Hvdvrk

Huvudet spränger. Halsen kliar och snuvan rinner. Förkylningen som vandrat runt mellan barnen de senaste veckorna har slutligen hittat in till mig. Motar förkylningsOlle i grind med ingefärsshot, honung, citron, och inte minst, vila. boldomaticpost_put

Men idag är en stor dag. Idag ska du, min tolvåring som nu blivit min trettonåring, få besked från Migrationsverket att du får stanna i Sverige. Permanent uppehållstillstånd ges du, av särskilt ömmande skäl, och dessutom – något som varit min farhåga – får du förbli tretton. Ingen åldersuppskrivning. Tacka gudarna för det.

Ett år har jag följt dig på din resa, ett år då så mycket hänt. Där din förmåga att tala svenska utvecklas dagligen, där du nu skriver sms till mig, på ”fonetisk svenska” mer än något annat, men jag förstår, jag kan svara tillbaka och vi kan ha en skriftlig konversation likväl som en muntlig.

Du som för ett år sedan knappt kunde skriva ditt eget namn, eftersom du, dina tolv år till trots, aldrig (!) gått i skola, aldrig lärt dig läsa eller skriva på ditt modersmål. Nu skriver du på två språk. Du som säger Matematiken är svårast i skolan, men också roligast. Jag tycker om det, men det är svårt!

Tonåringen med glimten i ögat. Denna glimt som funnits där hela tiden, mer eller mindre. Ibland djupt dold bakom ångesten, rädslan, förtvivlan. Ibland har den haft fritt spelrum och skänker glädje åt allt och alla runt omkring. Lite som Tingeling som flyger omkring och skvätter glitterpuffar över allt och alla, sådan är du, sådan är din glimt i ögat. En glitterpuff som ger hopp om en framtid. En framtid för dig. Du, min tolvåring som blivit tretton, som får stanna i Sverige. Du, som flyttade in i mitt hjärta och där kommer förbli, som jag av hela mitt jag önskar lycka till på vägen. Och var viss i att jag kommer finnas där på vägen, oaktat om jag förblir God Man, förvandlas till Särskilt Förordnad Vårdnadshavare eller bara får finnas där som en medmänniska. Du bor i mitt hjärta. Och mitt hjärta gläds åt beskedet från Migrationsverket. Och det gör att jag möter dagen med ett stort leende på läpparna, huvudvärken till trots!

Ovanstående skrevs 12DEC2016

Permanent uppehållstillstånd. Ja. Det får du. Av särskilt ömmande skäl. Det sätter dig i kategori G, som betyder att möjligheten till familjeåterförening är oerhört liten. När du förstår detta – fast förstår du det verkligen? Jag har svårt själv att förstå innebörden i den klassificeringen – sackar du ihop lite grann. Vi får information att kontakta Tillståndsenheten på Migrationsverket, innan vi pratar med offentliga biträdet för att se om det trots allt finns en chans i att överklaga själva kategorin. Fast jag tror det inte. Så oaktat den stora glädjen och lättnaden över att du nu kan stanna i Sverige så länge du lever om du så vill, så hamnar en rejäl dos smolk i glädjebägaren.

Kan du tänka dig, att vara tretton, inte sett mamma, pappa, syskon på 1,5 år. Inte veta var de finns. Och så få höra, att oavsett om kontakt upprättas, om Röda Korsets efterforskningar lyckas, så är chansen i princip obefintlig att din familj kan komma hit. Du kommer aldrig mer att få bo tillsammans med din familj. Kan inte sätta mig in i den situationen… jag kan bara ana vidden av förtvivlan och sorg, som bor där hos dig, mitt Gode Barn.

Utan min familj?

Jag bävar för morgondagen då Sveriges Riksdag med stor sannolikhet kommer rösta igenom tillfälliga asyllagar som sätter Sverige på kartan som ett land som vunnit tävlingen om att nå botten snabbast.

mor och son

Mor och son

Tänk… att separeras från din son eller dotter, din mamma eller pappa, dina syskon, under traumatiska omständigheter, komma till (en förment) trygghet och sen inte ha någon chans att återförenas med din familj.

alma och pop

Katten Pop och Alma

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas. Att släppa iväg mina barn, i hopp om att de ska överleva, och leva i ovisshet om jag någonsin skulle få en chans att träffa dem igen.

kärleksgatan

Kärlek vid Kärleksgatan

Att skiljas från den/de som jag älskar, och veta att en familjeåterförening kanske aldrig kommer vara möjlig. I princip är det vad riksdagen ska rösta om imorgon.

Bilderna är tagna på min födelsedag. En dag jag firade på det mest luxuösa sätt som är möjligt: tillsammans med min familj. Det är verkligen höjden av lyx och inget att ta för givet. Mina Gode Barn har inte den lyxen. Kanske får de aldrig uppleva den heller, förrän den dagen de bildat sina egna familjer.

Idag är det #WorldRefugeeDay och det bemöter vi i Sverige just nu, i en tid då det finns 65 miljoner flyktingar i världen – varav runt hälften är minderåriga – med att ta medvetna steg för att bland annat förvägra människor möjligheten till familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd.

Hur är det möjligt? Hur har vi blivit så blinda för människors grundläggande behov? Har vi tappat all förmåga att försöka sätta oss in i ett annat perspektiv, att gå en mil i någon annans skor? Vad skulle du göra om du ställdes inför valet att leva resten av ditt liv utan din familj?