#blogg100 – Från fakta till förslag.

Läser en krönika av Emmy Rasper. Starkt, öppet, sårbart blottar hon sitt inre, sina demoner, svårigheterna hon fajtas mot dagligdags. Hon frågar: Har ni andra också krig med er själva och era hjärnor?

De allra flesta har nog det. Jag vet att jag gjorde det, krigade för fullt. Men jag har slutat. Och det är nog något av det bästa jag någonsin gjort. En gåva till mig själv, som har så enorma efterverkningar, till det bättre, att det är svårt att förstå var jag vore idag om jag inte fattat det medvetna valet för ett antal år sedan. Jag gick igenom många steg på vägen till att kunna säga – och stå för – påståendet att jag slutat ta fajten på insidan. Det tog flera år, uppemot ett decennium eller kanske tom lite mer.

Tog sin början när jag blev lämnad av min make, höggravid med första barnet. Där vågade jag fråga mig om jag tyckte om den jag var. Och än viktigare, när jag svarade Nej, så slog jag inte på mig själv (inombords).

En viktig vändpunkt var besöket hos terapeuten ett antal år senare, då jag tappade hakan av att förstå att när jag tabbat mig, så behöver jag inte banka på mig själv (inombords).

Och sen kom då stunden där det vände på riktigt, för evigt. Innan dess hade jag försökt, jobbat hårt, växlat mellan att fajtas och att undvika att ta fajten, men till slut så förstod jag, till fullo, det som Patrik Rowinski beskriver så här i Bortom Tanke:

”Antingen tror vi på rösten i våra huvuden och förlorar oss i vad den säger eller så behåller vi vår mentala position som den som observerar rösten. 

När vi observerar tankar förvandlas de från fakta till förslag. 

Tankar säger allt men menar ingenting.”

Insikten, att jag i n t e måste tro på det tankarna i mitt inre säger. Att den inre diktatorn inte har mer att säga till om än någon av de andra rösterna i mitt inre. Att de alla bara är just det – en röst som ”läser upp” de tankar som kommer till mig. Eller kanske snarast det är så att den första tanken trillar in, och sen är det kattfajt bland de inre rösterna, vilken som ska få fatt i den, greppa tag, krampaktigt och vägra släppa taget. Hålla fast vid den och utvidga den, gräva ner sig i den, upprepa den, om och om igen, med större eller mindre variationer. Ihärdigt till tusen.

Har man tur, så är det inte den inre diktatorn som vinner den kampen, men för mig var det ofta (oftast) det. Den hårda rösten som fick sitt livsberättigande genom att totalt dissa mig och allt jag gjorde, oavsett om det blev – förment – lyckat eller misslyckat. Det spelade ingen roll för diktatorn, det gick att dissa oavsett resultat.

När jag förstod att jag inte behövde falla i diktatorns fälla (eller någon av de andra inre rösterna, för den delen), utan att det gick att observera den, så gick de just från att vara fakta till förslag. Och ärligt talat – varför skulle jag lyda förslag från en mer eller mindre totalt galen inre röst vars enda drivkraft verkade vara att få mig att må skit? Så jag slutade. Och vet du? Den inre diktatorn har flyttat vidare. Eller så är det bara så att jag blivit döv för hens röst, för jag hör den ärligt talat inte längre. Jag har tappat förmågan att vara så elak mot mig själv, och det må du tro har inneburit en stor förändring i hur det är att vara jag.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 21 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Observerar skillnader

Cyklar hem efter en hel dag ute hos kund, lämnar ryggsäcken i hallen innan jag vänder på klacken för en dryg timmes CoachWalk med en klient. Väl hemma ställer jag mig i köket för att laga mat, i sällsamt sällskap av Charlotte och Britta Sjöström i 100%-podden. homeland

Gyllengul linssoppa slinker varmt och välgörande ner i magen innan jag och maken häller oss i soffan för att se ett avsnitt av Homeland på Netflix. Tar en handfull torkade äppleringar som jag knaprar på innan jag tar slut.

Tack vare CoachWalken är jag inte helt urladdad dock. Det är härligt att få en chans att röra på mig. En promenad i solskenet, i lite bitig vårvind. Att långsamt få vandra, under samtal, skänka tankespjärn, vara i tystnad. Att vara där när en persons medvetande expanderar framför mina ögon; en själ som lyser allt klarare, allt färre filter som förvränger och förvrider bilden jag och omgivningen uppfattar.

Skillnaden mellan det jag ägnat merparten av dagen åt kontra upplevelsen under CoachWalken. Tacksam för att jag får en chans att uppleva skillnaden, observera den, känna efter. Var gör jag mest nytta? Var kommer jag till min rätta, var lyser min själ klarast? Vad känns mest givande? Vad gagnar världen mest, i det lilla såväl som det stora?

Jag vet svaret på mina frågor. Det känns skönt, och viktigt. Jag tar dem på allvar, både frågorna och svaren.

Ställer du motsvarande frågor till dig själv emellanåt?