Digital sabbat. Omtag.

Jag skrev om det för ett tag sedan…. och sen hände inget mer. Men jag känner nu, mer och mer, en önskan om att införa digital sabbat i mitt liv, och kanske är det inte önskan bort från det digitala så mycket som längtan till det analoga som lockar?

Att sitta med en bok framför brasan, läsa i timmar.
Kanske spela ett spel eller två med barnen.
Laga middag tillsammans, och äta under trevliga former – kanske bjuda in vänner att dela sabbatsmiddagen med mig?

Vad betyder sabbat egentligen? Ordet alltså? Vet du?
Googlar snabbt utan att finna mer än att det står för vilodag.

Vet inte om det är vilan i sig jag egentligen är ute efter; snarast avbrottet – skillnaden. Det som gör att dagen, stunden, tillfället, sticker ut, är annorlunda än ”resten av dagarna”. Något som bryter av helt enkelt.

Så ja. Nu kör jag. Jag vill testa att införa digital sabbat för mig själv, en dag i veckan. Fredag eftermiddag till lördag dito. Eller kanske söndag förmiddag till måndag dito, för den delen. Och kanske kanske jag inte måste slå på stora trumman direkt och planera hur:et och vad:et i minsta detalj, utan snarast testa och se vad som händer. Korta iterativa cykler av görande följt av reflektion följt av små förändringar som på sikt leder till att jag testat mig fram till något som känns bra – något som funkar – för stunden.

Jag bestämmer här och nu ett datum för första tillfället:
min första digitala sabbat inleds kl 17 på fredag den 6 oktober 2017.

Oh så spännande detta ska bli – fortsättning följer, var så säker!

#blogg100 – I vila hos sig själv.

Lånade den som vandrar om natten i höstas. Eller rättare sagt, en vän stack boken i handen på mig och sa att denna skulle jag läsa. Så det gjorde jag. Förundrades. En ofantligt vacker bok. Språket, känslan. Läste ut den… och vägrade lämna tillbaka den. Visste att det fanns mer jag ville med denna boken, eller kanske var det den som ville mer med mig?

Igårkväll plockade jag fram den igen – det är dags nu. Dags att läsa om. Dags att reflektera. Och blogga om den, inom ramen för mitt tema i #blogg100-utmaningen. Hann bara två sidor innan jag såg det. Det första fragmentet av en längre mening, ett fragment som likt nässlans nässelcell exploderade och sköt rakt in i mig.

…i vila hos sig själv…

Min förmåga att uppleva livet, när jag är där, i vila hos mig själv, så mycket större. Ingen känsla förkastad, förringad, bortkörd. Välkomnad, helhjärtat och öppet, nyfiket med en visshet i botten, en visshet som utgår från känslan av att – fullkomligt – vara i vila hos mig själv. I de stunderna är allt som det ska, hur kaotiskt och förvirrande livssituationen än må vara. Det som är, det är, och det är som det ska vara.

I stunderna där jag går vilse i mig själv, där jag snubblar mig fram, slår i tån så det gör ont så ont… då är jag långt från den där vilan, tycks det mig. Och ändå så vet jag, att det är en chimär. Avståndet påhittat, för det enda som egentligen krävs är en endaste tanke som tränger genom (det mentala) bråtet som lagt sig som en barriär mellan mig och välbefinnandet… Och den tanken kan komma när som. Var som. Hur som. Givet att jag förmår hålla en aldrig så snäv springa öppen till mitt innersta jag. Och då det åtgår mer energi att försöka hålla mig sluten, än att hålla en springa öppen, så nås jag, av ljuset, av tanken, som i ett huj för mig tillbaka, till mig, mitt medfödda välbefinnandet. Där jag finner mig, åter, i vila hos mig själv. Hemma.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 69 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

Sömnlöshet utan stress

sömnlös utan stressNatten till igår låg jag sömnlös. Läste ut en bok, låg och vilade och slumrade säkert till emellanåt, men långt från mina åtta timmars sömn, det kan jag garantera. Och det var inga problem det. Jag stressar inte upp mig längre när jag har en sådan här natt. Det hjälper så klart att jag fortfarande har julledigt och inte har något inbokat som jag vill prestera på topp för.

Natten till idag låg jag också sömnlös. Låg mest och vilade, och stressade inte upp mig inatt heller. Men tankarna gick till förra årets början, då jag också hade ett par sömnlösa nätter, vilket stressade mig enormt mycket då.

Och just i den jämförelsen, mellan mig själv idag och mig själv för ett år sedan, under liknande omständigheter, finner jag nöje i att göra. Inte minst för att jag minns hur uppjagad jag var för ett år sedan. Ojojoj, som jag vände och vred på mig och gjorde just det där som man så lätt gör, dvs, jag gjorde ett problem av det hela eftersom jag började tänka att det är ett problem. Och då skapar jag ett problem av det hela, istället för att bara acceptera det som Är, vilket vid det tillfället var samma som de senaste två nätterna: En natt då jag ligger vaken. Varken mer eller mindre. Kroppen klarar det, ett par nätter, och förr eller senare kommer jag att somna.

Skulle min sömnlöshet fortsätta natt ut och natt in, i veckor. Ja, då skulle jag ha svårt att fortsätta göra det jag gör just nu, dvs bara låta det vara som det är. Då skulle jag kanske kontakta vårdcentralen för att ta reda på vad som felar mig och försöka hitta en lösning.

