Ännu en natt på händelsehorisonten. Släcker lampan senare än vanligt – har släckt långt innan tio i veckorna tre – först efter halv elva. Lusten att läsa ut The Swan Thieves alltför stor, vanan att vakna av mig själv mellan fem och sex ignorerad, de åtta timmarnas sömn jag mår bra på får stå tillbaka. Boken sitter med trumf på hand.

Men… så blir det ännu en natt på händelsehorisonten, en sömnlös natt istället för de sex-sju timmar av sömn som räcker långt.

Dock. Inte en natt av att vända och vrida mig i sängen, fylld av ångest över att ligga vaken. Nej. Jag vilar de nätter jag besöker händelsehorisonten. Vilar och får därmed det jag behöver för att ta mig genom även kommande dag. Idag.

Men besöken på händelsehorisonten betyder något för mig. Eller… jag ger dem betydelse. Jag vet att de är ett tecken. På att nånting är på gång, ett skifte, nått jag behöver observera, varsamt släppa in i mitt liv, eller kanske, som jag tror just nu, något jag behöver sätta stopp för.

Jag jobbar mycket. Kanske inte fler timmar än vanligt, men skillnaden ligger i att jag är ute hos kund en 4-5 dagar per vecka. Mina dagar med bara mig, hemma, i självsamhet faller bort, tiden för mig, tiden med mig, bara mig, krymper och krymper, och jag noterar skillnaden i mig. De nervösa ryckningarna i ögonlock och kind. Håglösheten. Avsaknaden av initiativ. Att jag skjuter saker på framtiden. Att jag inte bloggat på tio dagar. Tar mig inte tiden, har inte orken, pallar inte som mina tonårsbarn och Gode Barn brukar säga.

Men det är mer än så. Jag har inte plats, tar inte plats, ger mig inte utrymme att vara den jag vill vara, att göra det jag vill göra, att blogga, podda, läsa, dansa, att utveckla tankespjärn som koncept, att bara vara…

Om inte jag prioriterar mitt välmående, om inte jag säger Nej i syfte att kunna säga Ja till det som verkligen gagnar mig, vem ska göra det då?