En gnista glädje och ljus

Inställer mig i staden som ligger ett par timmar med tåg norröver, i syfte att bistå en vän.
Solsken och sommarvärme efter timmar av stillasittande i tåg, inte ville jag sätta mig inomhus i väntan på min vän inte. Hittade en bänk utanför, satte mig… men nej. Vill inte sitta still. Vill röra mig. Vill dansa!

På med lurarna, Spotifylistan kurerad av äldsten, men nej.
Nått skaver. Känner mig begränsad. Det är inte tillräckligt. Vill röra mig mer. Vill dansa mer. Och slippa lurarna.

Av med lurarna.
Don’t stop believing med Postmodern Jukebox på YouTube.

Nu.
Så!
Dansar, och sjunger. Högt och gärna!
Om och om igen.

Så kör det förbi en bil… och passageraren kastar långa blickar.
Det går förbi en kvinna längre ner på gatan som ser sig oroligt omkring, får syn på mig och vänder bort huvudet.

Udda.
Oftast när jag gådansar omkring på gator och parker och gläds åt musik och rörelse – med stora smajlet på! – så kan de som möter mig inte undvika att själva börja le. Vissa tittar förstulet på mig med små ryckningar i mungiporna, andra nickar glatt åt mig, ytterligare andra börjar – och detta är det bästa! – göra små dansrörelser själva, släpper lös om så bara för en sekund eller två, som om jag ger dem tillåtelse att dansa, på trottoaren, på torget, i parken, varhelst jag gådansar för stunden.

Så icke denna gång.
Känns symtomatiskt för det som pågår på andra sidan väggarna – glädjelöst, ansträngt, traumatiserande. Som vore energin inifrån detta hus tillräcklig för att lägga sordin på en hel stad, dämpa glädjen hos hela dess befolkning?

Men inte mig!
Vägrar.
Vill inte slås ned, tappa tro, hopp och kärlek.
Så jag dansar vidare. Sjunger högre.
Njuter i solskenet och envisas med att vara en stråle av energi, en gnista glädje och ljus! Om så bara för att jag kan. För det kan jag: Stråla som bara jag kan stråla!

Motvallskärring, jag?

Har av princip inte velat lägga mina texter på Facebook, som text. Endast som länk. Hit. Till bloggen. Har velat att folk läser här. Det har varit viktigare än att folk läser.

Facebook premierar lives av en viss längd. Tidigare tio minuter. Nu tydligen kortare, 1-3 minuter är optimalt ryktas det. Och jag blir som motvallskärring. Vill inte vara följsam och göra ”det man ska” för att någon algoritm ska vilja premiera mitt material.

Lyssnar sällan på lives men när jag gör det är det oftast i efterhand och då blir det så stolpigt när folk säger Hej Lisa, och Kul att se dig Olle, när folk dyker upp, skriver en kommentar eller lägger en tumme upp. Så när folk skriver en kommentar eller ger mig en boost under pågående live så har jag varit tyst, inte interagerat. Och det är ju samtidigt helt puckat. För hela poängen är att vi kan interagera i realtid. Spelar roll att jag kanske tänker att den här videon kan jag kanske göra något av, jag snuvar ju mig själv på konfekten, eller hur?

Lite samma sak, alltsammans. En motvilja till att falla in i ledet.
Så jag kryper till korset. Inser att jag har satt upp gränser för mig själv, regler för hur jag vill ha det, som snarast sätter fälleben för mig själv, som begränsar min räckvidd, min möjlighet till interaktion, till samspel, till samskapande.

Jag kan ju dela mina texter, som texter, såväl på Facebook som Instagram.
Och ändå lägga dem på bloggen, där jag har dem samlade.
Och kan lägga länken till bloggen som en kommentar. Också.
Kan börja säga Hej Caspian, eller Tack för tummen upp Tomas, när jag får interaktioner under pågående live. Kan göra mitt för att få igång en dialog under pågående monolog, bjuda in till ett samtal.

