Etikettarkiv: SVT Play

100 vaginor

Publicerad den av
1

Vackert.
Aktuellt.
Gripande.
Innerligt.
Nyttigt.
Omistligt.
Rörande.

Tittar på 100 vaginor. Trekvartslång dokumentär av och med Laura Dodsworth.

Handlar inte alls om vaginor utan om 100 vulvor. Skillnaden mellan vagina (eller slida) och vulva?

Vilt.
Underbart.
Lockande.
Välgörande.
Omtumlande.
Respektingivande.

Visste du skillnaden (utan att behöva googla)?
Fram till för bara några år sedan hade jag inte kunnat svara på frågan. Trodde du som jag, att det var same same but different? (Men nej. Inte. Vulvan är de yttre genitalierna, vaginan (eller slidan) agerar brygga mellan vulvan och livmodern.) Tänk. Att jag inte visste…

Bara det är ju h ä p n a d s v ä c k a n d e.

Jag menar, jag besitter både vulva och vagina och har så gjort sedan jag föddes i början av 70-talet. Och likförbaskat så har jag aldrig riktigt vetat hur det egentligen hänger ihop alltsammans.

Vilket är en av anledningarna till att Laura Dodsworth valde att fotografera 100 vulvor (efter att hon fotograferat både 100 bröst och 100 penisar). Okunskapen är massiv.

Visste du t ex att klitoris storlek och form (tro mig, klitoris är mycket mer än den lilla knoppen inbäddad av blygdläppar. Längre än så sträckte sig inte min kunskap.) inte kartlades ordentligt (det kan vi tacka Dr. Helen O’Connell för) förrän 1998.

1 9 9 8.

Ofattbart.

Om så bara därför: 100 vaginor finns att se på SVT Play till och med februari 2021, så läser du detta innan dess. Se den. Har det datumet redan passerat så kanske du kan googla och hitta den på något annat vis eller ta fatt i boken.

Skrivretreat… njae… det är väl att ta i ändå.

Publicerad den av
11

Bokade in mitt första av fyra skrivretreat 13-14 september eller faktiskt la jag det den12-13 men flyttade det en dag pga jobb.

Och sen skulle jag boka in en CoachTalk och detta var första dagen på sex veckor som det fanns tillfälle. Jamen, det går bra det med, lägger det på seneftermiddagen, det funkar.
Och sen behövde jag ta ett telefonmöte med en kund. Äsch, klämmer så klart in det, lägger jag det först på dagen så har jag hela dagen mellan mina två inbokade möten att ostörd sitta och skriva.
Och sen dök det upp ett behov att prata med en kund. Ring nån gång mellan 9 och 16, det funkar!
Och sen en önskan att ta ett snack med den gode Caspian. Om jag lägger det på fm då jag ändå behöver ta en Sigge (låne)Hund-promenad så gör jag två flugor på smällen.
Och sen skulle veckans fjärde uppföljningstelefonsamtal med min bästa sparringpartner bokas in. Hm, men det går att få plats med efter CoachTalken, säg lite efter fem typ.

Och sen… Ja. Sen var dagen nästintill fullsmockad.

Förvånande? Nä.
Mycket skrivande? Nä.
Överraskad? Nä.

Fick så en idé att jag skulle skapa en sida på engelska bloggen åt mina poddar… eftersom jag vill skriva ett blogginlägg per podavsnitt. Det passar ju in fint på en skrivardag! Ett tu tre hade jag så lagt några av dagens få obokade timmar på teknisk fiffning av sidan. För du vet hur det blir… Vilket foto passar till den sidan? Kanske lika bra fiffa nya foton till alla de andra sidorna på hemsidan när jag ändå är igång? Och hur funkar nu PhotoShop egentligen, för jag måste ha header-fotografier som är 1200×350 pixlar… jag får testa mig fram helt enkelt…

Mmmhm.

Mycket skrivande? Nä.
Överraskad? Nä.
Klar med pod-sidan? Nä.
Klar med alla fotona? Nä.

Å andra sidan har jag pratat med två kunder, en coachklient, Caspian och Lena, gått två långa och en kort Sigge Hund-promenad (den sistnämnda iförd morgonrock, hann inte annat innan dagens första telefonmöte.), läst femtio sidor i Conn Igguldens nya bok Falken från Sparta, käkat god lunch på resterna från gårdagens reseskildring i sällskap med ett par avsnitt av Någon som du på SVT Play, lagat och ätit middag i sällskap av ljudboken Konsten att fejka arabiska, och skummat, sorterat och sållat drygt 300 av 1100 bilder som Lena (och jag) tog med hennes fån under Kenyaresan. Så en produktiv dag har det trots allt varit, om än inte med det jag hade föresatt mig när jag bokade in ett skrivretreat idag.

