Att ta tankarna på allvar

– Oh vad gott det är med nybakat surdegsbröd, direkt från ugnen.
– Vågar jag göra det?
– Fasiken vad kajorna skränar utanför fönstret!
– Ska jag tacka ja till jobbet, eller inte?
– Undrar vad jag ska laga till middag ikväll.
– Det kommer aldrig gå, aldrig!
– Tänk om han blir stött om jag skickar detta mailet, jag skiter nog i det.
– Hjälp, vad läskigt högt uppe jag är, jag vill ner!
– Hur ska jag berätta för henne att jag inte vill umgås mer?
– Amen herregud, kan inte ungarna hänga upp sina jackor istället för kasta dem på golvet i hallen? Hur många gånger ska jag behöva säga till dem?!
– Varför har alla andra det så himla bra?
– Denna gamla trasan, tycker du verkligen den är fin?
– Om jag bara vore tio centimeter längre och tio kilo lättare…
– Fast det har jag aldrig gjort förut, så det vågar jag nog inte.
– Jag är fullständigt misslyckad, inget jag gör funkar ju, inte konstigt jag är så ensam, jag duger ju inget till. 
– Satanigatan vad snygg jag är i den där toppen.
– Nä, jag kommer aldrig våga ta ton inför den här gruppen, jag dör hellre!

Vad är det som gör att vissa tankar känns så viktiga att agera på, att tro på, medan jag kan ta andra med en klackspark, se dem för den tanke de är? Varför framstår vissa tankar som Sanning, medan andra mest gör att jag rycker på axlarna och skakar av mig dem? Hur hade jag upplevt livet om jag förhöll mig till mina tankar just som tankar, snarare än som Sanningar?

Vikten jag lägger på tankarna utgör skillnaden. Vissa är så löjesväckande att jag utan problem ser igenom dem, medan andra krampaktigt griper tag i mig, i mina rädslor, mina största farhågor och kramar allt de kan – och dessa tankar känns verkligen oerhört viktiga, sanna, stora, betydelsefulla. I grund och botten är de dock, precis som den första kategorin, bara tankar. Och frågan Hur gagnar det mig? är den som hjälper mig att avgöra vilka tankar som ger mig kraft och mod att engagera mig, och vilka jag kan släppa taget om för att de sätter fälleben på mig i någon form. Att släppa taget kan ibland vara så enkelt som en klackspark, och ibland är det en betydligt tuffare process. Poängen är att det går. Min villighet att släppa taget om värdet jag ålägger en specifik tanke, och se den som en tanke istället för som Sanning, är avgörande.

”Har du någonsin stannat upp och undrat varför du tar vissa tankar på allvar men andra saker inte är så viktiga?”

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.

#blogg100 – Vad du känner.

”Vad du känner är en respons på kvaliteten av din tankeverksamhet i ögonblicket, och handlar aldrig om situationen eller omgivningen du befinner dig i.”

Det där kan vara svårt att köpa. Framför allt när situationen är orättvis, när omgivningen inte förstår mig, när alla är dumma och elaka och taskiga. När jag känner mig som en liten fem-årig tös som inget hellre vill än att få gråta ut i mammas varma, trygga och tröstande famn…

Småfnittrar för mig själv… för där bevisar jag på sätt och vis riktigheten i tesen, eller hur? När jag känner mig som en orättvist behandlad fem-årig liten tös, så kanske inte kvaliteten på min tankeverksamhet är på topp direkt, eller vad tror du?

