Kalkbrottsloppet 2017

Före loppet:
Så sitter jag här, dagen D då jag ska springa mitt första lopp någonsin. Min före-racet-förberedelseplan har helt gått i stöpet. Planen var att springa 2-3 ånger per vecka under september månad, med minst en fem-kilometers-runda per vecka. Så har det inte blivit. Senaste gången jag var ute och sprang en runda på Bulltofta var den 27 augusti, sen hoppade förkylningarna på mig. Å andra sidan har jag cyklat väldigt mycket senaste månaden, och jag är inte orolig för att jag inte ska mäkta med det. I värsta fall får jag gå helt enkelt, och eftersom jag inte har några krav på mig själv inför loppet bortom att ta mig i mål, så är det lugna puckar.

Kul ska det bli i alla fall, det är ett som är säkert. Inte minst att få chansen att vara nere i Kalkbrottet – att se detta stora människoskapade hål på nära håll, ett hål som jag förundrats över som barn, då jag bodde nere i Limhamn. Så taggad – ja, det är jag!

Efter loppet:
Jag överlevde! Med stumma lårmuskler och insikten att det finns uppförsbackar och sen finns det Uppförsbackar. Ojoj, 117 meters höjdskillnad och inte bara en gång utan två, det tar verkligen hårdare än mjuka uppförslöpor på Bulltofta, det är ett som är säkert.

När jag gick uppför den andra uppförsbacken kom en man ikapp mig, och började gå bredvid mig en bit. Han tittade plågat på mig och sa ”Detta är den tuffaste fem-kilometernsrundan jag nånsin sprungit. Uppförsbackarna tar kål på mig!” och jag kunde inte annat än instämma. När vi gått bredvid varandra, pustande och flämtandes, så började han springa igen och sprang raskt ifrån mig… 🙂

Lite roligt är det att jag stötte på en handfull bekanta som alla anmälde sig efter att de sett min anmälan; sociala medier vet ni – betyder det att jag är en Influencer? *haha*

Skämt å sido, jag är stolt över att jag deltog och genomförde det. Kan inte säga att jag fått blodad tand, men kanske är det som med barnafödande, att det krävs lite distans innan man glömt bort hur jävligt det var, och då kan man börja fundera på att göra om det!?

Hur lära katt akta sig för bil?

Ännu en sådan där kväll då jag önskar jag faktiskt hade bloggat på morgonen, för nu sitter jag här och vill skriva men inte om det, eller det där andra. Men kanske det här… eller nä. Inte det heller.Så jag bläddrar bland mina foto och hittar ett av sommarens foto av katten Pop, denna älskade katt. Leker lite med olika fotofilter (bilderna i ordning uppifrån och ned: utan filter, Transfer, Blekt, Noir), och tycker allt att det är en bra grann katt den där Pop (som nyligen blivit med eget Instagramkonto)!Igår kväll gick jag en sen kvällspromenad med lånehunden Sixten, och Pop följde med oss. Det var beckmörkt inne på Bulltofta, så vi gick längs Sallerupsvägen, för jag hade bespetsat mig på att sätta en Pokémon på ”3 figurer i en”-gymmet. Pop har för vana att följa med mig (och andra i grannskapet) på promenader, men just igår kväll önskar jag nästan att han inte gjort det. Han tyckte vi skulle korsa Sallerupsvägen nämligen, och fast jag och Sigge stannade kvar så började Pop gå över gatan. I sakta mak. Det kommer en bil som saktar in. Jag lockar och tjoar, i hopp om att få honom att antingen komma tillbaka till min sida eller faktiskt ta sig till andra sidan. Men nej då. Sakta mak var det, inte bryr sig en så distingerad gentleman som Pop om något så futtigt som en bil. Eller två.Eller fem, vilket var vad det blev till slut tror jag, innan han slutligen bestämt sig för att faktiskt komma tillbaka till vår sida av gatan. Fram och åter velade han, i sakta mak (ni har nog fattat det nu va?), helt brydd för att det faktiskt skulle kunna falla sig så att en bilförare helt enkelt skulle kunna missa att få syn på honom.Oh hemska tanke, har redan förlorat två katter till bilar i området, vill verkligen inte vara med om det igen!Men Pop bryr sig då rakt inte för det. Det är inte första gången jag får hjärtat i halsgropen när jag är ute med honom. Det var inte länge sedan han följde efter mig när jag skulle på en joggingrunda på Bulltofta, då han satte sig mitt på Dammstorpsvägen, så två bilar fick krypköra för att till slut stanna medan jag gick och lyfte upp kattskrället och tog honom till sidan. Går det att lära honom att akta sig för bilar – någon som vet?

En chans att överleva?

