och igen och jag insåg att allt inte stod rätt till. Tog en kvist i ett buskage, tänkte jag kunde ”putta fågelungen i gumpen” med den och 1) hjälpa den upp utan att 2) röra den med mina händer och därmed sätta människodoft på den.

Men när jag försökt ett par gånger såg jag att det var något underligt i vattnet, det satt… men, vad var det? Jo, minsann, en köksvisp. På foten. Men så underligt. Stoppade händerna i vattnet och övergav alla tankar på att inte röra den lille fågeln. Fick upp den på land och såg att det inte bara var så att ena foten satt fast i vispen, nej, båda fötterna var fast, och inte ens i vispen i sig utan i någon form av snöre som nästlat sig fast i både visp och fågelfötter.

Plockade fram saxen, och försökte klippa bort snöret, vilket inte visade sig vara så enkelt, eftersom 1) fågeln fortfarande flaxade emellanåt och bestämt inte vill att jag skulle hålla på och lirka och 2) snöret faktiskt hade skurit upp huden på benen, ända in till benen. Värst på ena foten, men benen på båda fötterna var synbart skadade. Då hade jag tur, det kom ett par förbi med hund. Mannen frågade om jag behövde hjälp och jag sa ja. Han kom och höll fågeln varsamt över vingarna så den satt stilla medan jag fortsatte min ”operation”.

Fick först loss ena foten, den som var värst påverkad. Vispen hade jag också lyckats få bort, men det satt kvar lite snöre på andra benet, som jag hade ett fasligt sjå med att klippa bort. Lyckades till slut, och då kunde den lille fågelungen äntligen försöka samla sig. Jag tackade min medhjälpare för hjälpen och vice versa och vi gick våra skilda vägar. Alla tre.

Med båda benen fastsurrade i en plastvisp fanns inga chanser till överlevnad. Och inte vet jag om den lille kan komma att klara sig, men den har nu en chans i alla fall. Jag slängde vispen i en av soptunnorna invid dammen, och messade barnen för att berätta vad som hänt. Vi konstaterade samstämmigt (efter att minstingen indignerat utbrustit i ett osande ”Jävla korkade människor!”): Släng inget skräp i naturen. Ta med det hem! 

Plockarpromenad med Pop

plockarpromenad med PopHäromveckan gick jag och maken på plockarpromenad på Bulltofta, med plockarkorgen på armen. Katten Pop följde med.

Lucas och Pop säger hejEfter en stund stötte vi på vår lokalkändis Lucas.

Pop sniffar vildplommon

Sen började husse och matte med det trista, tyckte Pop. Han jamade beklagansvärt över att vi helt plötsligt bara stannade hela tiden.

Träden är fyllda av naturens guld just nu.

Katten Pop tycker att matte och husse är som besatta av att ta vara på naturens guld, i detta fallet vildplommon, eller om de nu heter krikon eller mirabeller. Vildplommon är enklast att säga, för det kan folk relatera till.

Pop på huppegupptäcksfärd

Om ni ska envisas med att plocka fallfrukt (för det är i princip allt vi gör – och de är oerhört fina, det mesta av frukten som hamnat på marken) så tänker jag gå på huppegupptäcksfärd alldeles själv, sa Pop och undersökte en av övergångarna in till kohagen.

Full plockarkorg

Träden är fyllda av naturens guld just nu. Se så mycket vi plockar på mindre än en halvtimme. När plockarkorgen är full styr vi kosan hemåt.

Slut i rutan

Vår promenad blev dryga tre km lång och katten Pop följde med matte och husse hela vägen. Därefter förtjänar han i sanning en ordentlig tupplur, eller hur?

Det som finns runt knuten?

EttanNär vi skulle flyga hem från Island förra veckan trillade det in ett mess från Sara, en producent till P4 Malmöhus ”Förmiddag med Matilda Alborn”, som frågade om det var rätt Helena hon kommit till, den som förra året syntes i Lokaltidningen i ett reportage om Skördetid för Bulltofats guld?

Jomenvisst är det rätt Helena, svarade jag och tackade ja till att medverka i morgondagens program.

Så imorgon ska jag ta mig in till SR-huset på Baltzargatan för att mellan 11:30-12:00 prata lite om vad man kan hitta ute i naturen. Det ska bli spännande att se vad samtalet kommer att handla om. Nässlor säkert.  Björnbär. Vildblommor och äpplen. Svartkämpe. Blåhallon (kanske mer kända som salmbär). Och kirskål, denna underbart smarriga nyttoväxt *vilket jag hävdar med risk för att få enormt mycket näthat*!

Vad är det bästa du har runt knuten och vad gör du med det?

Bara fötter

barfotaDet finns 200 000 nervändar. I varje fot. Visste du det?

Kan du tänka dig så många signaler dessa nerver förmedlar till resten av kroppen och knoppen?

