Ännu en natt på händelsehorisonten

Ännu en natt på händelsehorisonten. Släcker lampan senare än vanligt – har släckt långt innan tio i veckorna tre – först efter halv elva. Lusten att läsa ut The Swan Thieves alltför stor, vanan att vakna av mig själv mellan fem och sex ignorerad, de åtta timmarnas sömn jag mår bra på får stå tillbaka. Boken sitter med trumf på hand.

Men… så blir det ännu en natt på händelsehorisonten, en sömnlös natt istället för de sex-sju timmar av sömn som räcker långt.

Dock. Inte en natt av att vända och vrida mig i sängen, fylld av ångest över att ligga vaken. Nej. Jag vilar de nätter jag besöker händelsehorisonten. Vilar och får därmed det jag behöver för att ta mig genom även kommande dag. Idag.

Men besöken på händelsehorisonten betyder något för mig. Eller… jag ger dem betydelse. Jag vet att de är ett tecken. På att nånting är på gång, ett skifte, nått jag behöver observera, varsamt släppa in i mitt liv, eller kanske, som jag tror just nu, något jag behöver sätta stopp för.

Jag jobbar mycket. Kanske inte fler timmar än vanligt, men skillnaden ligger i att jag är ute hos kund en 4-5 dagar per vecka. Mina dagar med bara mig, hemma, i självsamhet faller bort, tiden för mig, tiden med mig, bara mig, krymper och krymper, och jag noterar skillnaden i mig. De nervösa ryckningarna i ögonlock och kind. Håglösheten. Avsaknaden av initiativ. Att jag skjuter saker på framtiden. Att jag inte bloggat på tio dagar. Tar mig inte tiden, har inte orken, pallar inte som mina tonårsbarn och Gode Barn brukar säga.

Men det är mer än så. Jag har inte plats, tar inte plats, ger mig inte utrymme att vara den jag vill vara, att göra det jag vill göra, att blogga, podda, läsa, dansa, att utveckla tankespjärn som koncept, att bara vara…

Om inte jag prioriterar mitt välmående, om inte jag säger Nej i syfte att kunna säga Ja till det som verkligen gagnar mig, vem ska göra det då?

På tal om träningsvärk

Lite tokigt är det väl ändå, att vissa människor fördärvar sina kroppar genom stillasittande, och andra jobbar ihjäl sig i oerhört fysiskt ansträngande arbeten runt om vår glob? Och att så mycket muskelkraft används till sådant som inte eg ger något, mer än just träningsvärk och en mer fysiskt välmående kropp? Jag tänker på allt detta gymmande, som jag ju själv till viss del ägnar mig åt om än i väldigt liten skala.

Jag kan förundras över det där, framför allt det sistnämnda.

Hur skulle det se ut om vi istället faktiskt använde vår muskelkraft på sånt som skulle gagna oss i mer än en bemärkelse? Hugga ved. Beskära äppleträd. Gräva i grönsakslandet. Slipa om en gammal kökssoffa. Kitta om fönster. Måla barnens rum. Dammsuga och putsa fönster. Rensa stuprör och plocka hallon och vinbär. Knåda bröddegen för hand. Cykla till jobb istället för ta bilen. Gå vandrande skolbuss till skolan med barnen och deras skolkamrater. Rensa ogräs.

20140328-140902.jpgMen jag har ingen villa, säger du kanske. Och inga barn. Ingen kökssoffa att slipa om.

Nä, det må så vara. Men jag är säker på att du har något du skulle kunna företa dig som gav dig en kroppslig genomkörare? Och jag lovar, om inte du har, så har grannen, bästa vännen eller din oldemor det. Hur mycket mer skulle vi inte kunna hjälpas åt, till allas gagn?

Tar du emot min utsträckta hand? Tror du mig när jag säger att jag gärna hjälper dig med det du behöver hjälp med. Jag vill. Vill du?

Vad är syftet med…?

26 november 2012 publicerade jag ett inlägg om syfte. Jag tar min utgångspunkt i det inlägget så ser jag vad det blir för nytillkomna tankar.

Jag har länkat till originalinlägget ett antal gånger – framför allt på Twitter – sedan det publicerades, då syfte är ett ämne som återkommer, gång efter annan. Och det gläder mig. För syfte är viktigt. Syfte förtjänar reflektion och dialog, enskilt och i grupp. Jag funderar själv mycket kring det. Tror det skulle gagna fler att fundera kring frågan
Vad är syftet med … ?”. (Fyll i slutklämmen själv.)

Har du funderat på det där med syfte nån gång? Varför finns du här? Varför finns din tjänst/befattning? Varför finns ditt företag, organisation, intresseförening?

Jag har tidigare skrivit om min livsuppgift, och frågan om syfte handlar till stor del om samma sak. Men kanske det blir enklare att titta på en tjänst, en position, ett företag, en organisation osv, om man pratar om syfte snarare än livsuppgift.

#skolvåren har tillkommit för att lyfta upp just detta – vad det egentliga syftet med skolan är? Varför finns skolan? För vem finns den? För elevernas skull? Eller för de vuxna som jobbar i det? Eller för föräldrarna, som därmed får barnomsorgen tryggad?

Jag är optimist i hjärta och själ och tror dessutom människor om gott. Jag vet att en överväldigande majoritet av befolkningen går till jobbet och tänker att de ska göra sitt bästa varje dag. Så är det. Vi vill gott, det tror jag verkligen.

Dock vet jag av egen erfarenhet att det är svårt att hålla syftet främst, att verkligen lyckas hålla det i fokus dag ut och dag in. Jag tror dock vi skulle ha en annorlunda (härligare!) värld om fler gjorde ett mer aktivt försök att hålla syftet längst fram på hornhinnan varje dag!

Ett steg i tagetSakta men säkert skulle vi då ta ett litet steg mot en bättre värld, och troligen också mot större personligt välmående, varje dag.

Vad är syftet med… ? (Fyll i slutklämmen själv.)