Tog med mig två kompostpåsar (ni vet, de där bruna papperspåsarna man får från kommunen för att samla kompostavfall i köket med?) och en sax ut på promenad. Knatade runt på Bulltofta och knipsade nässelskott (och fångade en och annan Pokémon, erkänner jag villigt.) som jag fyllde kompostpåsarna med, när jag kom förbi en av dammarna. Det låg en fågel och flaxade lite underligt i vattenbrynet, så jag tittade lite extra för att se vad det var. Tänkte att det kanske var en unge som försökte ta sig upp för en lite för hög kant? Men den flaxade till igen och igen och jag insåg att allt inte stod rätt till. Tog en kvist i ett buskage, tänkte jag kunde ”putta fågelungen i gumpen” med den och 1) hjälpa den upp utan att 2) röra den med mina händer och därmed sätta människodoft på den.

Men när jag försökt ett par gånger såg jag att det var något underligt i vattnet, det satt… men, vad var det? Jo, minsann, en köksvisp. På foten. Men så underligt. Stoppade händerna i vattnet och övergav alla tankar på att inte röra den lille fågeln. Fick upp den på land och såg att det inte bara var så att ena foten satt fast i vispen, nej, båda fötterna var fast, och inte ens i vispen i sig utan i någon form av snöre som nästlat sig fast i både visp och fågelfötter.

Plockade fram saxen, och försökte klippa bort snöret, vilket inte visade sig vara så enkelt, eftersom 1) fågeln fortfarande flaxade emellanåt och bestämt inte vill att jag skulle hålla på och lirka och 2) snöret faktiskt hade skurit upp huden på benen, ända in till benen. Värst på ena foten, men benen på båda fötterna var synbart skadade. Då hade jag tur, det kom ett par förbi med hund. Mannen frågade om jag behövde hjälp och jag sa ja. Han kom och höll fågeln varsamt över vingarna så den satt stilla medan jag fortsatte min ”operation”.

Fick först loss ena foten, den som var värst påverkad. Vispen hade jag också lyckats få bort, men det satt kvar lite snöre på andra benet, som jag hade ett fasligt sjå med att klippa bort. Lyckades till slut, och då kunde den lille fågelungen äntligen försöka samla sig. Jag tackade min medhjälpare för hjälpen och vice versa och vi gick våra skilda vägar. Alla tre.

Med båda benen fastsurrade i en plastvisp fanns inga chanser till överlevnad. Och inte vet jag om den lille kan komma att klara sig, men den har nu en chans i alla fall. Jag slängde vispen i en av soptunnorna invid dammen, och messade barnen för att berätta vad som hänt. Vi konstaterade samstämmigt (efter att minstingen indignerat utbrustit i ett osande ”Jävla korkade människor!”): Släng inget skräp i naturen. Ta med det hem! 

Plockarpromenad med Pop

plockarpromenad med PopHäromveckan gick jag och maken på plockarpromenad på Bulltofta, med plockarkorgen på armen. Katten Pop följde med.

Lucas och Pop säger hejEfter en stund stötte vi på vår lokalkändis Lucas.

Pop sniffar vildplommon

Sen började husse och matte med det trista, tyckte Pop. Han jamade beklagansvärt över att vi helt plötsligt bara stannade hela tiden.

Träden är fyllda av naturens guld just nu.

Katten Pop tycker att matte och husse är som besatta av att ta vara på naturens guld, i detta fallet vildplommon, eller om de nu heter krikon eller mirabeller. Vildplommon är enklast att säga, för det kan folk relatera till.

Pop på huppegupptäcksfärd

Om ni ska envisas med att plocka fallfrukt (för det är i princip allt vi gör – och de är oerhört fina, det mesta av frukten som hamnat på marken) så tänker jag gå på huppegupptäcksfärd alldeles själv, sa Pop och undersökte en av övergångarna in till kohagen.

Full plockarkorg

Träden är fyllda av naturens guld just nu. Se så mycket vi plockar på mindre än en halvtimme. När plockarkorgen är full styr vi kosan hemåt.

Slut i rutan

Vår promenad blev dryga tre km lång och katten Pop följde med matte och husse hela vägen. Därefter förtjänar han i sanning en ordentlig tupplur, eller hur?

Det som finns runt knuten?

EttanNär vi skulle flyga hem från Island förra veckan trillade det in ett mess från Sara, en producent till P4 Malmöhus ”Förmiddag med Matilda Alborn”, som frågade om det var rätt Helena hon kommit till, den som förra året syntes i Lokaltidningen i ett reportage om Skördetid för Bulltofats guld?

Jomenvisst är det rätt Helena, svarade jag och tackade ja till att medverka i morgondagens program.

