Innovationsspiralen!

Jag är i färd med att kläcka ett nytt koncept, erbjuda en tjänst jag inte tidigare erbjudit, något som känns som en given grej utifrån min personliga och yrkesmässiga resa sedan 5-10-15 år.

Jag bubblade om detta på dagens Hyvens nätverksfrukost och fick tankehjälp av Helena Kurki som studsade fram till whiteboardtavlan och ritade innovationsspiralen som hon sen berättade insiktsfullt och inspirerande om.

Poängen med innovationsspiralen är, som jag ser det, tvåfaldig:
För det första, vikten av korta cykler (eller loopar) – att det inte är ett linjärt tillvägagångssätt som funkar bäst i en innovationsprocess, utan mer av design thinking, med iterativa design- och prototypfaser med mycket lärande som gör nästa loop än bättre.

För det andra, vikten av att inte försöka detaljplanera kommande steg alltför tidigt. Jag känner själv hur lätt det är att redan nu gå vilse bland alla möjliga Hur gällande min nya idé. Som tur är så fångar jag mig själv när jag går vilse bland Hur-alternativen, och leder mig själv hem till källan igen. Jag är precis i begynnelsen av denna process, och känner att det är mitt grundläggande Varför som jag behöver sätta, så jag grundar resten av utvecklings- och prototyparbetet på ett syfte jag kan stå för, fullt ut.

Föga förvånande är detta även temat på dagens live:

Charlie Söderberg, inte visste jag det om dig!

Lyssnade till Statsminister för en dag, för första gången på länge. Lite sugen på nya röster i öronen kollade jag om det kommit något nytt roligt och överst låg ett avsnitt med Charlie Söderberg. Eftersom jag verkligen tycker om På riktigt med Charlie & Mathias, så klickade jag raskt igång avsnittet, och inte blev jag besviken inte.

För det första har Charlie något av det bästa i ”radioröst” jag hört på länge, hans röst gör sig verkligen bra i mina lurar. Och så tycker jag ju att han verkar vara en klok individ, som lyckas väl med att föra fram sina åsikter och tankar med både humor, tydlighet och visdom. Så ock i detta podavsnitt, som börjar med att Charlie på sätt och vis vänder helt upp och ned på själva konceptet som Statsminister för en dag bygger på.

I takt med att jag lyssnade blev jag gladare och gladare, för inte visste jag att Charlie var en sådan #skolvårare inte! Lyssna från 21:17 och ett par minuter fram när Charlie i princip ställer frågan #VarförSkola som är #skolvåren:s signum:
Skolan – jag tycker vi behöver gå tillbaka till ritbordet och ställa oss frågan vad ska skolan vara till för? För det ser ut för mig som att vi försöker att förändra ett uppdrag som var att skapa lydiga tjänstemän som kan jobba på kontor och fabriker. Sen har vi en helt annan arbetsmarknad idag, vi har helt andra förväntningar och krav idag, men vi har inte gett skolan ett rejält stöd i att, på en högre nivå, prata om vad det ska vara då? Utan vi ställer nya krav på hur de ska göra det, […] men ingen har på allvar vågat säga så här:
Nu tar vi ett djupt andetag här, och så samlar vi kloka människor från alla möjliga håll, och ställer [frågan]: Vad menar vi egentligen med skola? Var vill vi vara i den frågan om 50 år? Vad fyller det för funktion? Varför ska folk gå dit nio år av sitt liv? Vad är det tänkt att det ska ge dem?

Det där var ju precis vad #skolvåren gjorde. Vi samlade en massa kloka människor från alla möjliga håll och ställde just den typen av frågor på våra #afk:er. För egen del så är det ju de där stora penseldragen som var min ingång i #skolvåren, och än en gång gör Charlie mig stolt, när han, i sitt tal till nationen lyfter frågan varför, om och om igen, som en sann #skolvårare: Det börjar med att vi tillsammans ställer oss frågan, vart ska vi någonstans?
Vad är det för samhälle vi vill bygga? Vad är det för värld vi vill vara del av? 

Varför – Vad – Hur?

