Vad och varför tankespjärn?

Vad är det du vill göra, Helena? 

Frågan ställdes till mig på Facebook i relation till 60 timmars tankespjärn, detta mitt hjärtebarn. Och det är ju en fråga väl värd ett svar!

Anledningen till att jag vill sprida #tankespjärn än mer för världen, och just nu som en pilotomgång av 60 timmars tankespjärn, är för att jag vet hur mycket bättre, roligare, mer spännande och framför allt utvecklande mitt eget liv blivit sedan jag anammat tankespjärn som livsfilosofi. I denna (allt snabbare) föränderliga värld, skulle många må bättre om de medvetet förhöll sig till tankespjärn (indirekt förändring) som något positivt som gagnar individen (och därigenom gagnar oss alla, starka grupper består av starka individer.).

De som känner mig vet att jag sedan jag trillade över ordet på twitter 2013 har använt, och levt i enlighet med det, sedan dess. Och min vana trogen så sprider jag sådant jag verkligen tycker om, så jag har både gett och fått tankespjärn, likväl som använt ordet i alla möjliga och omöjliga situationer. På sista tiden så är det framför allt på LinkedIn jag generöst delar med mig av begreppet:

Mitt vad är med andra ord 60 timmars tankespjärn som retreat/utbildning/workshop.
Mitt varför är som alltid förankrat i mitt övergripande livssyfte att göra ett positivt avtryck, men specifikt i relation till tankespjärn handlar det om att bidra till att människor blir mer resilienta genom att leva sina liv utifrån ledord som jävlaranamma, dådkraft och ödmjukhet.

Jag ser…

På nätet.
Hänger på nätet. Har jag gjort i många år nu, fick min första epost när jag började plugga på universitetet 1993, och i samband med det skaffade jag egen dator. När första barnet föddes 1999 var det Allt för föräldrar som gällde, sen snickrade samman en egen hemsida för att kunna dela mitt barns öden och äventyr med nära och kära. Startade ett Facebook-konto så tidigt att jag hann hålla mig därifrån i ett år eller två innan äldsta barnet suktade efter ett eget konto. Då väckte jag mitt nedsläckta konto till liv igen. Twittrat har jag också gjort, ja, gud vad jag twittrat! Var en av initiativtagarna till en sedermera landsomfattande rörelse som faktiskt föddes på Twitter. 15 februari 2013 klockan tio på kvällen. Ett födelsedatum jag har lika bra koll på som båda barnens dito.

Kostat på.
Jag har lärt mig mycket, skapat ett stort nätverk och byggt en handfull oerhört innerliga och givande nära relationer, tack vare sociala media. Men det har kostat på samtidigt. Att vara synlig, göra sin röst hörd, försöka röra runt i grytan låter sig inte göras ostraffat. Jag har, successivt, lärt mig se allt mer. I takt med att jag utvecklas och lär mig, har jag blivit allt bättre på självreflektion. 
Det gör att jag idag ser mycket i de mänskliga interaktionerna på nätet som gick mig helt förbi för bara ett par två-tre år sedan. För jag ser!

De utkastade. De uthängda.
Jag ser de som blir utkastade. De som blir uthängda. De som på något vis frångår normen, det slätstrukna, det lättsmälta. Som sagt vad de tycker, som står för det, och som – ofta – oförstående står där i en tsunami av inlägg och kommentarer, av repliker och privata meddelanden, ömsom vin ömsom vatten, ris och ros i en salig blandning. Stå där, till synes, med rumpan bar. Som vill försvara sig. Som hittar argument för varför hen inte gjort något fel överhuvudtaget, hur det är någon annan som gjort, sagt, tolkat, fel.

De som tystnat.
De som tystnat. De som tar det personligt. Som blir kränkta i detta de lättkränktas tidevarv. Som vuxit upp i ett tidevarv där de upplevt sig vara förringade, förnedrade, förtryckta. Som gått på pumpen så många gånger och möts av lilla gumman eller andra nedsättande invektiv, så de inte längre tror sig om att ha något att bidra med. Som tror att deras perspektiv inte är värt att lyssnas till.

Jag ser de som tystnat, som nu vågar sig fram, eftersom någon tagit action å deras vägnar. Tacksamheten för att någon annan agerat och åtminstone öppnat dörren på glänt åt dem igen. Jag är en av dem som tystnat läser jag om och om igen, och kan, till viss del, känna igen mig. Men inte av kränkthet (eller?), utan av utmattning.