Om inget annat så för att testa och se.
Annars tror jag bara att jag vet vad jag vill, hur jag vill och varför jag vill det.
Lika bra att testa istället för att tro!

Topp tre och månadens rookie minsann!

Jag blev topp tre o c h månadens rookie i #BusinessBoomUtmaningen i november månad, något som jag blir glad av. #BusinessBoomUtmaning handlar om ”kostnadsfria FB-strategier för kvinnor” och ger en kick i häcken att testa Facebook Live. För mig var det åtminstone en kick i häcken – på bästa sätt!

Jag blev ombedd av Lilian Druve, som är kvinnan bakom utmaningen, att skapa en FB Live där jag ger lite tips, tricks och tankar kring utmaningen i syfte att inspirera och peppa fler kvinnor att testa. Och jag är sällan svårbedd jag, utan kastade mig över telefonen och spelade in följande live:

Istället för att tro att #BusinessBoomUtmaning kanske eller kanske inte passar dig, så utmanar jag dig att testa och se. Då vet du, så slipper du tro. Om du ansöker om att gå med i gruppen (gör’t. Bara gör’t!), så ange gärna mitt namnLilian vet varifrån du fått nys om utmaningen.

Det vänder. Nu.

Det vänder.
Människor kommer till insikt, medmänskligheten väcks ur sin dvala.

Vågar jag drömma?BoldomaticPost_Vagar-jag-dromma-Vagar-jag-tr
Vågar jag tro?

Hoppet börjar skimra och växa framför mina ögon.
Med varje artikel, Facebook-status, videoklipp, tweet som visar på ett engagemang, en medmänsklig kärlek, #jagdelar, #jagvillhjälpa, #refugeeswelcome och mycket mycket mer, går vanmakten och frustrationen över i förhoppning.

Det är dags nu.
Medmänskligheten vaknar ur sin alltför långa dvala. Nu. Nu vänder det.

Alternativet vore att gå under, som civilisation, som art. När vi fastnar i Vi mot Dem, hot, hat och andra -ismer, så faller vi, gå under, splittras. Även det gör vi tillsammans, paradoxalt nog.

Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?

Människans främsta tillgång är det faktum att vi gör varandra bättre, ensam är inte stark. Tillsammans kan vi mer, tillsammans blir vi mer än summan av de enskilda individerna.

Nu levlar mänskligheten, gränser faller, vi ser att vi finns här tillsammans, att vi behöver varandra, vi är Ett med En jord att leva på. Ihop. Tillsammans.

Det vänder. Nu.

Gräsrötterna agerar, kraftfullt, röster lyfts, med händer och fötter börjar vi säkerställa att de som är i behov kan bli mötta i kärlek och omtanke, med generositet och respekt.

Samtidigt som vi hjälper de som behöver hjälp, måste vi arbeta på att få slut på hjälpbehovet, att behöva fly från sitt land, av rädsla för livet. Vi behöver arbeta på flera fronter, samtidigt. Men alla behöver inte göra allt, var och en kan bidra där de gör allra mest nytta.

Nu är det dags för politiken att kliva fram, för politikerna att våga. Vi behöver agera på statsnivå, över gränser, Inspireras av Angela Merkel som inser att an bank aldrig kan vara lika viktig som en människa, hör vad påven har att säga om att öppna våra hem, lyssna till samhällets mångfacetterade röster, som allt starkare på alla sätt visar att vi förstår. Vi förstår att vi är alla beroende av varandra, att vi inte kan göra ont mot någon annan, utan att göra ont mot oss själva.

Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?

Ja. Jag vågar. Ja, jag drömmer, ja, jag tror på en värld där vi tar hand om varandra och jorden vi alla är beroende av. Vi kan. Tillsammans.

Så ja. Jag vågar.
Jag drömmer.
Jag tror.
Gör du?

Smakprovet!

Har en god vän som smakade kaffe för första gången när hon var 16 år gammal. Hon hade blivit avskräckt, för folk sa att det är beskt, räligt, kräver viss tillvänjning för att man ska lära sig tycka om smaken osv. Så hon drog med avsikt ut på tiden innan hon tog ett smakprov.20140206-134222.jpg

Gissa vad hon upptäckte när hon smakade?