Vad händer då när vi stänger in fötterna i strumpor och tjocka stötdämpande skor? Hur många signaler går vi miste om, som kroppen är skapt för att ta hänsyn till, och än viktigare, signaler som förmedla sådant kroppen behöver veta för att kunna fungera på bästa sätt?

Hur ofta går du barfota? Och var? För samtidigt som foten är skapt för att ”klara sig själv” så att säga, är det ju också så att den inte är skapt för att traska på asfalterade och stensatta trottoarer dagarna i ända. Under vår semester i Seattle och Vancouver växlade jag därför mellan mina barfotaskor (som skyddar men är tillräckligt tunna så jag känner allt under foten och därför väljer det mjukaste underlaget jag kan hitta) och ett par vanliga gympaskor. De sistnämnda använde jag när jag visste att vi skulle knata runt i downtown en hel dag till exempel.

Men nu. Hemkommen. Då släpper jag dem fria. Passar på att njuta av sommarvärmen medan jag går barfota runt Bulltofta i bara fötter. Ikväll blev jag erbjuden ett par sandaler av en herre som kom emot mig, han skrattade när jag svarade att det är så skönt att gå barfota.

Älskar att känna mig för, med fötterna, försiktigt sätta ner foten för att säkra att underlaget är ok, innan jag lägger över hela tyngden på den nedsatta foten. Emellanåt hoppa till, skrika urk när jag trampar i en slajmig tuva av avklippt gräs, eller aj när jag inte lyckas undgå en vass liten sten.

Fötter. Ett av naturens underverk, skapt för att ta mig genom hela livet. Vem är då jag att förvägra dem möjligheten att fungera till fullo?

Örtvandring på Bulltofta!

Örtvandring Malmö – vilda ätliga växter och mindfulness. Sånt lockar. Åtminstone mig. Framför allt när det går av stapeln på Bulltofta, på andra sidan gatan från mitt hem. Sagt och gjort. Jag anmälde mig. Och vilken upplevelse det var!

Örtvandring

Nedan följer bilder på de växter vi tittade på, pratade om och smakade på. En diger lista blev det! Många av växterna är gamla bekanta till mig, men många är nya. Inte minst svartkämpe (släkt med groblad men mer lansettliknande blad) vars fröstängel smakar ugnsbakad champinjon. Smarrigt!

Exakt vad vi smakade på, vad man ska/kan göra av växten i fråga, om det är blad, blommor, äta som det är eller te osv, det kanske jag bygger på med framöver. I nuläget nöjer jag mig med att lägga upp namn och bild (oftast). Bet betyder att jag nu har en referens i bild när jag tar mina promenader på Bulltofta, omutifall jag glömmer bort någon av kvällens alla gröna bekantskaper.

Rönn* (testade vi när vi satt i ring och presenterade oss för varandra)

björk

Björk

Lärk

Lärk

Hagtorn

Hagtorn

Johannesört

Johannesört

Blåhallon

Blåhallon

Oxel

Oxel

Jordreva

Jordreva

Ask

Ask

Brännässla

Brännässla

Hassel

Hassel

Fläder

Fläder (eller hylle som det heter på skånska)

Lind

Lind

Svartkämpe

Svartkämpe

Vitmåra

Vitmåra

Rödklöver

Rödklöver

Kärringtand

Kärringtand

Smultron

Smultron

Pil

Pil

Häckvicker

Häckvicker

Tusensköna

Tusensköna

Maskros*

Lönn

Lönn

Valnöt

Valnöt

Åkerfräken

Åkerfräken

Al

Al

Daggkåpa

Daggkåpa

Rallarros**

Lomme**

Kärleksört** (växer inte på Bulltofta vad Johan sett)

*Saknar bild och vi tittade/smakade
**Saknar bild och vi smakade inte på dem heller

Vill skänka ett varmt tack till Johan Granbom för kvällens upplevelse – som jag ska smaka mig fram på mitt älskade Bulltofta framöver!

Fylld av energi!

Ja, idag har varit en sån där dag då jag varit alldeles fylld av energi. Har fått så ofantligt mycket gjort att jag skulle tro jag glömt bort hälften!

