#blogg100 – En egen värld.

Läste ut Charmen med tarmen igår. Var glad att jag hade folk i min närhet under tiden jag läste, som fick ta del av små fascinerande utdrag av wow- eller småfnitter-kvalitet: formuleringar som väckte min fantasi till liv; fakta som ger mig än större intresse att titta inåt, på många plan; sådant som fick mig att häpna.

”Om man tittar närmare på oss människor kan man konstatera att var och en av oss är som en egen värld. Pannan är en luftig liten äng, armbågen är en torr ödemark, ögonen är salta sjöar och tarmen är en urhäftig, jättelik skog med sanslösa formationer. Liksom vi människor bebor planeten, är också vi koloniserade.

[…] Den som idag vill upptäcka nya kontinenter och folk måste utforska den lilla värld som finns inuti oss själva. Och då är tarmen den mest fascinerande kontinenten. Ingen annanstans lever det lika många arter och familjer som där.

[…] Av all mikrobiota – alltså alla mikroorganismer som stökar runt i och på oss – befinner sig 99 procent i tarmen. Inte för att det knappt finns några på andra ställen utan därför att de helt enkelt är så ofattbart många i tarmen.”

Samspelet mellan oss som individer och de högst individualiserade kolonierna av mikroorganismer som tagit sitt pick och pack och flyttat in/på mig… så fascinerande. Där kommer förklaringen till varför enäggstvillingar… trots allt inte är identiska – de har sin alldeles egna och unika uppsättning kolonisatörer. Säkerligen liknande, men om den ena tvillingen som bebis pussade grannens hund på nosen vid ett specifikt tillfälle, medan den andra tvillingen låg och sov… ja, mer än så kanske det inte krävdes för att nybyggnarna hos den förstnämnde skulle ta sig ett annat uttryck, en annan väg i livet så att säga, än för den sistnämnde. Och det spelar roll. Exakt hur mycket roll det faktiskt spelar kan ingen säga i klartext just nu, men att det spelar stor roll, den polletten har trillat ner. Det är sannerligen okända kontinenter som upptäcksresande forskare just nu håller på att nyfiket lära sig mer om, och det kommer garanterat att påverka samhällsutvecklingen på sikt.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 75 av 100.
Boken ”Charmen med tarmen” av Giulia Enders.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

Spelaren och spelet

Nånstans nångång tänkte jag följande tanke: När spelare förändras så förändrar sig spelet. Skrev det på en PostIt-lapp som jag sedermera fotograferade och la i min Evernote. Har fladdrat förbi ögat emellanåt när jag varit inne i Evernote. Varje gång så hummar jag tyst för mig själv, för så är det ju. Klart att spelet förändras när spelarna förändras. 

  
Jag kan se det i det lilla, ta familjen som exempel. Om en av familjemedlemmarna förändras – personlig utveckling, plötslig sjukdom, förälskelse eller någon annan av alla otaliga anledningar som kan föranleda en personlig förändring – så förändras dynamiken i hela familjegruppen. Det går även tydligt att se i t ex fotbollslag och dylikt, där en förändring kan påverka enormt, både positivt och negativt. 

Och om det är sant i det lilla, då är det sant i det stora. Det betyder, i mina ögon i alla fall, att jag som enskild individ kan spela oerhört stor roll i att åstadkomma en systemförändring. Jag som älskar att fundera kring stora system och strukturer, och i stort pockar på för att skapa systemförändring, blir samtidigt uppmuntrad av tanken på att man inte måste gå det hållet, dvs förändra spelet i syfte att förändra spelarna. Det är något hoppingivande i att det funkar på båda hållen.

Fast på sätt och vis är det kanske så att individen alltid sitter på trumfkortet. För man kan ändra spelets regler, utan att en spelare förändras, eller hur? Hur många företag har jag inte varit på där omorganisation efter omorganisation lik förbaskat inte föranlett avsedd förändring, eftersom spelarna (dvs medarbetarna) inte köper det nya spelreglerna eller den nya spelplanen. Och omvänt, givet exakt samma spelregler/-plan, så kan allt förändras om spelarna förändras. 