Fast… nu glömmer jag bort mitt Jag, version 2015/16 skulle jag tro. Den Helena som twittrade dag och natt, och definitivt upplevde sig både stött, missförstådd och kränkt emellanåt. Så jodå. Jag får tillstå detta: även rollen av att vara den som tystnat har varit min.

Alfahannarna.
Men jag har också tagit rollen av den som tröttnat på att ständigt behöva fajtas för att göra sin röst hörd, som (alltför ofta kvinnor, precis som jag) sitter mitt i ett gäng alfahannar som tuppar sig, utan minsta självrannsakan. Till synes helt utan nyfikenhet, utan vanan eller ens impulsen att tystna, att släppa fram andra röster, kanske till och med bjuda in dem. Nu har jag gått på här en timme, vad tycker/tänker/känner/ser/hör du? Berätta och ge mig en chans att få andra perspektiv på saken! Som då lyssnar. Ödmjukt. Inte tystnar i två och en halv minut, för att sen ta till orda igen och förklara varför det nyss hörda inte stämmer, varför det är fel, som mer än gärna skjuter knappt hörda tankar i sank. Jodå, nog är detta personligt allt. Det här är mitt perspektiv. Eller åtminstone ett av mina perspektiv i denna typ av situationer. Som jag fajtats för att ta plats, låta min röst höras, fast besluten att övertyga och inte övertygas. Gått på många smällar, men också blivit lyssnad till. Men jag har tystnat. Orkar inte längre fajtas för att bli lyssnad till. Kostar för mycket energi. Så jag undviker den typen av sammanhang. Pallar inte längre. Detta är alltså en roll jag numera undviker att ikläda mig.

Ser rädslan.
Tupparna då? Jag ser dem också. Även om det kan vara svårt för mig, för att jag så ofta fajtats mot dem. Men ser dem gör jag. Ser rädslan. Skräcken för att inte vara tongivande. Är jag betydelselös då? Om jag inte besitter svaret, lösningen, mirakelkuren, är jag utan värde då? Med handen på hjärtat är detta också något jag upplevt själv. Rädslan jag känt över att inte alltid vara på topp, ha svaret som vore jag Encyclopedia Helenica, att jag har värde som människa enkom som allvetande sådan. Rädslan för att säga Jag vet inte. Kan du berätta, så kanske jag kan lära mig något nytt?

De som tar det personligt.
Jag ser de som inte förmår skilja på sak och person. Som läser nonsens eller dumheter eller fattar du ingenting som svar på en fråga, ett påstående, en åsikt eller en fundering de gjort, och tar det som en käftsmäll. Som om du, som frågat, påstått, delat din åsikt eller din fundering, är mindre värd, dum, korkad. Vissa blir offensiva, invektiven haglar och ingen blir varken lyckligare eller klokare. Andra blir defensiva; med svansen mellan benen slinker de undan och skäms… för att sedermera tystna?

Dramaträsket.
Jag ser de som kastar sig ner i dramaträsket, som vill försvara den som blivit uthängd, utkastad. Viljan att stå bredvid, solidariskt kroka arm med hen och högljutt vill låta hen veta att hen inte är ensam. Drivs av att förmedla att andra ser vad som händer, hur orättvist det är, som har långa och många tankar om hur fel det hela är.

Jag ser andra som också kastar sig ner i dramaträsket, i syfte att lyfta fram de förmenta offren. De som hävdar vikten av god ton och solidariskt krokar arm med de som tystnat. Vill visa dem sin sympati. Kanske även empati? Räcker upp handen även här – mången gång har jag gett röst åt denna rollen.

De som slätar över.
De som vill släta över. Dem ser jag också. De som känner sig obekväma med de starka ställningstaganden som görs. De som inte tycker att vi ska göra en stor grej av det hela, de lösningsfokuserade som kommer med en myriad av alternativa vägar framåt. Invånarna i mellanmjölkens land, som tycker att man måste väl inte hänga ut folk, inte kasta ut dem, inte stänga av på livstid, kan man inte bara ta bort dem från vänskapslistan, varna eller stänga av på visstid? Kan inte alla bara vara snälla?