Så imorgon ska jag ta mig in till SR-huset på Baltzargatan för att mellan 11:30-12:00 prata lite om vad man kan hitta ute i naturen. Det ska bli spännande att se vad samtalet kommer att handla om. Nässlor säkert.  Björnbär. Vildblommor och äpplen. Svartkämpe. Blåhallon (kanske mer kända som salmbär). Och kirskål, denna underbart smarriga nyttoväxt *vilket jag hävdar med risk för att få enormt mycket näthat*!

Vad är det bästa du har runt knuten och vad gör du med det?

Bara fötter

barfotaDet finns 200 000 nervändar. I varje fot. Visste du det?

Kan du tänka dig så många signaler dessa nerver förmedlar till resten av kroppen och knoppen?

Vad händer då när vi stänger in fötterna i strumpor och tjocka stötdämpande skor? Hur många signaler går vi miste om, som kroppen är skapt för att ta hänsyn till, och än viktigare, signaler som förmedla sådant kroppen behöver veta för att kunna fungera på bästa sätt?

Hur ofta går du barfota? Och var? För samtidigt som foten är skapt för att ”klara sig själv” så att säga, är det ju också så att den inte är skapt för att traska på asfalterade och stensatta trottoarer dagarna i ända. Under vår semester i Seattle och Vancouver växlade jag därför mellan mina barfotaskor (som skyddar men är tillräckligt tunna så jag känner allt under foten och därför väljer det mjukaste underlaget jag kan hitta) och ett par vanliga gympaskor. De sistnämnda använde jag när jag visste att vi skulle knata runt i downtown en hel dag till exempel.

Men nu. Hemkommen. Då släpper jag dem fria. Passar på att njuta av sommarvärmen medan jag går barfota runt Bulltofta i bara fötter. Ikväll blev jag erbjuden ett par sandaler av en herre som kom emot mig, han skrattade när jag svarade att det är så skönt att gå barfota.

Älskar att känna mig för, med fötterna, försiktigt sätta ner foten för att säkra att underlaget är ok, innan jag lägger över hela tyngden på den nedsatta foten. Emellanåt hoppa till, skrika urk när jag trampar i en slajmig tuva av avklippt gräs, eller aj när jag inte lyckas undgå en vass liten sten.

Fötter. Ett av naturens underverk, skapt för att ta mig genom hela livet. Vem är då jag att förvägra dem möjligheten att fungera till fullo?

Örtvandring på Bulltofta!

Örtvandring Malmö – vilda ätliga växter och mindfulness. Sånt lockar. Åtminstone mig. Framför allt när det går av stapeln på Bulltofta, på andra sidan gatan från mitt hem. Sagt och gjort. Jag anmälde mig. Och vilken upplevelse det var!

Örtvandring

Nedan följer bilder på de växter vi tittade på, pratade om och smakade på. En diger lista blev det! Många av växterna är gamla bekanta till mig, men många är nya. Inte minst svartkämpe (släkt med groblad men mer lansettliknande blad) vars fröstängel smakar ugnsbakad champinjon. Smarrigt!

Exakt vad vi smakade på, vad man ska/kan göra av växten i fråga, om det är blad, blommor, äta som det är eller te osv, det kanske jag bygger på med framöver. I nuläget nöjer jag mig med att lägga upp namn och bild (oftast). Bet betyder att jag nu har en referens i bild när jag tar mina promenader på Bulltofta, omutifall jag glömmer bort någon av kvällens alla gröna bekantskaper.

Rönn* (testade vi när vi satt i ring och presenterade oss för varandra)

björk

Björk

Lärk

Lärk

Hagtorn

Hagtorn

Johannesört

Johannesört

Blåhallon

Blåhallon

Oxel

Oxel

Jordreva

Jordreva

Ask

Ask

Brännässla

Brännässla

Hassel

Hassel

Fläder

Fläder (eller hylle som det heter på skånska)

Lind

Lind

Svartkämpe

Svartkämpe

Vitmåra

Vitmåra

Rödklöver

Rödklöver

Kärringtand

Kärringtand

Smultron

Smultron

Pil

Pil

Häckvicker

Häckvicker

Tusensköna

Tusensköna

Maskros*

Lönn

Lönn

Valnöt

Valnöt

Åkerfräken

Åkerfräken

Al

Al

Daggkåpa

Daggkåpa

Rallarros**

Lomme**

Kärleksört** (växer inte på Bulltofta vad Johan sett)

*Saknar bild och vi tittade/smakade
**Saknar bild och vi smakade inte på dem heller

Vill skänka ett varmt tack till Johan Granbom för kvällens upplevelse – som jag ska smaka mig fram på mitt älskade Bulltofta framöver!