  • Headspace och daglig sjua – inklusive 20 tuffa burpees tack vare Mauris challenge
  • Bäddat rent sängen och satt på en tvätt
  • Skurat vask, badkar, toalett i badrummet och tvättstugevasken (Tillägg 7JUN2016)
  • Plockat hylleblom och nässlor
  • Hängt upp nässlor att torka på vinden
  • Har förvällt nässlor och lagt i frysen (till vinterns nässel- & fetaostpaj samt gröna smoothies)
  • Har satt en rejäl sats hyllesaft
  • Gjort mitt livs första grönsakssalt (på gräslök, piplök, ramslök, kungsmynta och timjan)
  • Sått bönorna vi fick av grannpojken som tyckte vi skulle ha dem
  • Sått mispelfröerna som legat i blöt lite för länge
  • Satt tre Yellow Crookneck-plantor
  • Rensat ogräs
  • Vattnat grönsakslanden
  • Vattnat trätunnornas växter med det avsvalnade nässelvattnet
  • Läst ett antal kapitel av Brené Browns Rising Strong (bra bok – rekommenderas!)
  • Ätit smarrig middag tillsammans med familjen
  • Skapat ett Slack-rum för en digital bokklubb om The O Manuscript (hojta om du vill vara med!)
  • Sett ett avsnitt Bloodlines med maken
  • Swishat deltagaravgift till onsdagens Örtvandring på Bulltofta
  • Publicerat ett inlägg om #skolvårens fjärde Almedalsvecka
  • Tidssatt ett annat inlägg om årets Walk n Talk
  • Fått iväg en massa inviter till årets Walk n Talk

grönsakssaltOch helt plötsligt sitter jag här, klockan är efter elva och jag har inte fått iväg mitt eget blogginlägg än. Hade för avsikt att ligga till sängs för en timme sen. Men ibland blir det  inte som man tänkte – och tur är väl det! Inte minst en dag som denna, då jag egentligen tänkte jag skulle ta det riktigt lugnt. Men på något vis så är det precis det jag gjort – fast det har blivit mycket gjort under tiden jag tagit det (mentalt) lugnt.

oemotståndliga Pop

Och vet du – även om det kanske inte framgår i listan ovan, så har jag njutit hela dagen. Av små stunder av ömhet (som när katten Pop ligger så oemotståndligt söt på köksstolen att jag bara måste fotografera honom innan jag varsamt pussar på honom, eller när sonen pussar mig godnatt sjuttioelva gånger, eller när jag och maken sitter hopslingrade framför Netflix), skönhet (Bulltofta dessa dagar – magiskt -, alla våra översvallande jättevallmo-blommor i trädgården – detta överdåd!) och glädje (att läsa Rezas resa från Afghanistan på #skola365 till exempel, att sjunga och plinkeplonka refrängen till Adele’s Someone like you på gitarren tillsammans med dottern som kör komp på pianot).

Imorgon är en ny dag. Får se vad min energi – och min förmåga att glädjas åt det vardagliga – räcker till då?

Med nya ögon i Malmö

Har ni tänkt på det, att det aldrig är enklare att se sin stad med nya ögon än då man har gäster på besök från främmande ort, kanske tom främmande land?körsbärsblom

Igår gick jag en walk n talk med den norrländska präriens gudinna [tack Olle för din gärning – den har gett mig mycket, inklusive fraser som den norrländska präriens gudinna. Kunde inte låta bli att skicka med dig ett tack och en tanke].slottet

Gick från Centralstationen förbi Malmö Live, till Slottsträdgården och Slottsparken, promenerade runt runt, under klarblå himmel, smakade på nyutsprungna bokblad – syrligt, ton av citrus och len i texturen, smakar vår! -, ankungar, Ljusets Kalender och slottet.

Idag, efter en färd ToR till Kastrup, Pisa-picnic på Ribban, med vännen Rachel från USA som begår Sverige-premiär. Roligt! Vädret lika ljuvligt, mumsade hummus, morotsstavar, surdegsbröd med Saint Agur i Turning Torsos siluett i bakgrunden, innan vi vandrade över den lilla bron mellan Hundrastplatsen och Västra Hamnen.torson

Inte var vi ensamma att köpa en bägare glass på Bar Italia inte, men snabbt gick det att bli serverade och sen satt vi där och njöt på trädtrapporna längs kustlinjen. Jag, dottern och vännen från USA som följt mig i dryga tjugo års tid. Vi träffades i ett onlineforum kring Native Americans, då jag sökt mig dit för att samla information inför en uppsats till en sommarkurs i Socialantropologi. Rachel kunde svara på en fråga och peka mig vidare, och på den vägen är det. Sedan dess är vi vänner, som endast träffats fysiskt två gånger. Idag och för två år sedan i New York.skymning

Middag hemma, hela familjen, och Rachel. Mycket snack, skratt och utforskande, innan vi, proppmätta, gick en långsam kvällspromenad i skymningen. Bulltofta är vackert och körsbärsträden pockar på uppmärksamhet, tillsammans med Lucas, bäckens porlande, lillebrors eviga tunnlande med den medhavda fotbollen och min önskan att plocka kirskål, nässlor, löktrav.

Stunder som dessa gör mig tacksam. Tacksam över vänskaper av olika nyans, som tar världen till min hemstad. Som gör att jag får syn på mitt Malmö. Ser staden. Som vore det jag som såg den för första gången. Gläds åt det jag ser.

Har du tänkt på det, att det aldrig är enklare att se din stad med nya ögon än då du har gäster på besök från främmande ort, kanske tom främmande land?