De som kastat/hängt ut.
Jag ser den som kastat ut, hängt ut. Som slår sig på bröstet och med säkerhet vet att den inslagna vägen är den enda rätta. Som inte har ett tvivel i sin kropp. Fast är det egentligen bara en fasad för den andra typen av människa som hängt och/eller kastat ut? Den som våndats. Mycket. Som velat fram och tillbaka, vägt personliga tankar och omdömen med gruppens regler och gruppens bästa. Som så gärna vill moderera, lyfta de som tystnat så de börjar ta plats igen, fila av de vassaste kanterna på de som uttrycker sig rakt på sak, de som tycker att vi måste väl ha högt i tak och tar den slitna klyschan som ursäkt för att säga precis vad som helst hur som helst och som av andra lätt uppfattas kantiga och okänsliga. Och jodå. Här har jag också varit. Brutal ärlighet. Min rätt att yppa min åsikt. Absolut. Fast – varför? Om det är brutalt, måste jag hävda min synvinkel då?

Olika perspektiv.
Jag ser alla dessa olika perspektiv, och känner igen mig i de flesta, för att inte säga alla, för vid ett eller annat tillfälle har jag varit vart och ett av dem.

Jag ser alla dessa olika perspektiv, men jag ser ingen som lyfter dem. Vart och ett. Systematiskt. Som går igenom dem alla, som vill belysa. Kanske förstå, men det är inte ens nödvändigt egentligen, eller är det det? Jag måste kanske inte förstå allt och alla, men jag behöver se deras vinkel, deras perspektiv; att det finns. Att det inte är svart eller vitt, utan grått, en gråskala med många nyanser, som alla pekar på det faktum att man kan se saken från många olika vinklar. Det är en Sanning.

Släppa fram dem alla?
Vad händer, om vi inte sopar detta under mattan? Vad händer om vi släpper fram alla dessa perspektiv, inte för att döma vissa som rätt och riktiga, andra som fel och falska, utan bara för att se att det finns mer än ett sätt att se på saken. Fler än två. Fler än tre. Fler än tio till och med. Att alla har sitt livsberättigande i att de faktiskt existerar. Att någon upplever en situation på ett visst sätt gör ju att det är en sanning. Det är en upplevelse som upplevs. Kommer från tankar, som ger känslan. Ja. Och samtidigt: den enskilda upplevelsen är inte Sanning för det. För då skulle alla uppleva exakt samma sak och vi hade bara haft vitt. Eller svart. Inte ens bådeock. Men det är en sanning med litet s i så mån att det är upplevt. Ja!

Vad händer om vi förstår detta? Om vi tar höjd för det istället för sopar det under mattan, visslar och låtsas som ingenting? När vi sätter på oss skygglappar och tycker alla som inte tycker som just jag är dumma i huvudet och borde skjutas, eller åtminstone hålla käft – hur gagnar det någon?

Rollerna fyller en viktig funktion.
För jag ser också hur alla dessa roller fyller sin funktion. Hur jag, genom att kliva in i någon av alla dessa roller som finns, gagnar samfundet i stort. För problemet är inte rollerna. De är oss till gagn. Vi behöver alla dessa roller. De hjälper oss att beskriva vår gemensamma verklighet från så många perspektiv som möjligt. Var och en som kliver in i en roll bidrar, medvetet eller undermedvetet, till att vår syn på det som sker, på det som är, blir så komplett som möjligt. Problemet är när jag fastnar i en roll, inte förmår se andra perspektiv, inte inser att jag kan röra mig mellan roller. Jag måste inte alltid kliva in i en och samma. Gör jag det så stagnerar jag. Och jag hindrar också andras lärande om jag lägger beslag på en roll. Då ges ingen annan chansen att se hur världen ser ut, hur det känns, vad som händer i kroppen, utifrån denna roll.

Öppet forum.
Vad händer om vi låter alla de sagda och osagda perspektiven ta plats på arenan. Inte för att slitas i stycken – som under gladiatorernas kamp på Colosseum – utan för att synas i ett öppet forum, ett forum där alla vinklar bjuds in. Och mer än så, ett forum som enkom blir komplett om allas syn på det hela lyfts fram. Belyses. Kanske vågar inte alla göra sin röst hörd, och då måste vi andra lyfta den. Jag måste lyfta dem.  Med all min empatiska, inlyssnande och ödmjuka förmåga, med fantasi och inkänning, måste jag – och du? – lyfta fram de möjliga scenario jag kan förnimma. Kanske kan jag knappt sätta ord på det/dem, men då ska jag åtminstone försöka. Som att försöka fånga dimma, det låter sig inte göras, men kanske jag, om jag försöker, väcker någon annans tankegång, så att dimman lättar och perspektivet klarnar och blir lättare att förmedla, förnimma, ta del av?

Vad skulle bli möjligt då?

Vad ser du?