Det där är undertiteln till boken Processbaserad verksamhetsutveckling skriven av Anders Ljungberg och Everth Larsson, som jag just läst ut. Tung bok, femhundrasidor plus utgiven av Studentlitteratur, så ni kan ju bara ana dess vikt och omfång. 🙂

Har mina rutiga och randiga skäl att läsa just denna bok, i just detta tillfälle, och senaste dryga veckan har jag plöjt den, med (blyerts)penna i hand likväl som papper och penna bredvid, många notiser har det blivit.

Boken lyfter varför – vad – hur, både i förhållande till processbaserad verksamhetsutveckling så klart, men också i förhållande till utveckling av processer i stort, och lyckas på ett föredömligt vis lyfta fram vikten av de två förstnämnda och faran i att fastna i den sistnämna. Försök själv rita en överskådlig och lättförståelig processkarta där fokus ligger på hur och vem. Det blir snabbt väldigt rörigt, så tricket är, tror jag mig förstå, att tänka i lager. Översta lagret ska vara så överskådligt som möjligt (utan att för den delen bli helt menlöst), och därefter kan man kliva djupare och djupare ner i processens lager för att till slut hamna i sånt som jag oftast hängett mig åt, rutinerna, instruktionerna, SOP:arna (Standard Operating Procedures) som i stor detalj ska berätta just hur, vem, när.

Nåväl – har fått mig mycket matnyttigt till gagn, och nu är jag redo att börja skapa, vilket osökt leder mig in på bokens två sista meningar:
Avslutningsvis vill vi gärna framhålla att det är lättare att skapa framtiden än att spå den. Det är troligtvis också betydligt mer spännande och lönsamt.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken  ”Processbaserad verksamhetsutveckling” av Anders Ljungberg och Everth Larsson.

Hyvens Salong med tankespjärnande samtal

Städat. Röjd undan högar. Handlat. Lagat soppa. Förberett skålar med morot, och yoghurt. Dukat. Tänt ljus.

Före

Sen. Dyker de upp. En efter en. Initialt kom Ulf, min Hyvens kompanjon. Därefter. Gäst på gäst. Totalt sju personer, inklusive mig och Ulf. Alldeles lagom. Slevar upp soppa och går och sätter oss.

Kort introduktion av själva konceptet, som inte tarvar många ord. Huvudpoängen – att lyssna efter det du inte redan vet. Inte lyssna för bekräftelse, utan efter det andra, det som vidgar dina vyer, ger dig tankespjärn, sätter griller i huvudet på dig. Så väldigt enkelt. Och gisses, så svårt. Vanan att lyssna efter bekräftelse sitter där, stark, väldigt inarbetad, så djupt rotad att den blir osynlig. Jag märker inte ens att jag lyssnar på automatik, utan att faktiskt höra vad som egentligen sägs.

Kort presentation av de som sitter runt bordet och sörplar soppa. Och sen är samtalet igång. Böljar fram och tillbaka, handlar mycket om framtid och organisation. Om Varför. Motivation och engagemang.

efter

Tiden går snabbt. Innan jag vet ordet av har två timmar gått och det är dags att säga farväl, för denna gången. För jo, det blir fler Hyvens Salong. De är alldeles för intressanta och givande för att upphöra. Att under ett par timmars tid, få sitta i ett möte med människor som framför allt har ett gemensamt, i att vara nyfikna och öppna, ger mig ofantligt mycket. Jag lär mig, expanderar. Och att det inte har något syfte utöver att just bara vara en plats där ett samtal kan föras, ingen dold agenda, inga krav på resultat, progress. Att bara få vara, tillsammans med andra. Nästan absurt, men…. i mitt liv är sådana tillfällen oerhört sällsynta. Har du skapat utrymme för något dylikt i ditt liv?

 

 

För min skull…

Varför läser du det här? Prenumererar du på dessa blogginlägg? Eller har du dem i din RSS-läsare av något slag, t ex Feedly? Eller är den en sån där blogg som du håller lite koll på, emellan åt, surfar in och kollar ett par inlägg nu och då? Kanske du ser länkar till blogginläggen i mina sociala media-flöden? Eller var det någon som delade en länk som gjorde dig nyfiken?