Ett annat sätt att uttrycka det på är att det jag tänker om situationen eller omgivningen ger mina känslor i stunden. Mina tankar om det som sker runt mig ger mig min upplevelse, och om jag mår bra (dvs har hög kvalitet på min tankeverksamhet) så kan jag ta det mesta. Om jag däremot mår dåligt (dvs har låg kvalitet på min tankeverksamhet) så kan minsta lilla sak få mig att tappa humöret, brista i gråt, falla ihop i en liten hög…

Du har kanske märkt detta på samma vis som jag, genom att en återkommande händelse, ena gången tas med en klackspark, medan den andra gånger blir ”droppen som får bägaren att rinna över”. Poängen är ju då att det inte är händelsen i sig som får bägaren att rinna över, utan det är, som Patrik skriver, ett resultat av att kvaliteten på min tankeverksamhet (min sinnesstämning) är låg.

Vet du vad jag försöker göra i sådana stunder?
Vara så varsam med mig själv som jag bara kan! För jag vet både att hårda inre ord definitivt inte underlättar situationen, men också att ett tu tre så lyfter min sinnesstämning och jag kan börja lita mer till vad jag tänker igen. Och vet du – det där påminner mig om en annan sak jag försöker undvika: att fatta stora beslut i stunder då kvaliteten på min tankeverksamhet är låg.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 93 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – I vila hos sig själv.

Lånade den som vandrar om natten i höstas. Eller rättare sagt, en vän stack boken i handen på mig och sa att denna skulle jag läsa. Så det gjorde jag. Förundrades. En ofantligt vacker bok. Språket, känslan. Läste ut den… och vägrade lämna tillbaka den. Visste att det fanns mer jag ville med denna boken, eller kanske var det den som ville mer med mig?

Igårkväll plockade jag fram den igen – det är dags nu. Dags att läsa om. Dags att reflektera. Och blogga om den, inom ramen för mitt tema i #blogg100-utmaningen. Hann bara två sidor innan jag såg det. Det första fragmentet av en längre mening, ett fragment som likt nässlans nässelcell exploderade och sköt rakt in i mig.

…i vila hos sig själv…

Min förmåga att uppleva livet, när jag är där, i vila hos mig själv, så mycket större. Ingen känsla förkastad, förringad, bortkörd. Välkomnad, helhjärtat och öppet, nyfiket med en visshet i botten, en visshet som utgår från känslan av att – fullkomligt – vara i vila hos mig själv. I de stunderna är allt som det ska, hur kaotiskt och förvirrande livssituationen än må vara. Det som är, det är, och det är som det ska vara.

I stunderna där jag går vilse i mig själv, där jag snubblar mig fram, slår i tån så det gör ont så ont… då är jag långt från den där vilan, tycks det mig. Och ändå så vet jag, att det är en chimär. Avståndet påhittat, för det enda som egentligen krävs är en endaste tanke som tränger genom (det mentala) bråtet som lagt sig som en barriär mellan mig och välbefinnandet… Och den tanken kan komma när som. Var som. Hur som. Givet att jag förmår hålla en aldrig så snäv springa öppen till mitt innersta jag. Och då det åtgår mer energi att försöka hålla mig sluten, än att hålla en springa öppen, så nås jag, av ljuset, av tanken, som i ett huj för mig tillbaka, till mig, mitt medfödda välbefinnandet. Där jag finner mig, åter, i vila hos mig själv. Hemma.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 69 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

Hypokondrikern i mig!

Det finns en situation som ger hypokondrikern i mig fritt spelrum. Nästan fritt i alla fall. Det handlar om maginfluensa. Spysjuka. Vinterkräksjukan. Kärt barn har många namn, och kan ju dessutom röra sig om matförgiftning också. Men oavsett benämning blir min verklighetsuppfattning förvrängd så fort jag kommer i kontakt med det. Nästan i vilken form jag än stöter på det. Om det är någon i min närhet som drabbats, eller i sin tur har någon nära som drabbats, det spelar mindre roll. Så fort jag hör talas om det så slår hypokondrikern till, och jag blir lätt illamående, skeptisk mot mat, rädd för att det ska slå klorna även i mig.

Det paradoxala är att jag inte är så benägen att få vinterkräksjuka – tack gode gud för det. Men oaktat det så känner jag mig ”på väg att bli dålig” när caliciviruset kryper nära.