Nu är klockan över 10, jag börjar bli trött, hunden Sigge ligger utslagen på mattan men ska nog få en kort sväng till lilla lekan, och imorgon har jag lyckats boka in ett avstämningsmöte med käraste själssöstra mi, ännu en kulturell utflykt med Heléne, denna gången till Skarhults Slott, och efter det en dejt…

Tror någon det blir mycket skrivande gjort imorgon? Nä.
Överraskade? Nä. Trodde inte det nä.

Dela med oss av våra drömmar

Publicerad den av
1

Trillade över Hemma igen (A place to call home, i original) på SVT Play och plöjer nu säsong efter säsong. Började lite småputtenuttigt men den blir bättre och bättre på många vis. Och så finns det så härliga sidokaraktärer, som den ljuvlige Mr Douglas Goddard. En livsnjutare med härlig självdistans, som med ett par meningar delar med sig av en livsinställning som jag mer än gärna skriver under på.

Vi kan leva futtiga, ofarliga liv tills vi kolar vippen.
Eller så kan vi dela med oss av oss själva.
Dela med oss av våra drömmar.

6 frågor om webben

Publicerad den av
4

Webbtanten Anna bloggar om sex frågor om webben och jag blir nyfiken på mina egna svar. Så jag kör, helt enkelt:

Vem är du på och utanför webben?
I stora delar samma person, på samma sätt som jag i stort är densamma oavsett om du träffar mig i jobb eller privat. Med ett tydligt undantag, sedan jag blivit allt mer synlig på webben så har jag blivit snålare med privata bilder på mina nära och kära. Det märker jag själv främst genom Facebooks minnes-funktion ”Det här hände för x år sedan” som ger mig bilder från det förflutna att jämföra med de jag lägger upp nu.

Så vem är jag då? Tja du, den frågan kan jag orda mycket och länge om. Fast det ska jag inte. Jag nöjer mig med att säga att jag i görligaste mån försöker förankra allt jag gör i meningen med mitt liv: Att göra ett positivt avtryck.

Vad är dina favorittjänster/webbplatser på webben, och varför?
Just nu har jag följande bästa vänner på webben, i ingen särskild ordning:
Trello – för att-göra-listor (som jag älskar!)
Goodreads – för att ha koll på böcker jag läst, läser och vill läsa
Facebook och Instagram – för inspiration och KASAM
Messenger och SMS – för kontakt
Basecamp – för arbete i team
Harvest – för tidredovisning (tack Anna för tipset!)
Netflix och SVT Play – för förströelse så väl som tankespjärn
ChattyMeals – för alla nya möten och insikter
Podcaster – för skratt och gråt, för reflektion och aha-upplevelser, för igenkänning såväl som nya perspektiv
WordPress – för det ger mig en plats (eller två i mitt fall) att skriva, reflektera, fundera, upptäcka och förmedla det jag tycker och tänker kring

Vad är det absolut bästa du gjort/sagt på webben?
Hm. Vilken intrikat fråga. Hur ska jag veta det, är första tanken som slår mig. Den andra tanken kommer snabbt därefter: #skolvåren så klart! Denna livsomvälvande rörelse som startade på Twitter 2013 och på alla sätt och vis påverkat mitt liv något oerhört; som nu har uppnått sitt syfte – när det finns icke-#skolvåren-organiserade Almedalsevenemang med en titel som lyder ”Varför skola? Vilken skola? Vem leder den?” med bland annat Svenska Skolledarförbundets vice ordförande i panelen, tja, då känns det som vi frågat #VarförSkola tillräckligt högt, ofta och mycket!

Vilka personer har du inte träffat annat än digitalt men skulle vilja äta middag med och varför?
Jag är ju så lyckligt lottad att jag faktiskt har träffat väldigt många av mina digitala vänner även i köttvärlden. Och det ställer till det, för just nu är det bara den kategorin jag kommer på.

Fast… när jag tänker efter lite så skulle jag väldigt gärna äta middag med Krista Tippett, journalist och värdinna för min absoluta favorit-podcast On Being; så mycket jag skulle vilja fråga henne om allt hon upplevt i samtal under åren!

Och Sara Bäckmo från Skillnadens Trädgård skulle jag mer än gärna sitta ner med över en gemensamt tillagad (och skördad!) middag, tänk så mycket jag skulle kunna lära mig om odling av henne!

Gunnar Fägersten Novik. Har träffats via Bloggare som hjälper varandra-gruppen på Facebook, honom skulle jag också vilja äta middag med. Vi skulle tala om språket, och fotograferande, och om barn och skolgång och att tvingas strida för det som man rimligtvis inte ska behöva strida för.