När spelare förändras så förändras spelet. När individer/medborgare förändras så förändras samhället. Samma sak, bara uttryckt annorlunda. 

Så hur förändras en spelare då? Via en tanke. Det är den minsta gemensamma nämnaren för att åstadkomma en förändring i en individ. En tanke. Det är allt som krävs. En tanke, som öppnar för en annan syn på världen. Så enkelt, och hoppfullt. Samtidigt så svårt. För gudarna ska veta att jag ibland fastnar på en tanke, som snarast gör mig än mer fastrotad, och totalt obenägen till ett tankeskifte. Men ett tu tre så släpper jag taget om den gamla tanken, ofta helt omedvetet, och då, med lite flyt, dyker en eller annan ny tanke upp. Där öppnar sig världen igen, där finns möjligheten till förändring. Och händer det mig så lär det hända dig. 

När spelare förändras förändrar sig spelet.

Väcker frasen lika mycket hopp i dig som den gör i mig?

Ännu en Hyvens Salong

hyvens salongIdag var det dags för ännu en Hyvens Salong, den tredje i ordningen. Vi återvände till Vallåkra där vi höll första Salongen. Halv tolv samlades sex stycken hugade, samtalslystna och nyfikna individer för lunch och möte, under ganska avslappnade former. De enda förhållningsreglerna är egentligen start- och sluttid (11:30-13:30) och uppmaningen att lyssna efter det man inte redan vet.

Idag vill jag lova att vi landade i flertalet diskussioner kring sådant jag inte redan visste. Jag hyser också en förhoppning att dagens Salong faktiskt föranleder en reell och viktig förändring till det bättre, vad gäller livsvillkor för en familj. Det känns stort. Och ger mig hopp om framtiden. Tänk vad människor kan. Vilken kraft och förmåga det finns i oss alla, att agera, att fråga, att agera, att med små eller stora medel göra skillnad för någon annan.

hyvens vallåkra

Dessutom är det så att dagens Hyvens Salong trumfade en föreläsning av Hans Rosling. Det satte verkligen guldkant på min tillvaro, då en av våra inbjudna lämnade Lund Grand Prix efter Lottie Knutsons framträdande för att hinna till Vallåkra i tid.

Att skapa utrymme för möte. Människor som känner en eller möjligen två av de närvarande. Individer som alla kommer, förutsättningslöst, nyfiket, öppet och med en vilja att bidra och dela med sig, och få. Det är något jag verkligen vill göra mer av. Ja. Sitter här nu och tänker tillbaka på dagens Salong, känner hur en varm och glad känsla sprider sig i kroppen min, ett smajl letar sig ut i mungiporna, och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är samskapare av något sådant.

Vem kunde anat det för ett par år sedan? Inte jag. Det vill jag lova dig, det hade jag aldrig kunnat ana. Jag är verkligen glad att jag får uppleva det. Och så undrar jag vad mer jag kommer att ”inte ha anat” om framtiden?

Detta blogginlägg, nummer 40 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige

Späckad dag

Möten idag:
grupp 8:30-10:00
annan grupp 10:30-12
lunchdate 12-13
improviserat solosnack 13:10-13:20
solosnack 13:45-14:15
solosnack 14:30-15:30
walk and talk 16-17
mastermindmöte 17-20

Lite impad av mig själv att jag faktiskt lyckats möta individer åtminstone i de flesta av mötena. Imorgon kommer bli en ljum vårvind i jämförelse, bara två möten inbokade, en walk and talk och ett lunchseminarium!

20140507-203650.jpg

Just nu är jag helt dock slut i rutan och känner ett behov av att ladda batterierna. Låter som en plan va?