Det längsta kriget

I andra kapitlet (krönikan) i Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig, går under rubriken Det längsta kriget, går hon ut hårt: Vi har mängder av våldtäkter och våld mot kvinnor i det här landet och på vår jord, men det ses nästan aldrig som en fråga om medborgerliga eller mänskliga rättigheter, eller som en kris, eller ens som ett mönster. Våldet har ingen ras, ingen klass, ingen religion eller nationalitet, men det har faktiskt ett kön.

Och innan du nu sätter kvällsmackan i halsen, så fortsätter hon med att tydligt dementera att det rör som om alla män. För, som hon skriver: även om så gott som alla förövare av sådana brott är män, innebär det inte att alla män är våldsamma. De flesta är det inte. […] Men det vi pratar om här är pandemin av mäns våld mot kvinnor, både partnervåld och våld utfört av främlingar. 

Så #inteallamän-kommentarer undanbedes tacksamt. Det är k l a r t att det inte handlar om alla män! (Och om du tvivlar på att Solnit verkligen tycker det, så skriver hon ett par sidor längre fram följande: Fler och fler män blir goda allierade – och det har alltid funnits några. Godhet och kärleksfullhet har aldrig haft något kön, och det har inte empati heller.)

Den där empatin förresten, kanske inte alls ska stå inom parenteser i denna min andra bokreflektion kring Män förklarar saker för mig. Kanske är det just förmågan (vanan att? viljan till?) empati som skulle kunna vara skillnaden som gör skillnad? Ett sätt att få upp ögonen för hur det är att gå i någon annans skor är att lyssna till vad de har att säga. Solnit fick ett brev som beskrev just en sådan händelse:
I somras skrev en man till mig och beskrev en collegekurs där studenterna blev tillfrågade om vad de gör för att skydda sig från våldtäkt. De unga kvinnorna beskrev alla de invecklade metoder de använde för att vara på sin vakt, hur de begränsade sina liv, vidtog försiktighetsåtgärder och i princip tänkte på våldtäkt hela tiden (medan de unga männen i gruppen, tillade han, gapade av förvåning). Avgrunden mellan deras världar hade plötsligt, för ett litet ögonblick, blivit synlig.

Avslutningsvis vill jag bara fråga om du vet vad den vanligaste dödsorsaken för gravida kvinnor i USA är? Svaret är fullkomligt absurt, horribelt och in-i-helvete-åt-pipsvängen-galet: Äkta makar.

Äkta makar…. Det är så jag vill börja gråta, lägga mig ner och dö och dra något gammalt över mig, i en och samma vända. Men icke sa Nicke. Jag bokreflekterar istället!

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min andra bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Dancewalk!

Ibland upplever jag att det är lite för mycket negativa strömningar, hat, misstro, misstänksamhet, ilska, våld – överallt. Det har varit lite för mycket av den varan under den gångna helgen, inte minst med tanke på tragedin inom fotbollen i helgen.

För att kontra detta gav jag mig ut på en dancewalk på Bulltoftafältet under förmiddagen. Solen skiner, vårvindarna är ljumma och det spritter i benen mina. Med Pitbulls Timber featuring Ke$ha, Jubel av Klingande och ett par andra riktigt medryckande låtar i ögonen snörade jag på gympaskorna och dansade iväg.20140331-132017.jpg

Det är fantastiskt roligt att möta folk när jag dancewalk:ar, inte minst tantgängen som är ute och stavgår på Bulltofta. De tittar på mig och ler, ser på varandra och fnittrar. Nästan så jag kan höra deras tankar…

– Men titta, så roligt hon ser ut att ha!

– Undrar om jag skulle våga dansa iväg så där.

– Vad skulle folk säga om vi släppte stavarna och dansade iväg istället?

Samtidigt som jag skriver detta snurrar dock tankar av tvivel genom skallen min.

– Guuud, folk kommer tycka jag är fullständigt ytlig som går ut och dansar som reaktion på helgens våldsyttringar.

– Patetiskt, fullkomligt patetiskt, och att blogga om det också. Patetisk är vad du är, det kommer garanterat någon tänka.

– Äsch, vad fasiken bryr jag mig, jag ville ut och dansawalk:a och det står jag för! Varför skulle tankar om vad någon kanske, eller kanske inte, tänker hindra mig?

Ja, varför?

Framtidshopp!

När ungdomar tappat tron på sig själva och sin framtid – då är det nått som är snett.

När jag lyssnar till radion (månne Ring P1?) och hör någon säga att förklaringen till att det nu sätts fyr på bilar och att lokaler vandaliseras, är för att det saknas andra sätt att göra sin röst hörd – då är det nått som är snett.

När närpolisen i Stockholmsförorter på Facebook skriver ett inlägg där de förklarar sin rätt att bruka våld, och gör det med en ton som jag, och många med mig, uppfattar som väldigt stridslystet – då är det nått som är snett.

När nånannanismen frodas, alla vet vad som måste göras, men det är nån annan som bör göra det – då är det nått som är snett.

Men vems ansvar är det?
Vem bär ansvaret för att samhället ser ut som det gör?
Vem är ansvarig för att vi hamnat så snett?

De som tänder eld och förstör, de har ett ansvar. De har ett val. Och det val de tagit är främmande för mig. Våld är inte lösningen. Men de är inte ensamt skyldiga till att situationen ser ut som den gör.

20130522-105751.jpg

Det är inte heller Husby-polisens fel att det brinner i Husby.
Det är inte politikernas fel, eller rektorns, arbetsförmedlarens, förälderns, socialtjänstchefens, företagargruppens, sophämtarens eller snabbköpskassörskans fel heller.

Eller rättare sagt. Det är det. Men inte enskilt. Det är detta och allt annat. Det är vi alla. Det är jag, du, vi, som bär ansvaret. Var och en av oss. Tillsammans.

När ungdomar tappat tron på livet så kan inte någon enskild pekas ut. Det är ett systemfel. Och vi är alla del i det systemet, på ett eller annat sätt, mer eller mindre. Vi röstar, betalar skatt, driver företag, är anställda, startar ideella initiativ, är tränare i barnens handbollslag, sjunger i kör, hjälper gamla Greta över gatan, besiktigar bilen, är aktiva konsumenter, hejar fram hockeylandslaget i VM och nyttjar vårdcentralen vid behov. Ingen av oss står utanför det system som heter Sverige.

20130522-105935.jpg

Jag varken vill eller kan skygga från det ansvaret. Jag drömmer om en annan värld, en värld som fungerar bättre än den värld vi skapar varje dag. Men jag gör mer än bara drömmer. Jag agerar också, varje dag, för att ge min framtidsvision större möjligheter att slå in.

20130522-110317.jpg

Det finns fler som agerar tillsammans för att göra världen lite bättre, ett steg i taget. Tack eleverna i årskurs åtta på Fittjaskolan – ni är underbara förebilder!

Vad kan du göra idag för att skapa framtidshopp?