Hon älskade det. Det var nått av det godaste hon smakat. Hon förstod inte alls vad alla hade snackat om, och hon ångrade att hon trott på dem.

Men hon testade åtminstone. Värre hade ju varit om hon valt att helt tro på andras upplevelser, och aldrig någonsin smakat. Som hennes vän har jag många gånger sett hur hon njuter av sin dagliga kopp kaffe, så vet jag vad hon gått miste om då.

Så min vän, vågar du ta ett smakprov idag på något du aldrig testat tidigare, eller ska du fortsätta tro att det inte är något för dig?

Rimliga krav

På sista tiden så är det ett par ämnen som jag återkommer till, gång efter annan, både här på bloggen men också i de möten jag upplever, i olika forum. Duktig flicka, varande och görande, att testa eller tro, och vad som anger en människas värde.

Ser en kopplingar mellan allt detta, utifrån att jag tror att många människor ställer helt orimliga krav på sig själva, som jag skrev om häromdagen.

Därför skulle jag vilja ge dig en utmaning! Fundera över varför du gör det du gör. Tänk efter om du gör det för att du vill, verkligen, inifrån dig själv. Eller gör du av rädsla för att omgivningen inte ska tycka du är bra nog om du inte gör? Gör du för att du tror omgivningen förväntar det av dig? Gör du för att ditt värde hänger på att andra ser det du gör och uppmuntrar dig, tycker det är bra?

Nu i juletid har du ett ypperligt tillfälle att testa att sätta rimliga krav på dig själv. Och om du tycker det är otäckt – testa då att fråga folk i din omgivning vilka förväntningar de faktiskt har på dig.

20131130-164616.jpg

Du kan ju faktiskt fråga dig själv också om du ställer rimliga krav på dig själv? Eller håller du på att köra slut på dig själv?

Olika tidsperspektiv?

Hamnade i en mycket spännande och tankeväckande dialog på Twitter, i frågan betyg och urvalsprocesser. Desto djupare vi dök ner i frågan, desto svårare blev det att svara specifikt, framför allt eftersom jag inte tänkt klart (något jag hoppas att jag aldrig gör!). Men där någonstans landade världens insikt i mig!

För jag undrar om vi inte ibland (ofta?) talar förbi varandra, helt enkelt på grund av att vi har olika tidsperspektiv i åtanke när vi svarar?

Just när jag skriver detta minns jag en Twitter-dialog från tidigare i veckan också, som landade i ett svar om att…

… det måste vara som det är, för att omvärlden är sådan.

Hur svarar du på den frågan? Själv svarade jag att det inte räcker för mig. Jag vill mer än att acceptera rådande omständigheter. Jag vill spränga genom den mur som byggts av rådande omständigheter och komma ut på andra sidan där det är fritt fram att skapa nya omständigheter. Från grunden. Jag tror det är möjligt. Inte lätt och enkelt, men möjligt. Och framför allt så förlita jag mig inte enkom på min tro att detta är möjligt, jag testar helt enkelt.

20130606-073227.jpgSå jag återkommer till ovanstående fråga. Kan det vara så att en anledning till att vi ibland talar förbi varandra är att du talar om imorgon, jag talar om tio år framåt, men ingen av oss har de facto uttalat vilket tidsperspektiv vi utgår från?

När jag drömmer mig bort i den framtidsvision jag har om samhället – då är jag långt förbi den där muren. Jag är bortom befintliga system. Rådande omständigheter ser annorlunda ut. Jag kan inte i detalj beskriva hur denna framtida världs system är uppbyggda, men jag kan sätta känslor på min upplevelse av denna framtida värld.

Nästa gång jag upplever att jag talar förbi någon ska jag förtydliga mitt tidsperspektiv. Kanske det kan underlätta förståelse oss emellan. Det är värt ett försök åtminstone.

På vilken sida av muren befinner du dig i dina tankar och drömmar?