Det som förändrats de senaste åren är dock att jag numera är medveten om att det till 99,99% är mina tankar som ger mig känslan av illamående, snarast än att jag faktiskt är på väg att insjukna. Det kan ju hända, att jag faktiskt själv blir dålig… men jag kan ärligt talat inte påminna mig när det senast hände. Så det är inte vanligt förekommande, det är ett som är säkert!

Att ha blivit medvetandegjord om tankens kraft, gör att jag också kan använda tankens kraft att resonera med mig själv. Den i mig som känner illamåendet krypa närmre, kan konversera med den som ser att det handlar om en tanke.

Usch, jag vill inte börja spy. Men jag kommer säkert att drabbas. Fasiken också, jag vill inte. Det finns inget jag avskyr så som att vara kräksjuk!

Den där tankegången gagnar mig inte. Det vet jag. Och ser! Och just att jag ser det, gör det enklare för mig att låta det vara. Inte försöka stöta bort tanken/känslan (ty det är ett effektivt sätt att de facto behålla den väldigt nära, väldigt aktiv), och inte heller omhulda den (lika effektivt sätt att hålla den nära och aktiv, genom att föda den med massa bränsle). Bara se. Och låta vara. I sinom tid, givet att jag faktiskt inte blivit smittad på riktigt, så släpper mitt fiktiva illamående och ögonblicket är förbi. Smittan lämnar huset, och ett par dagar senare kan jag konstatera att jag inte blev smittad, denna gången heller. vitpepparkorn*peppar peppar ta i trä* Eller för att avslöja mitt husmorsknep: svälj tio hela vitpepparkorn vid första misstanke av att ha utsatts för smitta, och sedan inmundigas dessa små korn ett par gånger om dagen tills smittan är ur vägen.

Om inget annat så funkar knepet på mig, just för att jag tror att det funkar. Placeboeffekten är inte att leka med – för likväl som jag med tankens kraft kan suggerera mig kräksjuk, kan jag så klart suggerera mig frisk som en nötkärna. Så länge viruset inte satt sina elaka klor i mig så väljer jag den sistnämnda fantasibilden av verkligheten, för den gör mig bäst i stunden. För vad är väl min upplevelse av världen annat än just en fantasibild skapt av mina tankar med efterföljande känslor?!

Nå, har du också en inre hypokondriker och när slår hen till hos dig?

Tankar. Vid vatten.

Sitter och tittar på när en familj leker i vattnet. Bollen kastas fram och tillbaka. Vilda skratt. Bollen far. Vatten stänker.poolen

Sen.
Plötsligt.

Något går galet, enligt en av de lekande. Orättvist. Ändrade regler. Surt. Riktigt syns fysiskt vilken skillnad det blev av tanken som kom – som därefter togs på allvar. Tanken kanske följdes av ännu ett par tankar som gjorde det än svårare att bara fortsätta leken. Genansen.

Leken fortsätter en kort stund till, fast den nu så tydligt haltar. En av spelarna har dragit sig ur leken, i sinnet, men inte tagit konsekvensen av det och sagt att hen inte vill mer.

Ser hur tankarna – och efterföljande känslor – växer, snurrar runt, det inre kaoset som ökar.

Jag sitter och iakttar och reflekterar kring det jag ser. Det som syntes utåt är ju kanske något helt annat än det som skedde på insidan, men å andra sidan… Resultatet antyder att jag inte är helt snett på det åtminstone.

Igenkänningen i mig är stor. Och som allra störst i insikten att jag ibland – om än mer sällan idag än tidigare – tar mig själv på allt för stort allvar.

I en annan sinnesstämning hade kanske lekkamraten bara skrattat av sig den upplevda oförrätten, utan att tanken överhuvudtaget hade kommit i närheten av en oförrätt.