Vad brinner du mest för på webben?
Hm. Ja. Vad brinner jag mest för…. alltså, egentligen kan jag nog inte svara annat än: dessa oändliga möjligheter till samhörighet, till samskapande, till kreativitet och påhittigheter som webben ger plats för, om jag (vi) låter det. Att ställa frågan. Att ta kontakt. Att våga knacka på, såväl som släppa in. Då kan a l l t hända och för egen del är #skolvåren ett av de finaste exemplen som jag har tagit del av att kreera.

Och där tog det slut. Fast… det var ju bara fem frågor, tänker du nu. För det gjorde jag. Räknade flera gånger, om och om igen, och insåg att jag måste googla lite. Fann då, så klart, svaret på gåtan då jag hittade #6frågoromwebben. Frågorna var inledningsvis del av en intervju-serie som Webbtanten gjorde, där sista frågan helt enkelt var:
Vem skulle du vilja besvarade dessa frågor?
Och svaret på den frågan är ju enkel. Jag vill att du besvarar dem!

Smärtar. Frustrerar. Irriterar.

Publicerad den av
2

Tog en långlunch i sällskap med DOX-dokumentären The Borneo case på SVT Play. En timme och sjutton minuter som gör ont. Smärtar. Frustrerar. Irriterar. Gör mig förbannad.

Förbannad över det kortsiktiga egotrippade tänkandet som verkar så förhärskande.

Smärtar att höra hur människor tvingas fly från sina hemländer, från platser de älskar, för att de säger ifrån och ryter till om missförhållanden.

Frustrerar när uppenbart idiotiska slutsatser dras, som denna:

Jag menar, ”Det finns inga bevis för att donationen ska ha varit förknippad med en förväntad motprestation”? Upp med en hand, snälla, du som tagit emot 607 miljoner dollar – ok då, vi kan lägga ribban något längre – eller säg 607 kronor, för enkelhetens skull, rent och skärt ”för den goda sakens skull”, utan någon förväntad motprestation över huvud taget?

Om nu någon mot förmodan sitter där med en uppsträckt hand, så titta dig omkring.
Är du i gott sällskap? Många med höjda händer?
Nä, trodde inte det va!

Detta gör mig irriterad. Det är så d u m t, rent ut sagt.

Det märks nog. Jag förstår det. Jag vill få ur mig den obehagliga känsla som kryper i kroppen min efter att jag sett klart på programmet, därav detta inlägg, och jag vet att om en liten stund så släpper sinnesstämningen taget om mig och jag kan gå vidare. Men i det finns också en frustration, över att jag, du, vi, tillsammans, inte låter det ta hus i helvete över sånt här. Dessa uppenbara missförhållanden, ego-trippade och kortsiktiga handhavanden som är alltför vanliga. Och tro nu inte bara det förekommer i skogarna i Sarawak och att vi är förskonade. Nä, så är det inte. Det finns exempel runt om hela jorden, så ock här. Titta på Ojnareskogen, som tack vare ”hus i helvete”-tagning faktiskt blev skyddat, trots allt. Men att det ska behövas tas hus i helvete?

Förresten. Skönt att jag kom på Ojnareskogen som exempel, nu ska jag bara andas lite, och låta mig ta in insikten att ibland går det bra, det händer att vi landar i det långsiktiga, ekologiska och hållbara tänkandet. Trots allt. Det går.

Det går!

Känn dig som hemma!

Publicerad den av
Svara

I ytterligare fyra dagar går det att se de tre avsnitten om Hej Främling på SVT Play. Programmet heter Känn dig som hemma och själv har jag bara sett första avsnittet. Tårarna sprutar, hjärtat sprängs nästan av värmen som går rakt genom TV-rutan (ja, datorskärmen i alla fall), och hoppet och tron på människan och mänskligheten blir stärkt!Hej främling

Tänk vad som är möjligt när man bara tar sig för att agera. Vilken inneboende kraft det finns i individer. Gemenskap. Jävlaranamma. Och dådkraft. Mycket av det sistnämnda besitter alla som engagerar sig i Hej främling, inte minst Emma som imponerar stort på mig i dokumentären. Ska se till att ladda upp med näsdukar och sen ska jag säkra att jag hinner se de sista två avsnitten innan de försvinner från SVT Play. Gör det du med, om du liksom jag ännu inte sett alla avsnitt av Känn dig som hemma.

Hej främling! bygger relationer som bidrar till positiv integration i samhället och möjliggör meningsfull sysselsättning för alla.

Ja.
Varför göra det svårare än så?