När tiden försvinner

Så sitter jag här, i lugn och ro, vilar mina trötta fötter och höfter efter en dag knatandes fram och tillbaka på de stenlagda gatorna i gamla Visby. Tänker att ”Jag ska bara…” och sen ska jag knoppa in, tidigt, och samla kraft till ytterligare två och en halv dags knatande i Almedalen.

Men så började jag titta på alla bilder från dagen. För självfallet träffade jag massvis med fina människor på gatorna i Almedalen även idag. Här ser du några av de jag kramat om idag. 


Beppe Singer. Snyggaste tischan i Almedalen (på Simon). Karl från Polstjärna. Johan Lange. KarinOlaÅsa och Michael Sillion. Och så #skolvåren och Almedalens alldeles egen pressfotograf Joakim Berndes, som tarvar ett alldeles eget blogginlägg vad det lider! 

Och sen skulle bara fixa det första videoklippet av mig och Sara, som varken uppvärmda eller uppsjungna, gav oss i kast med att öva på kulning i Almedalen idag, som vi lovade varandra på kursen förra veckan. Och sen ville jag fixa det andra också så klart. Glad och lite överraskad blev jag dessutom över att våra röster trots allt bar åtminstone några hundra meter, som Ola avslöjade för oss på Twitter:


Och när jag väl tittade på de där klippen (som jag inte orkar bråka med WordPress-appen om för att bädda in dem…) så tänkte jag att den lilla snutten Fy skämme dig skulle passa så väl som en GIF. Så då fick jag ju lära mig att skapa en dylik… Och när den väl var klar så blev jag besviken eftersom det var en ljudlös GIF. *Tänkte inte på det!* 

Så jag får jobba vidare på just det projektet.​ Men håll till godo med ljudklippet så länge (lägger in en brasklapp. Osäker på om klippet faktiskt följer med blogginlägget eller inte. Ser underligt ut i förhandsvisningen…) Lite kul är det allt?


Nu sitter jag här fyra timmar senare, har fortfarande inte börjat göra mig i ordning för kvällen, och undrar vad det var som hände. Var försvann tiden? 

#theconf – day 1

Today I attended the first of two days of the conference called just that, The conference, hashtagged #theconf.

I’ve never been to #theconf before, and there’s tons of things I could share with you…. except, it’s been such a busy jam-packed day that I am absolutely beat, head filled up, all I want to do is lie down and read a book for a few minutes before nodding off to sleep and dream sweet dreams.

how to like peopleHowever, I will share one of the highlights of the day, namely Derek Sivers, who gave short snippets of just a few minutes at the start of the keynote sessions, in the morning and again after lunch.

In the morning, Derek spoke on the topic: How to like people, and as that’s something I’ve been thinking a bit about these past days, especially concerning Twitter, I was ripe for the picking so to speak, really digging Dereks little food for thought. And you’re in luck. That snippet has been uploaded on #theconf website, so check it out!

how to prepare for unknowable futureAfter lunch, the topic Derek mused on was: How to thrive in an unknowable future, and again, a topic that I’ve been contemplating a lot for the past years, as I’ve to a large extent let go of any notion of being in control. (Modified with link 19AUG2015.)

If you don’t want to wait for me to blog more about #theconf, check out the twitter-feed, to which I have contributed throughout the day. And remember to do the same tomorrow, for day 2.

Until then, I leave you with Derek’s questions:
How to like people?
How to prepare for the unknowable future?

On judgement

judgement

My friend Sus found this Paper-doodle by me in MIX the other day (FiftyThree, check it out!) and pimped it with a toe-tapping highly judgmental Miss Know-It-All. She sent it to me and I was rejoiced! What a great reminder. Because that’s just how I feel at the moment. I fall into judgement daily, especially when checking my Twitter-feed. And then I judge myself for judging and not being compassionate…. A vicious cycle as you can understand. So I’ve decided to skip checking in on Twitter for the rest of the summer, adding this restraint onto my summer social media challenge.

Avoidance? Yeah. Spot on. But why not? I mean, I don’t enjoy a lot of what I read on Twitter at the moment, I don’t enjoy my reactions to it, and I end up feeling miserable, cursing some people, and feeling sorry for others. So why go after that feeling?

Nah, I’d rather spend my time on activities that I enjoy and take pleasure in. Like picking cherries, cooking cherry jam, gooseberry jam and marmalade and picking Bishop’s Weed for tomorrow’s lunch pie, all of which I’ve done today. Good trade-off wouldn’t you agree?

#100procentpodden – en ny bekantskap!

