Ännu en natt av sömnlöshet. Underligt (?!) hur jag inte längre bekymrar mig när jag ligger i sängen hela natten utan att sova. Tänker, vilar, reflekterar. Njuter av närheten till maken, tystnaden, mörkret. Lyssnar till andetag, och de där ljuden som bara finns just här.

Jag satte TRANSFORMATION som avsikt/intention för 2014, och jag undrar ibland om sömnlösheten har med det att göra, transformation alltså. Fast det behöver jag inte veta, som tur är. Jag bara accepterar sömnlösheten. Den är, av någon anledning. Skulle jag fajtas emot så tror jag att jag varit så ofantligt mycket tröttare nu på morgonkvisten än vad jag faktiskt är, i denna skrivande stund.

Mitt liv har blivit annorlunda sedan jag slutade fajtas emot – allt möjligt – så vansinnigt mycket. Och med det menar jag inte att jag gett upp och är värsta dörrmattan för allt och alla. Inte alls. Jag är mer och mer idealistiskt naiv och tror allt mer gott om människor, samtidigt som jag själv har stora visioner och vilda drömmar om hur världen – dvs vi, enskilt och tillsammans – kan levla upp och bli mer kärleksfull och bra, för allt och alla.

Nej, det jag menar är att jag inte längre fajtas emot sånt där småttigt, åtminstone inte alls i samma utsträckning som förr. De dagliga irritationsmomenten du vet. Du har säkert några sådana? Det har jag med… dock är de påtagligt färre än någonsin tidigare. Inte för att de försvunnit, utan för att jag inte längre irriterar mig på dem, och därför är känslan i vardagen väldigt annorlunda. Det vill säga, min vardag och min omgivning är i hög utsträckning som den alltid varit, men min upplevelse av den är helt förändrad. Min upplevelse av sömnlösheten är helt klart ett ganska bra bevis på det. För gisses så stressad jag skulle varit för bara ett år eller två sedan av något sådant.

Har du varit med om något liknande?