Så snabbt det där förändras. I ena stunden på topp – i andra i bott. Är det helt enkelt så att vi i varje stund bombarderas av en oändlig mängd möjliga tankar – men en slinker genom nätet och blir sedd, resulterar i en känsla, och där. Just där. Där finns möjligheten att släppa taget om tanken som slank in och se vad nästa för med sig.

Ibland lyckas jag. Ibland inte. Men det är faktiskt en ganska cool upplevelse att iaktta mina tankar och låta dem komma och gå, utan att lägga så stor vikt vid dem. Att känna. Men inte förlora mig i känslan, framför allt när det inte är en känsla jag mår bra i.

Mmm.

Tankar. Vid vatten.

Med en IPhone i närheten så möjligheten att skriva ner mina funderingar i stunden, finns. Vilken ynnest!

Flashback från sommarsemester i Frankrike, juli 2015.

Jag läser mina skrivna ord högt

Fast tyst. I mitt inre. När jag skriver.

Jag läser mina skrivna ord, under tiden jag skriver dem, fast tyst. I mitt inre.
Rytmen blir viktig. Allt viktigare. Tror inte jag skrev så här för ett år sedan, rytmiskt, i mitt inre, hör hur orden, meningarna, skiljetecknen hänger ihop. En paus här, ett mellanrum där. Allt för att möjliggöra något mer, något bortom orden. Där känslan kan förmedlas, och byggs, i dig, precis som den skapas i mig, när jag läser och skriver, skriver och läser, samtidigt.

Letar ord. Finner dem. Ibland. Ibland inte. Går vidare.
Läser alltid om innan jag publicerar. Men filar inte oändligt på mina texter, det gör jag inte. Ibland går de snabbt att skriva. Oftast tar det lite tid, fast inte dagar. En timme. Kanske två. Men då uppbrutet, annat hamnar emellan. Ibland är det riktigt bra, för texten växer, min avsikt tydliggörs, i mellanrummet jag ger mig själv då jag släpper taget om det skapade, för ett ögonblick, en stund, en timme, dag, vecka i sällsynta fall.

Ofta har jag kanske en rad att utgå från.
En podcast. Ett citat. En tanke som jag fångade i flykten, i syfte att skriva om den, utveckla den, sätta kött på benen. Ge den svartvita världen färg. Måla. Med ord.BoldomaticPost_Undrar-om-jag-med-skiljetecke

Jag är lite kluven dock. Skriver ju både på svenska och engelska. Inte medvetet, strategiskt. Mer slumpen som avgör. Det bara blir som det blir. Oftast är det orden som styr, känslan jag vill förmedla, och var jag bäst förmår göra det, utifrån min vokabulär.

Har nog aldrig tittat på hur jag skriver. Har bara skrivit. Lite intressant att notera hur jag – även i detta nu – läser orden högt, fast tyst, för mig själv. Tonfallet är viktigt.
Undrar om jag, med skiljetecken, radbrytningar, styckesindelningar, lyckas förmedla den melodiska rytm jag förnimmer i mitt inre. Vad förnimmer du?

Vad är en tanke?

Satte mig på tågsätet som tilldelats mig, och blir genast nöjd med platsen jag fick. På det uppfällda bordet sitter nämligen en stor reklamskylt med rubriken – Vad är en tanke?  Och det passar ju mig som hand i handske, då just det är något jag reflekterat mycket över senaste två åren. Jag drar upp mobilen och tar ett foto, och googlar mig fram till Sveriges Unga Akademin tävling Prisfrågan, där jag läser mer om detaljerna. Beslutar mig där och då för att skicka in ett bidrag till tävlingen. I någon form. Troligen text, det är det medium jag känner mig allra mest bekväm i.

Om du själv har tankar kring tankar, och lockas av denna frågeställning så kolla in http://sverigesungaakademi.se/prisfragan och läs mer själv. Själv tar jag fram min IPad och sätter mig och funderar. 

Hm. 

Vad är en tanke?

Egentligen?