Varje söndag under 2015 har jag tipsat om en podcast, antingen ett specifikt avsnitt som jag gillar extra mycket eller en hel podcast-serie, och det tänker jag fortsätta med. Men alla de tipsen är på engelska och jag lyssnar ju på svenska poddar också, som jag gärna skulle vilja rekommendera, så jag har beslutat mig för att tipsa dig om ett antal svenska poddar jag lyssnar till.

Jag börjar med ett helt fantastiskt avsnitt av 100%-podden med min goda vän Charlotte Rudenstam. #100procentpodden är en ny bekantskap för världen, även om jag, som känner Charlotte sedan ett par år tillbaka, har iakttagit hennes resa från tankefrö till verklighet, fram till sjösättandet av 100%-podden i början av juni. Jag tycker absolut att du ska kolla in den. Prenumerera gärna på den, och när du lyssnat till ett avsnitt eller två, så hjälper du Charlotte väldigt mycket genom att skriva en recension av podden inne på iTunes. Och missa inte specialavsnittet där Charlotte själv berättar en story som är värd att berättas – och därmed, väldigt hörvärd!

Viss charm finns det ju i att börja lyssna på en pod från avsnitt ett, och det kan du absolut göra, men det allra bästa avsnittet hittills är avsnitt nummer fyra, med Therese Mabon. Har lyssnat till det flera gånger och varje gång så fylls jag av en underbart pirrig livsbejakande känsla. Och så är jag allt lite extra nöjd och stolt, för jag kopplade samman Charlotte och Therese på Twitter, efter att jag träffade Therese för första gången i 3D tidigare i vår.

Och eftersom Charlotte är en sån doer (något Fredrik Svahn också snappat upp, lyssna till avsnitt 2 vettja!) så tog det inte många dagar förrän dessa två vackra själar sammanstrålade och spelade in sitt eget första möte, vilket alltså är avsnitt 4 av 100%-podden.

Mötet dem emellan inger mig med hopp om framtiden. Och kanske det inte är någon överraskning direkt att jag är inne på precis samma tankegång som dessa två kloka kvinnor – snöbollen är i rullning och det kommer inte dröja så himla länge förrän samhället som vi lever i ser annorlunda ut. Bättre, för alla, mer kärleksfullt, med omtänksamhet som flödar både inom och mellan individer och framför allt, människor som vågar vara sina jag, till 100%.

Så tack Charlotte och tack Therese för att ni visar mig vägen, hjälper mig framåt i min egen upptäcksfärd inom och utom mig själv. Successivt blir stunderna då jag själv upplever mig vara en 100%-are blir fler och fler. Är du en 100%-are? Eller kanske jag ska ställa frågan så här istället: När är du en 100%-are, i vilka sammanhang, stunder, platser?

London – photo book creation

We spent the last weekend on June in London, the Roth family.
london eyeI opted not to take my ”good camera” and make do with the various IPhones of the family. Turned out to be a good decision. I am now sitting here creating a photo book from the weekend trip, and there’s some great shots. I started on the photo book last night, in part due to the end of one of my challenges and the start of another. Go figure.

You see, yesterday was the end of my journey with #cleanse4expansion. Not for good. But the project as such is done for now. So there’s no longer any need for the ”Oops, I haven’t done my daily cleanse, I’d better zero my inboxes and blog about it”-moments which have been a part of my life at least this past month or so.

And at the same time, earlier this week I started a social media challenge where I promised only to check my social media feeds once daily. So the ”Spending all my evening sitting in the sofa with my laptop chatting away with friends on Facebook and Twitter”-moments are also a thing of the past.

Hence, last night I started to create this London-book, and tonight I’ve kept at it. Probably have another third to go before all the pic’s are in place, and this time I’m writing the captions as I create, so it will soon be ready!

taylor1040As the reason for going to London was the Taylor Swift concert in Hyde Park on the 27th of June,there’s a Swiftie at home who’ll be very pleased when it’s done! And it was a really good concert, I was impressed with the quality of her show!

This time I’m doing the photo book on a Swedish site called Öskefoto, downloaded their program, but am not totally happy with the functionality of it. And the new Blurb software that I used for the birthday book I created a few weeks ago also wasn’t as good as I would have liked it to be. I’ve been an online photo book creator basically from the beginning of the service being available, so I’ve seen a lot of various functionality. And unfortunately some of my favorite features seem to be disappearing right now. Bothersome. So now I’m stuck in that awkward place of being not altogether happy with the two sites I usually use for ordering photo books while at the same time not really knowing where to go next.So what’s your best option for photo book creation?