The Forecaster

Publicerad den av
Svara

So I watched the DOX documentary ArmstrongThe Forecaster this week (available another 18 days on SVT Play for you swedes out there). First half fairly technical with regards to financial strategies and transactions, zooming way above my understanding of the financial world.

But still. A must-see.
Not because I know what he says is true. Not because I am in any way capable of judging the trustworthiness of his model. I have no clue as to his pi-model and whether or not it really works the way this documentary depicts it…. But it sure makes me think. It’s as if we live false lives. Lives where we have lost all sense of value and worth, and what is really important is so far off into the horizon we cannot even see it. BoldomaticPost_We-are-graced-with-idiots-Mar

It reminds me of the podcast where Dov Seidman, in the final Q&A if my memory serves me right, says that it’s up to us: We, the voters, have to stop listening to politicians that speak in short-term goals, and listen to, and elect, those with a longer vision. His example is JFK with his famous goal of ”we’re gonna put a man on the moon within the next decade”. JFK planned for something to be accomplished after his possible two terms as president of the USA.

When did you last hear a politician, prime minister, president, declare a (worthy) goal 10-20-50-100 years on? How often does it happen? Do they put action to their words? And even more important, because I can do naught but change what I do: Do I put action to my words?

Jag gråter, och stärks!

Publicerad den av
Svara

Har du sett Internets underbarn? DOX dokumentär på SVT Play om Aaron Schwarz? Den är helt fantastisk. Tårdrypande. Jag blev oerhört berörd, och det är nästan så jag skäms över att vara en del av den samhällskultur som gör att en person med gåvor som Aarons, tar livet av sig.

Varför Aaron Schwarz

Har du inte sett dokumentären så uppmanar jag dig att göra det. Bums. Och sen att fundera över vilka val du kan göra, i det lilla, eller det stora, som tar oss till en bättre värld. Aaron trodde på ifrågasättande, att fråga varför, och att inte nöja sig med det som är. Ifrågasätt på ditt vis.

För jag tror på en bättre värld, liksom Aaron. Genom hela dokumentären är det budskapet som lyser klarast, en oerhört stark drivkraft att göra gott och att bidra till att göra världen bättre. Där tar nog likheterna slut, för på intet vis vill jag mäta mig med hans briljans. Fast det behöver jag inte heller, på sätt och vis. För vi behövs alla. Det finns något unikt i varje individ, och det är när det unika används för att skapa en bättre och mer kärleksfull värld som vi verkligen kan levla upp, som individer OCH samhälle.

Aaron trodde på ifrågasättande, att fråga varför, och att inte nöja sig med det som är. Han ifrågasatte, på sitt vis. Jag gråter när jag ser denna berättelse, men stärks också. Stärks i min fasta tro på att det går att förändra, att det finns en enorm kraft i att fråga varför, att en individ kan göra skillnad, och att vi alla behövs.

Min uppmaning till dig är att ifrågasätta på ditt vis, så lovar jag att göra det på mitt. Deal?

Projekt Nim

Publicerad den av
Svara

Sett en dokumentärfilm om schimpansen Nim som lämnar mig kallsvettig och illa berörd. Filmen heter Projekt Nim och visas snart på Svt Play.

Projektet avsåg att undersöka vilket var viktigast av arv eller miljö, eller nature versus nurture som det kallas på engelska.

Ogenomtänkt, och enormt naivt, både av forskningsprojektet och dess deltagare.

20130812-212238.jpg

Vet inte riktigt vad jag ska säga mer än uppmana dig att se den själv.

Eftersmaken av en mardröm

Publicerad den av
Svara

I dagarna tre har jag suttit i soffan med maken och sett på avsnitt efter avsnitt av den tyska miniserien Krigets unga hjärtan, på tyska Unsere Mütter, unsere Väter. Första avsnittet är tillgängligt ytterligare 24 dagar på SVT Play – resterade något längre – och jag rekommenderar dig varmt att se den du med. Även om det är en serie som skakar om, ger hjärtklappning och en eftersmak som av en mardröm. En eftersmak som blir än värre när jag inser att detta inte är på låtsas…. eller jo, det är det ju. Men nog tusan har detta hänt. Och händer. Fortfarande. Och det skrämmer mig.

Vårsolen strålar och visar vägenHur kommer det sig att människan klarar av att avpersonifiera både sig själv och andra medmänniskor? För det är, som jag ser det, förklaringen till att det går att utföra de handlingar som miniserien spelar upp. Vad skulle hända om vi vägrade? Om vi lyckades motstå grupptryck och indoktrinering, och höll fast vid att vi alla hänger ihop?

Varför ser världen ut så här? Och måste den det? Jag svarar nej på sista frågan – och försöker också se till att skapa den värld som kan åstadkomma det.

Vad gör du för att skapa en sådan värld?