Oavsett vilket så är du varmt välkommen. Jag uppskattar dig, som läser, kanske kommenterar, gillar något inlägg eller delar vidare. Ofantligt mycket! 

Men ska jag vara fullt ärligt är det dock så, att den jag skriver för i främsta hand är mig själv. För när jag skriver, så väcks – oftast – något i mig. Det händer något. Allt som oftast. Visst – någon enstaka gång bara kastar jag ut ett inlägg för sakens skull, eftersom jag har en föresats att blogga dagligen. Så är det. Men det är verkligen undantagsfall. Majoriteten av inläggen jag skriver gör nämligen att det händer något i mig. En reflektion. En ny tanke. En insikt. En fråga. Nyfikenhet. Förvåning. Upprördhet. Igenkänning.

Och vet du? Nu när jag tänker efter – jag tror inte jag skulle gilla det om någon skrev, målade, musicerade, skapade i någon form, UTAN att det händer något i dem själva? Om det enkom gjordes för någon annan, och inte väckte något alls i skaparen av verket.  Är det ens möjligt? Och om det vore möjligt, håller du med mig om att det vore ofantligt sorgligt?

Janne, vilken story!

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag har tipsat om #100procentpodden#vågapratapoddenLedarkanalen som alla är nya podcasts och Värvet, som är en trotjänare. Men även Värvet har en bit kvar innan det blir en lika trogen följeslagare att lyssna till som klassiska Sommar i P1. Lyssnade till Kjell Enhager häromdagen och småfnittrade lite för mig själv när jag föreställde mig vissa bekanta i sociala media som jag riktigt kan se framför mig hur de missnöjt och upprört fryner på näsan åt Kjells livsinställning att älta positivt.

BoldomaticPost_Varfor-finns-du-ni-till-Hur-maSjälv njöt jag. Inte minst åt hans lovsång till Varför drygt 18 minuter in i programmet om du lyssnar till versionen utan musik. Som jag önskar att fler företag och kommuner följde Kjells råd och frågade sig varför de finns till för att därefter jobba för att leva upp till det. Ja, individer med för den delen. Jag har gjort just det i mitt liv, och det gör det onekligen enklare att göra val i vardagen.

Det fanns ett tillfälle då jag riktigt rös av kraften i hans berättelse, och det var när han berättade om Janne, som cyklade Vätternrundan när det värsta möjliga inträffade. Vilken berättelser. Herre min ge. Jag vill inte förstöra din upplevelse dock, så ta och lyssna själv vettja så du får höra hur något fullkomligt omöjligt blir möjligt. För om inte Jannes story får dig att inse att det faktiskt är så, ja, då vet inte jag vad som skulle krävas.

Vilket är ditt favorit-sommarprat?

 

Djupdyka ner i Varför

Idag har jag och min kompanjon Ulf djupdykt ner i Varför: Vad är syftet med det vi gör? Varför gör vi det vi gör? Vi har slagit in på en för oss okänd väg, ska skapa något nytt med utgångspunkt i flera befintliga verksamheter/drivkrafter, och därför kändes det viktigt att börja med att säkra att vi vet var vår gemensamma utgångspunkt är, vad den är, och varför det är viktigt för oss båda. varför Utifrån detta öppnade vi upp för ofantligt många möjliga Vad och Hur, med vilda idéer kopplat till grundbulten som för oss båda är: Att göra världen lite bättre. Under lunchen hann vi med att dryfta ett antal frågor och funderingar kring varför världen funkar som den gör, och hur det skulle kunna fungera istället. Bättre än idag, landade vi i, utan större åthävor. aktivitetslistaVi konkretiserade oss också så klart, landade i vad nästa steg är och vilka aktiviteter som ska göras tills vi kör nästa spånskiva om en månads tid. Har ett stort A3 fyllt med aktiviteter som jag ska åtgärda, och har redan bockat av fyra av dem. Ser med spänning fram emot vad som komma skall – för det kittlar verkligen, det är något som vill bli till, som vill bli av, nu! Känner du igen den känslan? När man liksom bara rider på vågen, till skillnad från tafatta försök att få igång en våg, eller än värre, stoppa en framrusande dylik?