Men efter en eller två sömnlösa nätter är jag inte där. Behovet är inte sådant. Jag hyser all förhoppning att jag i natt kommer att sova väldigt gott, men om jag mot förmodan inte gör det, så gör jag det nog imorgon natt.

Och vet du, att leva i nuet på detta vis, utan att jaga upp mig (vilket definitivt inte gör att jag sover bättre, det vet jag sedan länge!), är förunderligt skönt. Välbefinnande, det är ordet jag letar efter. Jag upplever nuet utifrån en hög grad av välbefinnande, fast jag inte sovit på två nätter.

För ett år sedan, samma situation, två sömnlösa nätter, och jag lovar, inte i närheten av denna känsla av välbefinnande. Då var jag uppjagad, stressad och orolig. Rädd att något var fel på mig, rädd för att jag inte skulle sova gott nånsin mer, att jag skulle haverera mentalt och fysiskt pga sömnbrist.

Efter två nätters sömnlöshet.

Amenhallåliksom, rim och reson, var fanns det? Tja, det fanns inte helt enkelt. Och nu? Nu känner jag inte att jag behöver lägga på ett lager av rim och reson alls, för jag har ett välbefinnande som gör att jag inte oroas av mina två sömnlösa nätter. Utan att jag talat mig själv till rätta, utan att jag lagt på ett lager av logiskt resonemang på det hela. Välbefinnandet bara finns där, en stabil grund att utgå ifrån, i varje stund.

Spännande som det kan bli!

Har du varit med om något liknande, där du återupplever en liknande händelsekedja efter ett år eller två, och har förmågan att reflektera och notera hur din reaktion och ditt agerande skiljer sig mellan tillfällena?

Trycker på paus!

Trött och seg. Långt från gårdagens sprudlande dancewalk-sprittande. Men vet du, det är ok detta med. Låter det flyta på. Tänker det finns en anledning till att vi har en kropp som skickar signaler, så varför inte lyssna till signalerna?

20140401-112517.jpg

Bläddrar i bildströmmen och fastnar för denna. Njuter av bilden, den togs igår under Dancewalk:en, och jag gläds åt att naturen är en sådan förunderlig skapelse! Pausa, viskar kroppen försynt, och jag lyssnar inåt. Volymen är inte högre uppskruvad runt omkring mig, utan att jag hör och kan ta fasta vid den försynta viskningen. Passar på när jag har möjlighet. Imorgon vore det värre, för då ska jag till Tallinn på jobb i dagarna två. Känner mig själv så pass väl att jag vet att jag troligen inte ens hört viskningen om den kommit imorgon.

Vad viskar din kropp till dig, just nu?

Netflixstund

Fick sex månader gratis Netflix-abonnemang tack vare att jag hoppade på Blogg100 och slutförde det enligt plan – och det gör att jag i detta nu lägger mig under äppelträdet och tittar på ett avsnitt House of Cards.

20130730-141626.jpg

Samlar kraft efter storhandling till cykel och innan jag ger mig i kast med en mangelkorg full av papper som jag skördade på skrivbordet i pannrummet. Är väldigt bra på att skapa högar, så idag tänkte jag att ett par högar skulle få stryka på foten helt enkelt.

Men först – lite vila! Vad ägnar du eftermiddagen åt?

Tupplur

Tar en tupplur – och njuter av att tillåta mig själv att ge efter för kropp och sinne när båda önskar vila.

20130710-210038.jpg

Tillåta förresten. Underligt ordval. Låter det stå kvar dock, för det var ordet jag skrev.

Är det kanske ett av problemen i dagens samhälle? Att det behov av vila som kropp och sinne upplever är något jag är så ovan vid att lyssna till, att det gått från att vara en naturlig del av livet till något som ska tillåtas?! Hm. Där finns det nog mer att fundera kring. En annan gång.

Tar du dig en tupplur ibland?

Tio år senare!

Tänk vad mycket som kan hända på tio år. Idag är det nämligen tio år sedan jag gifte mig med min älskade. Och det känns oerhört bra!

För tio år sedan…

  • överraskade vi omvärlden med att gifta oss. Jag ringde runt och berättade för alla i bilen på väg till Vitemölle Badhotell.
  • var dottern 3,5 år och sonen inte ens tilltänkt.
  • stod vi just i begrepp att köpa vårt hus.
  • arbetade jag på en kontraktstillverkare i läkemedelsbranschen och kunde inte tänka mig någon annan arbetsplats.

Under dessa tio år har jag..

  • blivit tvåbarnsmamma.
  • bytt arbetsgivare och startat eget.
  • utbildat mig till professionell coach och helt bytt inriktning yrkesmässigt.
  • utvecklats nått så enormt!

Tycker om att reflektera kring det här. Det är ett sätt att vila lite i vem jag var då och vem jag är nu. Vad har varit viktigt för mig under årens lopp, vilka svårigheter har dykt upp, hanterats eller ignorerats och sedan lösts upp. Vad har jag tyckt om, inte tyckt om, glatt mig åt, lärt mig av, osv. Ja, det finns mycket att minnas.20130517-153012.jpgNu ser jag med glädje fram emot kommande tio år – älskar att gå på huppegupptäcksfärd genom livet! Gör du?