Hickar till!

Inte av skräck och avsky, inte av domedagstankar om att detta kommer aldrig gå, det förstår väl var och en. Nej. Motsatsen. Fylls av tankar av omsorg och kärlek. Så vackert Zanyar målar upp framtiden, en framtid berikad av dessa ungdomar, dessa individer, starka, sköra, med upplevelser långt bortom allt jag nånsin genomlevt.

Som God Man har jag mött flera av dem. Blygseln, förvirringen, rädslan, frustrationen. Ömsom räddhågsna för vad som kan komma att ske framöver, famlande efter ord på ett språk som är helt främmande, ömsom förtvivlade i ovisshet över var nära och kära håller hus.

Det är en ynnest att få bistå och göra det jag kan för dem. Deras väg hit skiljer sig, deras anledning till att vara här olika, åtminstone på ytan. Men i botten detsamma. Otryggt, osäkert, inga framtidsutsikter. Olika behov, lite utifrån vilken ålder de är, men i grund och botten individer som landat i ett land som de inte känner. Ett land vars sociala koder är nya, okända, främmande.

Tufft. Absolut. Jag är inte någon verklighetsfrånvänd själ som tror att om vi bara håller varandra i händerna så blir allt guld och gröna skogar för alla. Inser till fullo att det kräver en rejält insats från alla, både de som kommer hit, och de som redan finns här, om vi ska se till att göra något bra av detta. Vi har alla en roll att spela i detta, och själv vill jag göra skillnad till det bättre. För jag tror, liksom Zanyar, att det finns en vacker framtid framför oss.

God Manskapet är ett av de sätt jag valt för mitt engagemang. Och mina Gode Barn betyder mycket för mig. Tre aktiva förordnanden, och en som redan blivit myndig och därmed ska klara sig utan en God Man. De finns alla i mitt hjärta, och jag hoppas verkligen att de också upplever den ömsesidighet som jag själv känner. Jag gör en insats, absolut, ansöker om dagersättning och särskilda bidrag, pratar med socialsekreterare och boendepersonal, följer med på utvecklingssamtal i skolan, håller koll på ekonomin för minstingen osv, men får också så mycket tillbaka. Lär mig massvis, och får en vidgad förståelse för världen vi lever i, både den värld de flytt från, men även den svenska som jag trodde jag kunde utan och innan. Trodde jag ja. Tji fick jag, insåg jag redan då första förordnandet kom i brevlådan. Det finns många aspekter av det svenska samhället och dess offentliga funktioner som jag aldrig kommit i kontakt med, helt enkelt eftersom jag är född och uppvuxen här.

Zanyar avslutar med att säga till de ensamkommande ungdomarna att de är framtiden. Jag vill nyansera det där, för jag tror att vi tillsammans bygger framtiden. Men det allra viktigaste är att ta tillvara på Nuet och göra det bästa vi kan av det, för det är med stunder av nu som vi bygger våra liv. För faktum kvarstår. Om var femte 16-åring i Sverige idag är ensamkommande – hur drar du ditt strå till stacken för att bygga en bra framtid för oss alla?